Jag fick nyligen en fråga från Maria som undrade vad hon borde säga till alla som undrar vad hon jobbar med. Lite bakgrundsinformation: Maria har sjukersättning, men hon möter ofta andra sjuka som trots sjukdomar klarar av att jobba heltid, och dessa personer har ofta haft svårt att förstå varför Maria inte klarar av detsamma. Till saken hör att Marias sjukdomar och diagnoser inte syns utanpå.
En jobbig situation
Maria tycker att det är jobbigt att behöva känna att hon förväntas redogöra för alla sina diagnoser som bland annat inkluderar autism, adhd, ptsd, kroniska sömnsvårigheter, värk och depression. Hon upplever sig ifrågasatt och dålig bemött och undrar därför vad hon borde svara på jobbfrågan men också hur hon borde hantera sådana situationer. Tyvärr har hon börjat isolera sig socialt på grund av hur hon blir bemött.
Finns olika alternativ
Jag vill börja med att säga att jag förstår ditt problem, Maria, och jag skickar dig en varm kram. Jag tycker att det är sjukt att du ska behöva försvara dig för andra människor har ingenting med ditt liv att göra! Samtidigt är jag en lösningsfokuserad person och tänker att man inte kan ändra på andra utan bara på sig själv. Och eftersom det (tyvärr) inte går att tvinga andra att bemöta en på ett respektfullt sätt är det viktigt att hitta en fungerande lösning så att man trots dåligt bemötande kan leva ett liv man känner sig nöjd med. Vad man kan göra då? Jo, det finns olika alternativ.
Specificera dig inte närmare
Ett alternativ är att du säger att du har sjukersättning på heltid men inte vill specificera dig närmare eftersom du vill hålla ditt privatliv privat. Du kan nämna att du har flera diagnoser och sjukdomar som gör dig arbetsoförmögen och att dina diagnoser inte syns utanpå. Du kan även berätta att en specialistläkare har utrett dig grundligt och att du därmed har fått sjukersättning på berättigade grunder. Och sedan kan du bara säga att det är allt vad du har att säga om ämnet och att du inte vill svara på frågor om ditt hälsotillstånd.
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Byt ämne
Får du till svar: ”Men jag har diagnoser X, Y och Z och kan jobba ändå. Det gäller bara att utmana sig själv och hitta ett anpassat arbete” kan du svara: ”Fint att det fungerar för dig, jag är glad för din skull” och sedan byter du ämne. Andra människor lär märka ganska snart att du inte vill diskutera ämnet. En vän till mig som gick bort för några år sedan använde denna metod, och hon tyckte att den funkade ganska bra. För att den ska funka krävs dock att man är bestämd och tydlig med var ens gränser går.
Du kan skriva texter
Ett annat alternativ är att du startar en blogg alternativt skriver flera dokument om hur det är att leva med dina diagnoser och sedan ber alla som har frågor om din sjukersättning läsa vad du har skrivit (tänk dock på att det kan vara bra att ha Försäkringskassans tillstånd om man tänker börja blogga några timmar i veckan så att de inte börjar ifrågasätta din arbetsförmåga). Vill de veta varför du inte kan jobba ska de alltså läsa din blogg/dina texter men samtidigt veta att du inte är villig att diskutera ämnet muntligt eller svara på frågor. Personligen skulle jag dock aldrig använda denna metod i syfte att ”försvara mig”. Om du tänker använda denna metod måste du alltså vara säker på att du verkligen vill vara öppen om mitt liv. Jag avråder dig starkt från att göra så om du inte är helt bekväm med att berätta om ditt privatliv.
Du kan ljuga
En tredje metod är att du ljuger. Antingen hittar du på att du har ett jobb (du kan t.ex. säga att du jobbar timanställd som boendestödjare) eller så säger du att du är ekonomiskt oberoende och inte behöver jobba. Jag vet faktiskt en sjukpensionär som brukar ljuga och säga att hen har ett jobb, men tyvärr måste hen lägga ganska mycket energi på att komma ihåg vad hen har sagt och till vem. Jag skulle tycka att det tog väldigt mycket energi att ljuga, men om man tycker att det funkar kan det också vara ett alternativ.
Är dessa personer värda din tid?
Oavsett hur du väljer att göra tycker jag att du ska fundera på om du verkligen vill umgås med människor som inte respekterar dina gränser. Har du redan markerat att du inte är villig att diskutera ditt hälsotillstånd tycker jag att du kan fundera på om dessa personer verkligen är värda din tid och energi. Det är inte lätt att hitta goda vänner, och märker man redan i början att ens gränser blir överträdda kan det vara bättre att vara helt själv tills man hittar respektfulla vänner än att umgås med människor i vars sällskap man känner sig obekväm med. Kanske kan du lära känna likasinnade på t.ex. autismgrupper eller Facebook-grupper där man söker nya vänner? Då kan du skriva att du gärna vill lära känna människor som också har sjukersättning.
Du kan prata med en psykolog
Om du känner att problemet inkräktar på din livskvalitet kan du fundera på om du skulle vilja prata med en psykolog som hjälper dig att hitta lösningar som fungerar för dig. En psykolog skulle kunna hjälpa dig att förhålla dig till andra människor så att deras ifrågasättande kommentarer bara blir ett ”litet irritationsmoment” i din vardag utan att de hindrar dig från att leva som du önskar. Som sagt tycker jag att det är helt sjukt att andra förväntar sig att du ska redogöra för ditt hälsotillstånd för dem, men eftersom situationen är som den är tror jag att det är viktigt att du hittar en fungerande lösning för att förhålla dig till problemet så att du ändå blir nöjd med ditt liv.
Kram och fortsätt vara den du är!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag är ganska överbelastad just nu, men jag kan svara kort! Att vara på den här bloggen har hjälpt mig…
Jag uppfattar det mer som ett flöde? Ganska behagligt faktiskt
Lite som att jag säger ord utan att helt vara medveten om vad jag säger, eller den faktiska innebörden kanske?…
Jag kan gå på ”autopilot” när jag är som tröttast, jag bara impulsivt gör saker! Ingen tankeverksamhet eller typ av…
Och ja! låten är fet! Det är så jag lyssnar på kent också! Min favoritlåt har historiskt varit 747, har…
❤️
Vad tråkigt att höra att han fick problem med alkohol, men fint att ni ändå hade ett fungerande äktenskap i…
Jag är också glad att du hittade till bloggen, Kane! 🙂 Jag håller med om att de allra flesta som…
Jag känner inte igen mig i alla svårigheter vi autister påstås ha. Jag kan ibland ha svårt att förstå när…
Ja, precis så är det tyvärr! 🙁
48 svar på ”När vänner ifrågasätter ens sjukersättning, vad gör man då?”
Ibland är det det folk säger om andra med diagnos/sjuka/med sjukpeng eller sjukersättning som gör ont. Ofta kommer en inte på förrän efteråt vad en skulle ha sagt; men då kan en säga det nästa gång istället! För tyvärr kommer tillfällena ofta tillbaka. En släkting pratade om någon som var hemma med ångest, och vände på dygnet och satt uppe och sydde på natten istället för att gå och lägga sig och hämta krafter. Jag önskar att jag hade frågat: ”Har du haft ångest en hel dag någon gång?” och sen förklarat att ångesten är ofta värst på tidig morgon och sen avtar under dagen. När kvällen kommer är den kanske nästan helt borta och då borde en förstås gå och lägga sig, och försöka sova, vilket kanske inte är så lätt. Men det är så skönt med några ångestfria timmar där på natten. Och att sova på dagen känns ofta mycket tryggare.
De där som kommenterar har aldrig varit i dina skor, eller ens i ett par skor av samma storlek eller märke. De har aldrig haft ett skoskav ens, eller så hade de ett en gång och satte på ett plåster och fortsatte gå så duktigt. (Om ni förstår liknelsen). Ibland tänker jag bara: Vad skönt för hen att hen aldrig haft ett enda riktigt problem. Vi som haft problem av olika slag tenderar att förstå också människor med rätt annorlunda problem. Det finns trevliga och goda människor som bryr sig om andra. Ofta hänger det ihop med hur pass trygg en är i sig själv, det är osäkra människor som har behov av att klanka på andra. En sak som vi med autism har svårt att förstå, är att det är ett sätt att ”bonda” med en annan människa, det där att prata ner en tredje person. Det behöver alltså inte ens vara så att de tycker att den där personen borde bete sig annorlunda eller inte ha sjukpeng, de bara håller med varandra som många neurotypiska gör.
Bra liknelse! Precis, människor som fäller sådana kommentarer har ingen aning om vad riktig ångest är. Lider man verkligen av ångest är det inte så enkelt att ”bara gå och lägga sig”, och det är inte heller lösningen på problemet!
Tyvärr har du nog rätt i att människor kan ”bonda” med varandra genom att tillsammans klanka ner på en tredje person. Jag gillar inte det alls, men tyvärr funkar många så 🙁
Jag förstår henne helt och hållet. Exakt samma situation för mig. Och jag har också isolerat mig helt nu. Och vägrar träffa någon jag inte valt, vägrar ringa ett enda samtal själv till någon mer jag inte känner, undviker precis allt och alla. För ingen annan har haft det inom sig att bemöta andra som man själv vill bli bemött och vara snäll mot alla man möter på vägen, liksom jag själv blev uppfostrad till och alltid även gjorde.
Folks fördomar, okunnighet, ifrågasättande, kritik, kränkningar, diskriminering, avundsjuka, dåliga människosyn, förföljelsemani, elakhet och t.o.m. hat var alldeles för stora. Helt extrema. Och varje gång någon frågade vad man jobbade med, var det bara för att kolla hur hög status man hade och hur mycket eller lite respekt man förtjänade. Hur de skulle bemöta en – istället för att bemöta alla medmänniskor med vänlighet, respekt och empati.
Det är precis sådär man blir behandlad, av i princip varje ny person man möter. De lämnar inte ämnet heller, trots att man sen klart och tydligt säger att man inte vill prata mer om det.
Man ska också komma ihåg att samma personer inte alls bemöter andra på samma sätt. De kan alla vara jättetrevliga när de vill, särskilt mot alla som befinner sig ”högre” än de själva. Bara mot utvalda personer, de som de tycker är annorlunda och därmed inte förtjänar någon bättre behandling. Därför tycker de aldrig själva att de gör något fel heller. Och de flesta andra kommer uppleva de som jättetrevliga. För de kan alla om de vill. De vill bara inte.
Vänner är folk som är snälla mot en och vill en väl – det är väldigt viktigt att komma ihåg! Aldrig någon som bemöter och behandlar en på det där sättet. Tvivla aldrig på ditt eget värde! Det är vad jag skulle säga.
Det låter hemskt! Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara! Du är ju jättetrevlig!
Tack Jakob! Du med. 🙂
Ett mycket märkligt beteende av dessa personer att inte släppa ämnet trots att du har sagt ifrån. Det är hur respektlöst som helst! 🙁
Precis, en riktig vän skulle inte bete sig så. När jag var yngre lät jag mig behandlas hur som helst, men numera vet jag hur viktigt det är att ställa krav på vänner.
Tusen tack för ditt svar Paula och stor kram till dig med! Och stort tack till er andra som svarat mig också <3
Jag upplever det lite som Kane beskriver – att folk frågar vad man gör i syfte att avgöra hur hög status man besitter och hur de utifrån det sedan ska bemöta en eftersom det också oundvikligen nästan alltid är den första frågan som ställs när man träffar någon och man märker hur de skiftar sitt bemötande beroende på svaret de får. Det här tycker jag är obehagligt då jag själv inte på något sätt dömer människor utifrån arbetsförmåga eller vad de arbetar med. Inte på så sätt att jag är särskilt upptagen av vad andra människor tycker om mig men jag tar illa vid mig av att bli missförstådd och vill att saker ska vara korrekt (typisk autist på så sätt) men jag är väl också en oerhört känslig person, det skall erkännas.
Men även läkare har missbedömt mig eftersom jag fått höga resultat på iq-tester och liknande ("du behöver bara en utmaning!") samt att en läkare till och med "avskrev" min autismdiagnos för att jag var "trevlig" ("du är ju jättetrevlig och du vill väl ha kollegor?!"). Även när jag berättade om min ensamhet/isolering för en samtalskontakt och senare fick träffa en läkare så var det första jag fick höra "men du har väl jättemånga vänner?!" (detta baserat enbart på mitt utseende eftersom det var det första läkaren sa och jag hade aldrig tidigare träffat honom). Det var bara ren tur att jag efter mycket om och men och många år av att månatligen begära om försörjningsstöd till slut fick min sjukersättning. Även mina sömnproblem har ifrågasatts för att de inte "syns" (jag vet inte hur man ska se ut för att vara trovärdigt sömndepraverad men jag antar att det endast är mörka ringar/påsar under ögonen som räknas enligt vissa).
Jag ska i dagarna träffa en ny potentiell vän, därav min fråga igår natt, och jag känner mig stärkt av era svar! Jag tycker inte om att ljuga men ni har rätt i att det kan vara en strategi åtminstone tills man vet om personen förtjänar att höra/kan hantera sanningen på ett empatiskt sätt.
Jag är glad att jag hittade till denna blogg.
Exakt mina erfarenheter också. Bokstavligen! Folk skiftar helt, eller blir som helt förbytta. All trevlighet upphör och de blir direkt provocerade av svaret och gör allt för att få igång en konflikt. Slutar inte trots att man ber de och behåller lugnet själv, bara fortsätter gå på.
Jag blev inte uppfostrad till att det någonsin är okej att behandla någon annan människa illa. Därflr vill och kan jag inte ha något mer med folk att göra. Bara just såna som jag har valt själv och vet är bra människor.
Ja, det är väldigt trist att märka att någon som tidigare var trevlig mot en blir som förbytt när de får höra att man inte förmår förvärvsarbeta. De kan också förlora allt intresse i blicken, som om arbete skulle vara det enda intressanta med en medmänniska. Det finns ju oerhört mycket annat som berättar något om en så som vilken musik man lyssnar på, vilken sorts litteratur man läser osv. Men det är som om det blir helt blankt för vissa när man inte svarat det de förväntat sig.
Till och med en så enkel sak som att gå till optikern kan bli till något mardrömsliknande. Jag hade en optiker som frågade vad jag jobbade med varpå jag svarade som det var, att jag var sjukpensionär pga kronisk utmattning. Hon svarade då med orden: ”Jag tycker att du kan förstå att du får ha lite tråkigt på jobbet så kan du göra något kul på fritiden istället!”. Som om man skulle bli beviljad sjukersättning för att man har ”tråkigt” på jobbet. Jag hade heller inte nämnt något sådant utan bara svarat på en tidigare fråga om var jag arbetstränade sist, innan jag fick sjukersättning, och antagligen uppfattade _hon_ då denna arbetsplats som ”tråkig”.
Men just det – att ofta bli bemött som om man är lat och ointressant är verkligen nedslående.
Vad roligt att du hittade till bloggen, och kul att du tyckte att svaren du har fått har stärkt dig. Hoppas mötet med den nya potentiella vännen går bra! Sjukt att läkarna bedömer en efter utseendet, tyvärr har det hänt mig med.
Tyvärr finns det stor okunskap om sömnproblem. De allra flesta människor tror att de vet vad sömnproblem är för något för de upplever att de själva sover dåligt ibland, men faktum är att de inte har en susning om vad RIKTIGA sömnproblem är, d v s när sömnproblemen verkligen blir ett funktionshinder. Folk förstår t.e.x sällan varför jag måste följa vissa rutiner, men min sömn är känslig och jag vill inte att mina mycket allvarliga sömnproblem kommer tillbaka. Jag måste göra allt ”rätt”, annars sover jag knappt!
Jag bryr mig inte om vad folk jobbar med! Jag har ofta varit förvånad över att folk är så nyfikna på andras jobb för jag tycker att jobb är ett jättetråkigt samtalsämne. Jag lever för fritiden, inte för ett jobb!
Tack så mycket, Paula! Det hoppas jag också. Och med alla tips och allt stöd jag fått av er alla så känner jag mig i alla fall betydligt lugnare.
Jag kan tänka mig att du upplevt liknande behandling och det är så trist att det ska vara så. Såvida det inte är en diagnos som drabbar just ens utseende på ett specifikt sätt så som hudutslag eller håravfall till exempel så borde det över huvud taget inte vara något som bedöms i relation till åkommor i mångt och mycket helt orelaterade till det yttre.
Jag håller med! Jobb är ofta ointressant och det är väl ändå förhållandevis få som har ynnesten att arbeta med något som intresserar dem så pass djupt att det blir en del av deras personlighet. Jag upplever det som om snack om jobb ofta används i hierarkiskt syfte eller för att glänsa/skryta. Däremot kan jag ofta känna stor vördnad inför de som har riktigt slitsamma yrken – men det är sällan de människorna som vill prata jobb.
Ja, folk pratar nog om jobb för att placera varandra i fack. Många är nog intresserade av hur mycket andra tjänar och hur rika är (vilket jag personligen har svårt att förstå). Det är tråkigt att det är så!
Det är bara just intressant för folk om personen i fråga har något ”statusjobb”. Om hen svarar att hen är rörmokare eller renhållningsarbetare etc så skulle det ändå inte vara intressant alls för frågeställaren att fortsätta nyfiket och imponerat fråga mer om det. Det är helt och hållet för att placera personen i ett fack och se hur högt eller lågt den ligger i ”hierarkin”, som jag har upplevt det. Och hur denne ska bemötas. Det är vidrigt.
Ja, precis så är det tyvärr! 🙁
Och jättetack för alla dina tips i inlägget, Paula!
Jag har provat att prata med psykoterapeut men då det är så pass dyrt att gå privat och den offentliga psykiatrin dessvärre stjälpt mer än hjälpt och givit mig ptsd pga sitt bemötande så har det inte blivit så många besök privat. Kan också uppleva att många inte är traumainformerade och att de gärna vill lösa problem genom quick-fixes så som att ”tänka positivt” (det gör jag redan, det är därför jag blir så besviken gång på gång). Jag tror egentligen bara att jag och säkert många med mig skulle vara behjälpta av att träffa andra människor, med fördel icke neurotypiska eller åtminstone icke dömande personer, i fysiska rum. För jag kan känna att det är vad jag saknar – äkta samvaro med någorlunda likasinnade personer. Nätet i all ära men det är också en plats var människor man trodde sig ha en begynnande nära och fin vänskapsrelation med helt plötsligt kan ghosta en. Med min begränsade energi så söker jag inte efter tillfälliga intensiva chatkompisar utan något mer långsiktigt där man kan höras och ses ibland i mån av ork. Märker att många kan få för sig att man skulle bli efterhängsen om det är så att de förstått att man inte har några andra nära vänner förutom sin partner medan andra har försvunnit av anledningen att de tycker att man behöver vara alldeles för mycket för sig själv. Kommer också bättre överens med män vilket tyvärr brukar sluta med att något utöver vänskap förväntas från mannens håll alternativt att kontakten helt uteblir när denne träffar en flickvän. Överlag verkar de flesta också ha svårt att hantera att man lever som sjukpensionär av endera anledningar så det låter absolut som en god idé att försöka komma i kontakt med andra i liknande situation eller andra autistiska. Har tidigare försökt hitta något sådant på nätet men inte funnit.
Vad tråkigt att den offentliga psykiatrin inte varit till någon hjälp. Precis, tyvärr är det inte ovanligt att man förväntas vara klar med terapin efter några få psykologsamtal. Men ibland hjälper det inte med mindfulness/att acceptera tankarna utan man behöver faktiskt prata grundligt med någon om vad man har varit med om.
Kanske kan du delta i autismträffar? Förhoppningsvis kan du lära känna likasinnade på sådana forum. Själv orkar jag sällan ha privat kontakt med människor och jag tycker att vänskapsrelationer ofta blir alldeles för krävande, men det är bara för att jag har så lite energi! Men jag vet att många autister har träffat goda vänner på autismträffar.
Tack för din förståelse, Paula. Och ja, precis, några KBT-samtal om att ändra sina tankar och det förväntas vara löst. När jag efter många år inom den offentliga psykiatrin till slut fick en psykoterapeut och inte bara en samtalskontakt så tyckte hon efter ett års tid att jag varit på för få tillfällen (jag hade varit på 80% av gångerna och hade behövt avboka många av de andra 20 under tiden jag tvingades arbetsträna och var så slut på energi att hela kroppen värkte och jag inte ens orkade hålla ögonen öppna när jag kom hem trots att jag endast var där på halvtid). Medan neurotypa, fullt arbetsdugliga människor utan större trauman eller andra svårigheter kan gå i terapi i åratal så blev jag ifrågasatt varför jag inte var ”klar” efter ett år (till saken hör att hon heller inte ville hjälpa mig med några av mina svårigheter så som sömnen och annat utan sade vid ett tillfälle, precis efter att jag radat upp de saker jag skulle behöva hjälp med; ”jag vet inte vad jag ska hjälpa dig med”. Det kallas gaslighting men i den stunden hade jag inte fattning nog att stå upp för mig själv, kände mig bara helt osynlig).
Nej, jag har ju inte heller någon vidare energi för att hålla vänskaprelationer vid liv som kräver mycket och kanske tar jag mig vatten över huvudet med att söka efter något som jag inte klarar av att upprätthålla men jag tänker också att det borde gå att hitta likasinnade med ungefär samma behov/energinivå så som att höras av ibland och ses ett par gånger per år. Hittills har jag bara haft vänner som helst velat umgås dagligen och absolut minst varje helg vilket fullkomligt dränerade mig och gjorde att jag inte kunde fokusera på någonting annat (detta var innan jag visste att jag var neurodivergent).
Jag hittade några grupper på Facebook idag som, bara av att läsa vad andra neurodivergenta postat, gjorde att jag kände mig mindre ensam. Så stort tack för dina tips, Paula! Samt den här bloggen såklart – jättefin stämning här och otroligt gediget arbete du gör med att både skriva den samt svara på kommentarer (men blir lite orolig också och hoppas att du tar hand om din energi och inte känner dig nödgad att svara på allt).
Det är märkligt om neurotypiska personer får vara i terapi i åratal men inte du som skulle behöva det! Tråkigt att du inte fått den hjälp du skulle behöva. Sömnproblem kan också ha fysiska orsaker även om vården kan vara jättedålig på att upptäcka det. Men i ditt fall kan sömnproblemen självklart bero på ptsd, och självklart borde psykiatrin i alla fall testa om de skulle kunna hjälpa dig med sömnen. Du ska inte behöva leva med sömnproblem om det finns behandling!
Jag misstänker att du är relativt ung, kan dock ha fel. Men det är enligt min erfarenhet inte alls ovanligt att yngre vill umgås dagligen med sina vänner och kan ha svårt att förstå de som inte orkar med det, men personer som är äldre orkar sällan träffa sina vänner hela tiden (finns dock undantag också!).
Vad roligt att du gillar bloggen och att du har träffat Facebook-grupper där du kan diskutera med likasinnade! 🙂
Nej, eftersom jag blev slussad in i psykiatrin efter suicidförsök så har mina fysiska åkommor aldrig lagts någon vikt vid. Sedan kan chronic fatigue såklart ha med nervsystemet att göra men det är ju inte heller något man löser ”med huvudet”.
De vänskaper jag refererade till var från tonåren och upp till tidiga trettioårsåldern, jag är tidig 80-talist så jag tror inte att jag kan räknas som särskilt ung längre. Men det hade nog mindre med åldern att göra och mer med att jag blivit ”utvald” av en viss typ av personer eftersom jag inte sökt mig till andra på egen hand efter att ha varit ömsom inkluderad ömsom utfryst som barn. Så, personer med mycket energi och toxiska drag som haft en vilja att umgås mycket samt bestämma över mig. De senaste åren har jag varit i princip isolerad bortsett från umgänget med min sambo (som också behöver mycket ensamtid varför vi fungerar ihop).
Vad tråkigt att höra om suicidförsöket! Det är allvarligt att psykiatrin inte hjälper dig med tanke på att du har ett suicidförsök i bagaget.
Okej, då är vi ungefär lika gamla för jag är född -79! Jag har faktiskt också dragit till mig toxiska personer som har försökt styra över mig. Och jag fick prata med en psykolog väldigt många gånger innan jag vågade bryta med dessa personer!
Tack Paula! Och jag håller med men av någon anledning så anses ju suicidtankar/-försök vittna om psykisk sjukdom snarare än själsig smärta (vilket jag upplever det som) och det fokuserars därför på att skuldbelägga personen och dens tankar samt medicinera hen till känslostumhet snarare än att söka svaret på den själsliga smärtan och ensamheten (och för mig även utmattningen som gjorde att jag inte såg någon ljusning i sikte). Även det hormonella kan ju påverka en starkt som kvinna (jag tror till exempel att pmds, den grövre varianten av pms, är starkt underdiagnostiserad hos kvinnor med autism och adhd). Sedan hade det nog varit hjälpsamt om någon hade varit kompetent nog att åtminstone misstänka att jag inte var neurotypisk och att det var en starkt bidragande faktor till mina upplevelser av utanförskap och förmodligen den största anledningen till att jag blev så missförstådd av psykiatrin.
Vad bra att du fick hjälp att bryta med dina osunda relationer!
För mig tog det lång tid eftersom min samtalskontakt vid tiden inte tog något jag berättade på allvar (hon använde främst våra tider till att prata om sig själv) och uppmuntrade mig istället att inte vara så ”egoistisk” när jag sade att jag blev dränerad av att umgås varje helg med en fd vän. ”Ibland måste man tänka på andra människor!”, sade hon. For the record kan jag ju tillägga att detta var samma person som uppmuntrade mig att tänka på ”barnen i Afrika” när jag försökte berätta om mina sömnproblem och trauman från barndomen.
Ja, tyvärr är psykiatrins lösning att medicinera bort det mesta för det är också det mest kostnadseffektiva alternativet. Fördelen med psykodynamisk terapi (även om den typen av terapi är ovanlig i Sverige) är att den inte anses vara någon quick-fix även om en psykodynamiskt inriktad psykolog också kan vara farlig för en autist om psykologen försöker förklara alla autistens svårigheter med barndomstrauman.
Mycket märkliga kommentarer av din samtalskontakt! Var hon legitimerad psykolog? Jag har ibland fått liknande kommentarer från andra yrkesgrupper men har aldrig hört en legitimerad psykolog att uttrycka sig så! Alla psykologer har sagt till mig att jag måste lära mig att vara mer egoistisk!
Ja, precis, Jeanette. Jag har haft vänner tidigare vars främsta intresse varit att tala illa om sina andra ”vänner” (man förstår ju då också att man själv är den som avhandlas när denne umgås med de andra) och tycker bara att det är ett obehagligt sätt att umgås på.
Och jag är en av dem som ofta är uppe om natten eftersom jag dels har extremt svårt att sova på de tider vi förväntas göra det (slutar oftast med panikångestattacker eller att jag sover så pass ytligt och vaknar så många gånger att jag är totalt oförmögen till att göra något som helst nästkommande dag). Nätterna är oftast tysta och fria från diverse krav och intryck vilket jag tror tilltalar många av oss autistiska. Men det är ju så att det är morgonmänniskorna som premieras i vårt samhälle och det anses nästan lite sjukt och udda att vara uppe sent på natten om man inte är en sådan som kan kombinera det med att också vara uppe tidigt på morgonen (det var vad jag gjorde under många, många år tills min kropp satte stopp).
Jag har upplevt så mycket kränkningar och fördomar från folk p.g.a. detsamma så det knappt finns ord för det. Alldeles för mycket och för många för att ens nämna. Det började omedelbart efter första gången jag blev sjukskriven i 20-årsåldern. Innan det var jag mobbad hela skoltiden och såg så mycket fram emot att bli vuxen, när jag trodde det skulle sluta.
Men mitt råd skulle ändå vara att bara vara dig själv, Maria! Du låter som en fin, känslig, empatisk och intelligent person. Och du förtjänar så mycket bättre människor i ditt liv. Äkta vänner som accepterar dig precis för den du är och vill dig väl. Glöm aldrig det!
Det låter fruktansvärt att du upplevt så mycket kränkningar och fördomar, Kane. För det är ju alldeles uppenbart att du är precis allt vad du beskrev mig att vara! Jag hoppas att du har människor i ditt liv nu som accepterar och älskar dig precis som du är.
Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver Maria! På i livssituation och hur du beskriver det sociala.
Jag var själv fast I social isolation i flera år, men eftersom mina åkommor var psykologiska mest har jag lyckats ta mig ur det.
För mig framstår det som ett mysterium att du inte kan ha en massa vänner, utifrån vad du skriver här!
Tack så mycket, Jakob och Kane! Era ord värmer verkligen.
Och jag kan relatera till det du skriver Kane, om att längta efter att bli vuxen i tron om att saker skall bli enklare/lösa sig då.
Tack, Jakob, vad fint sagt!
Jag tror att det allra främst handlar om att jag i min situation inte träffar så mycket människor alls längre, och åtminstone inte i den kontexten att någon vänskap skulle bli aktuell. Jag träffar killen/tjejen i kassan på Coop eller hejar på en busschaufför de gånger jag är för sent ute för att promenera vart jag ska. Men jag har heller aldrig lärt mig eller riktigt förstått hur man skaffar vänner, således har jag bara blivit ”adopterad” av folk som velat vara min vän/puppetmaster. Jag har bara förstått hur jag skaffar kärlekspartners- därav har jag varit vän med en del av mina ex efter att det tagit slut men sen gick den ena och dog och den andra gifte sig (det hade nödvändigtvis inte behövt vara en dealbreaker men tydligen så föll det sig så) och då var jag vänlös igen.
Men ja, kombinationen av att inte befinna sig i sociala settings, att ha trauma kring [främst kvinnlig] vänskap och svårigheter att initera den samt att ha lättare för att kommunicera med män (som i 9 av 10 fall vill ha dig som något annat än vän) är ju ingen superkombo för att skaffa nya vänner.
Ps. Vill bara tillägga till er som tänker ”Hade inte hon sömnproblem? Hon kanske skulle börja med att stänga av mobilen. Det är klart att hon inte kan sova om hon ligger och surfar och kommenterar bloggar hela nätterna.” Jag brukar faktiskt inte vara igång på vare sig dator eller mobil om nätterna vanligtvis men nu har det blivit så sedan jag hittade denna eminenta blogg och jag finner det lättast att komma till ro i tankarna att kommentera i nattens lugn och tystnad. Det var också en av anledningarna till att jag själv slutade skriva blogg en gång i tiden, jag kunde omöjligen formulera mig dagtid utan kunde endast skriva på bloggen om nätterna vilket blev ohållbart i försök att skapa en rimligare dygnsrytm. Ds
eh, det är väl roligare att göra något stimulerande och kul än att sitta och våndas 🙂
Jag skulle gissa på att skriva på natten, eller vara uppe på natten här är ganska normaliserat, eller något som de flesta har förståelse för.
Det är lite något som händer bara!
Jag menade inte att alternativet skulle vara att sitta och våndas utan brukar snarare läsa böcker om natten istället för att läsa/vara aktiv på mobilen 🙂 . Det brukar i de flesta fallen leda till tidigare insomning, i alla fall för mig.
Att vara aktiv genom att formulera mig i egen blogg eller i kommentarer på någon annans blogg tenderar däremot att hålla mig klarvaken och det blir svårare att avgöra när jag egentligen skulle ha möjlighet att somna. En bok lägger man lätt ifrån sig och fungerar mer sövande och ångestdämpande för mig.
Förutsatt att man inte läser väldigt ”spännande” böcker då men det ligger inte riktigt för mig att läsa deckare och dylikt.
aha! Jag menade mer att om en har svårt att sova, säg under flera timmars tid, är det bättre att ta en paus och försöka sen igen 🙂
Hur som helst ville jag kommentera det du sa om vänner och så!
Det jag säger nu kanske inte stämmer så ta det med en nypa salt.
På universitetet finns det många kvinnor som är riktigt kompetenta och har egna idéer som är intressanta. Men ofta är det så att dom inte vågar riktigt formulera dom i huvudet eller verbalt. Jag har sett flera gånger när en sådan person får något typ av självförtroende och helt plötsligt kan säga skarpa saker eller komma med intressant påståenden. Problemet var aldrig att dom aldrig kunde, utan mer att deras självbild inte stämde helt, eller allt dom hade något typ av emotionellt blockage som hindrade dom från att stå på sig i en offentlig miljö!
Jag tänker att det här funkar som en jämförelse med sociala grejer också, jag märker en enorm skillnad i hur jag uppfattar mig själv och världen när jag ”griper tag” I den. Det jag försöker säga är att jag upplever att du redan kan!
Det finns ju otaliga exempel på flera personer här som har engagerat sig i vad du skrivit, jag tror att det säger något!
Jag älskar ju kent! Och jag tycker den här låten beskriver jag vill förmedla ganska bra 🙂
https://youtu.be/KB9DfnKeGUE?si=PzdVyodTDsWnmD7-
Och för att undvika missförstånd, mer delen om att aldrig ge upp, att blåsa vind i sitt segel och så
Åh, förlåt om jag lät dryg i mitt svar – var inte min mening! Är bara så van vid att behöva försvara mig angående sömnproblematiken. Självklart är det hjälpsamt att ta en paus om en försökt sova under lång tid och inte lyckats. Nu för tiden brukar jag i alla fall kunna somna in (sedan sover jag ytligt och vaknar x antal gånger men det är en annan femma) om jag sköter mina rutiner rätt.
Angående det andra du skrev så förstår jag helt och fullt vart du vill komma och jag tror att jag besitter mycket av den rädslan du beskriver irl. Men, jag har också blivit ”straffad” av kvinnor för att jag varit duktig i skolan/haft vissa talanger varför jag nog instinktivt och undermedvetet valt att ”dimma” mig själv i umgänge med andra. Eftersom jag aldrig haft möjlighet att studera vidare efter gymnasiet så har jag ofta befunnit mig i sammanhang var folk velat ”dra ned” mig” snarare än att växa och utvecklas tillsammans. Så jag har lite saknat ett sammanhang att fungera socialt i på det sätt jag känner mig bekväm med.
Här känner jag mig hörd och tillåten att vara den jag är, således uppfattas jag säkert annorlunda än bland gemene man irl.
Och sorry för ett citationstecken som hamnade fel.
Har aldrig riktigt fastnat helt och fullt för Kent men skall lyssna på låten senare idag vid tillfälle! 😊
Kontenta: jag besitter nog en hel del emotionella blockeringar som inte märks av här eftersom de inte aktiveras i trygga rum.
Jag hade tänkt hinna ut innan solen går ned idag men satte helt sonika på låten på wonderboomen medan jag duschade och TACK! Jättefint budskap.
Denna har helt gått mig förbi, har aldrig tidigare hört den men nu kommer jag att på sant autistiskt/adhd-maner att lyssna på den på repeat idag 😅
Hej Maria
tycker inte du behöver leverera någon utläggning för vänner eller en ny vän. Räcker gott med att meddela att du ”har ersättning från fk eftersom du har vissa osynliga diagnoser” eventuellt med tillägget ”Jag hoppas vi med tiden kommer lära känna varandra bättre och att jag kommer kunna berätta lite mer”. Sen kan du ”släppa in” vänner i ditt vardagskämpande succesivt i takt med att ni lär känna varandra.
Enligt min erfarenhet behöver man känna personer extremt väl för att kunna förstå olika behov, t ex behovet av sjukersättning i ditt fall. Så nära varann kommer inte alla varandra så lätt.. Det finns de som tror de känner andra rätt så bra fastän det ändå kan va en väldigt ytlig kännedom.
Forts. Om du ändå väljer att nämna dina diagnoser så kan du understyka att det inte är diagnoserna i sig som gjort att du fått fk-ersättningen utan att det är hur just Du påverkas av de olika diagnoserna som läkaren och fk tagit hänsyn till i samband med ansökan/beviljandet. Personer med samma diagnoser som dig kan vara påverkade på helt andra sätt i sin vardag.
Jättebra tips, Cindy! Och det är ju inte alla som förstår att olika människor med t.ex. autism kan vara påverkade av diagnosen på olika sätt så människor kan verkligen behöva informeras om det!
Tack för svar, Cindy! Jättebra tänkt och det ska jag ta till mig. Jag har ju tidigare haft en tendens att overshare:a (vad säger man på svenska – överdela är väl knappast ett uttryck?) och överförklara mig för både kreti och pleti så det är absolut värt att tänka på att ta saker i lugnare takt och släppa in folk allt eftersom istället.
Då slipper man förhoppningsvis också att känslig information hamnar hos fel person som inte hanterar det väl.
Jag ska verkligen öva på att stå på mig när folk är alltför frågvisa också. Jag själv kan vara dålig på att ställa frågor just för att jag är rädd för att ställa en fråga om något som kanske är känsligt/privat. Men hellre det kan jag tycka än att gå på som en bulldozer och tycka sig ha rätt till någons hela privatliv när man kanske precis träffats.
Jag delar många av era åsikter och erfarenheter och har väldigt liknande själv. Vad gäller möten med toxiska personer, som verkar söka sig just till folk som är snälla eller redan har dålig självbild/självförtroende och har svårt att stå upp för sig själva eller inse sitt eget värde, som de sen kan styra över, att det är (MYCKET) bättre att vara ensam än med personer som inte är snälla mot en och behandlar en väl etc. Och jag har sen länge insett att det är ett ytterst fåtal människor som verkligen är snälla, varma och empatiska och inte den stora massan, som jag initialt trodde.
Numera utgår jag från att de flesta människor inte är särskilt snälla alls och blir på så vis aldrig förvånad heller varje gång jag möter någon ny som inte är det. Eftersom det är majoriteten och normen och tyvärr inte tvärtom. Och som tidigare sagt så är normen aldrig bra och rätt bara för att de flesta gör det.
Men det är just det: Här på den här bloggen så är det normen att alla är snälla, varma, trevliga och respektfulla mot varandra! Så jag är också riktigt glad över att jag hittade hit. 🙂
Jag är också glad att du hittade till bloggen, Kane! 🙂 Jag håller med om att de allra flesta som kommenterar min blogg är snälla, varma och respektfulla personer.
Till maria:
Jag uppfattade dig inte alls som dryg, jag märkte det inte ens! Hur som helst behöver du inte känna något hast med att allt ska bra bli bra på en gång! Det är en process som tar tid, kanske något som aldrig tar slut?
Och ja! låten är fet!
Det är så jag lyssnar på kent också!
Min favoritlåt har historiskt varit 747, har nog lyssnat på den 2000 gånger lol