Många av oss med Aspergers syndrom eller autism vill veta i förväg vad som kommer att hända. Det är olika hur detta yttrar sig. Vissa har inget emot oväntade förändringar, andra kan inte ens åka på semesterresor om de inte vet i förväg hur hotellet och flygplatsen kommer att se ut, och andra ligger någonstans mittemellan.
Jag behöver egentligen inte veta i alla situationer vad som kommer att hända, men däremot vill jag gärna vara förberedd på att det kan ske oförutsedda händelser. Nu när jag jobbar som Aspergerinformatör och åker runt i Sverige och Finland för att föreläsa om Aspergers syndrom, brukar jag förbereda mig mentalt på att SJ-tågen kan vara försenade (vilket de oftast är) och att föreläsningen inte kanske går exakt som jag planerat. Jag är förberedd på att vad som helst kan hända, och jag ser det som en del av mitt jobb. Visserligen stressar detta mig, men jag har chansen att återhämta mig på mina lediga dagar.
För att spara energi försöker jag undvika att utsätta mig för oväntade händelser på fritiden så långt det är möjligt. Men ibland blir det ändå inte som jag tänkt mig. En gång för länge sedan hade jag bestämt träff med en vän, och då hade jag tänkt i mitt huvud att vår träff skulle gå till som vanligt: att vi skulle ta en promenad och sätta oss på något fik eller en park och analysera livet.
Tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Min vän hade tagit med sig två av sina vänner utan att fråga mig, och hon tyckte att det var självklart att de skulle få vara med! Min vän förstod inte alls varför jag blev på dåligt humör, inte pratade så mycket och åkte hem tidigt. Jag var faktiskt så upprörd att jag hade velat skrika rakt ut, men jag behärskade mig.
I hennes ögon var det förmodligen ingen stor sak att två personer som jag aldrig hade träffat förut var med oss, men för mig blev det en jättestor skillnad! Att umgås i grupp är något helt annat än att umgås två och två: man brukar inte gå för djupt in på samtalsämnena, man kan inte diskutera privata saker om man inte känner alla väl och man måste hålla koll på vems tur det är att prata. Det är ett helt annat sätt att umgås på, och vissa människor med Aspergers syndrom tycker att det är svårt.
När jag och min vän pratade om detta efteråt, frågade jag henne hur hon skulle känna sig om jag gjorde samma sak som hon och tog med mig två personer som hon inte kände, och hon svarade att hon inte skulle se det som en stor sak. Men jag tänker annorlunda. Jag har inget emot att umgås i grupp de dagar jag har energi till det, men då vill jag gärna vara förberedd på det i förväg. Nu hade min hjärna ställt in sig på att umgås ensam med min vän, och därför blev det en stor chock för mig.
10 svar på ”När saker inte går som man tänkt sig”
Jeg er noe midt i mellom. Jeg trenger ikke vite alltid, men hvis jeg har sett for meg noe og det ikke blir som jeg så for meg, faller verden sammen. Jeg klarer da ofte ikke å innhente meg igjen.
Flere personer, eller også færre, kan gjøre at alt går istykker. Jeg skjønner akkurat hva du mener når hun hadde med seg to uten å spørre. Hadde du visst, kunne du forberedt deg. For andre er det ingen stor sak, og kanskje bare en bonus, men for oss, blir det vanskelig. Og så er det igjen vanskelig at det ble vanskelig.
Vad skönt att du förstår mig! 🙂 Jag förstår exakt vad du menar när världen kan falla samman. Människor undrar ibland hur det kommer sig att jag klarar av att hantera oväntade förändringar på mitt jobb, men då är jag beredd på att saker inte kanske går som jag tänkt mig. Sedan kan det också variera beroende på dagsformen hur bra jag hanterar oväntade förändringar. Om jag har ovanligt mycket energi, kan det gå bra.
Hej Paula.
Jag klarar oftast förändringar om jag bara får en stund på mig att smälta och bearbeta dem mentalt, att ställa om mig för den nya situationen. Men i just ett sånt fall som du beskriver hade jag nog reagerat ungefär likadant, mycket för att jag har svårt att umgås med människor i grupp och helst vill träffa mina vänner en och en. Det blir för rörigt för mig annars. Jag kan träffa, och prata till, människor i grupp,
men jag har svårt att prata med dem så. Så jag förstår din reaktion.
Jag fungerar exakt likadant som du, Gösta! När jag föreläser, kan jag prata till 300 personer samtidigt, och det är inget problem. Då vet jag att det är min roll att prata, och jag behöver varken oroa mig för att prata för mycket eller att avbryta någon. Men att prata med många människor samtidigt blir däremot rörigt för mig.
Trots att alla vi med AS och ADHD, liksom alla andra människor, är olika, unika individer är det lustigt hur lika vi ändå verkar fungera på många sätt.
Ja, exakt!! Det är roligt att vi som har Asperger är alla så olika, och ändå får jag en massa mejl hela tiden där människor skriver att de fungerar och tänker exakt som jag på många sätt.
Man kan bara vara två i den här leken, säger Mats.
Om du menar att man helst ska umgås två och två, håller jag med dig helt och hållet!
Ja jag menar att jag föredrar att umgås två och två. Det har jag nog alltid gjort. Även som barn.