Nej, alla drabbas inte lika hårt av coronakrisen

De flesta av oss kan hålla med om att corona inte är fysiskt lika farlig för alla. Man kan liksom inte jämföra en frisk, icke-rökande 20-åring med en 80-årig diabetisk rökare när det gäller hur hårt man riskerar att drabbas. Däremot är det många som påstår att den psykiska biten, dvs det här med att man behöver hålla sig isolerad och begränsa sitt sociala liv, drabbar alla lika hårt: att vi alla är i samma sits och att alla svenskar tycker att situationen är psykiskt lika påfrestande. Men jag håller inte med.

Olika personligheter

Saken är den att alla människor, oavsett diagnos eller ej, har olika personligheter. Vissa trivs med att ta det lugnt. De kanske tycker att det egentligen hade varit skönt att kunna ta sig till kontoret och träffa kollegorna stället för att tvingas jobba hemifrån, men dessa personer tycker kanske ändå att situationen är totalt uthärdlig. Och sedan finns det de som blir fruktansvärt rastlösa av att tvingas sitta hemma bara en endaste dag och känner att det är tråkigt om de inte får plugga och arbeta på plats och träffa sina kollegor och studiekamrater.

Vissa lider av psykisk ohälsa

Sedan finns det även de med allvarlig psykisk ohälsa. Jag läste en enormt bra ledare i Aftonbladet av Lotta Ilona Häyrynen som lider av återkommande depressioner men lyckas undvika det värsta genom rutiner som jobb, fritid, vänner och träning. För människor som Lotta är det inte bara tråkigt att tvingas till isolering utan de blir faktiskt sjuka av det! Och depression är en mycket farlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Om den redan befintliga depressionen förvärras är det ingen lek.

Varje motgång var en katastrof

Jag har själv inte lidit av psykisk ohälsa på 15 år, men jag har erfarenhet av det från min ungdom och förstår precis vad Lotta menar. Jag behövde iofs inte just de saker som hon listade upp för att må bra, dock var det mycket viktigt för mig att leva på ”rätt” sätt så att jag inte skulle bli sämre. Det var jätteviktigt för mig att lyssna på min kropp, och en minsta lilla motgång blev en katastrof. När man redan mår dåligt, klarar man sällan av att hantera ytterligare press och definitivt inte sådant som förvärrar ens befintliga depression.

Sticker inte ut just nu

Sedan finns det människor som jag: oss som har introverta personligheter och trivs med att vara hemma. Missförstå mig rätt: Jag tycker att det är fruktansvärt att vi har en sjukdom i vårt samhälle som kan vara dödlig för vissa grupper! Jag är alltså inte alls glad för själva corona men däremot trivs jag med själva situationen i att ha en ursäkt att kunna hålla mig hemma. Nu slipper jag höra tjat om att det inte är bra att hänga hemma för mycket och att jag borde aktivera och socialisera mig mer. Nu lever jag precis som de flesta andra gör och sticker inte ut!

Vi känner olika kring den sociala biten

Distansarbete och -studier har alltid varit den ultimata drömmen för mig! Jag arbetar iofs redan en stor del av min tid på distans, men jag tänker på många andra med vanliga kontorsjobb som nu får arbeta hemifrån p.g.a. corona. Vilken lyx att slippa åka hemifrån och vara social var min första tanke! Tänk om alla arbeten var så här: inga onödiga sociala möten, man skulle bara sitta hemma och arbeta för sig själv och styra sin egen tid. För mig låter det som ett drömliv, men många andra håller inte med. För många andra är den sociala biten mycket viktig i arbetslivet.

Viktigt att inte förminska någons känslor

Så nej, alla drabbas inte psykiskt lika hårt av corona! Om du känner någon som har en psykiatrisk diagnos, oavsett om det är autism, en annan neuropsykiatrisk funktionsvariation, depression eller ångest, och som behöver prata av sig, ska du absolut inte säga till personen att alla i hela Sverige är i samma sits. Genom att formulera dig så förminskar du bara personens känslor. Även om du själv inte blir psykiskt sjuk av isolering utan ”bara” tycker att det är väldigt långtråkigt att sitta hemma, finns det andra som råkar riktigt illa ut!