När man inte vet varför man känner som man gör

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, liksom jag själv, kan ha svårt att identifiera sina känslor. Ibland vet man inte hur man känner och hur man mår, ibland vet man hur man känner utan att veta varför man känner så. När jag exempelvis pluggade på Ågesta Folkhögskola, kunde jag inte fortsätta studierna på det andra året. Jag mådde helt enkelt för dåligt av att sitta i klassrummet på lektionerna även om jag inte hade något emot mina klasskamrater som personer. All min energi tog slut och jag blev deprimerad av att vara i skolan utan att jag förstod varför.

Däremot var det inga problem för mig att bli anställd på Ågesta Folkhögskola och ha möten med lärarna en eller två gånger i veckan, men så fort vi skulle ha ett möte där de andra aspergerinformatörerna skulle vara med, mådde jag riktigt dåligt och klarade inte av det. Och detta trots att jag tyckte att de andra informatörerna var trevliga. Jag kunde inte förklara för lärarna varför jag kände som jag gjorde för jag visste inte det själv. Som tur var accepterade lärarna att jag kände så här och ifrågasatte aldrig mina känslor.

Förut har jag fått höra i liknande situationer att allt bara handlar om min attityd. ”Självklart kan du träffa dina fem klasskamrater och ha ett möte med dem om du kan träffa fem lärare, allt handlar bara om vilja”, brukade min omgivning säga till mig i sådana situationer, och jag tyckte själv också att det lät logiskt. Varför skulle jag klara det ena men inte det andra? Jag hade ständigt dåligt samvete över att jag hade dålig attityd och försökte ändra på mig själv och mina känslor om jag saknade en giltig förklaring, men det gick inte. Jag mådde helt enkelt för dåligt.

När min psykolog sa till mig att jag inte alltid behöver ha en förklaring till alla mina känslor började jag förstå att jag inte ens behöver förklara mig. Det faktum att jag känner i min kropp att jag inte klarar av en viss sak eller känner på ett visst sätt bör räcka som en förklaring för min omgivning. Tyvärr kräver Försäkringskassan och LSS-handläggarna i kommunen en förklaring till varför jag inte klarar av saker som jag förväntas klara av, men som tur är kan jag alltid ta hjälp av andra människor som kan hjälpa mig att formulera ansökningar.

Eftersom jag har lärt mig att använda mig av strategier likt ovan, stör det mig inte speciellt mycket längre att jag inte alltid kan förklara mina känslor. Förutom att acceptera situationen har jag dessutom vid behov börjat förklara för människor i min omgivning att jag kan vara dålig på att prata om känslor. Om någon vill prata om känslor med mig eller om jag har en konflikt med någon, är det lättare för mig att skriva. Trots att jag inte alltid är bra på att skriva om känslor heller är det lättare för mig att skriva än att prata eftersom jag då får betänketid.