När jag föreläser, är det många som har frågat mig om jag tycker att diagnoser som Aspergers syndrom och ADHD borde ställas på barn. Skulle det inte vara bättre med ett diagnoslöst samhälle eller åtminstone att vänta med en diagnos? Men sanningen är att barn (och även vuxna) oftast inte blir accepterade om de avviker alltför mycket från normen. Tyvärr är det långt ifrån säkert att barnet blir accepterat även om hen får en diagnos, men i bästa fall kan diagnosen ändå hjälpa omgivningen att acceptera att barnet inte fungerar efter en viss mall.
I vårt samhälle förväntas det att alla barn som är i samma ålder ska fungera ungefär likadant. Visst, många är medvetna om att alla barn är olika och har personligheter, men olikheterna tolereras bara till en viss gräns: om barnet anses vara för annorlunda, kan det hända att hen inte blir tagen på allvar. Det är exempelvis okej om olika barn tycker om olika lekar, men det är inte lika okej om något barn inte vill leka med andra barn alls utan föredrar istället att vara ensam och exempelvis läsa tidtabeller.
Jag märkte redan i förskoleklassen att man skulle anstränga sig för att bli accepterad: man skulle vara precis som andra barn. Det förväntades det att alla barn skulle tycka om att leka kull, kurragömma och många andra lekar samt gilla att rita och pyssla, men problemet var att jag inte fungerade alls efter denna mall. Jag hatade nämligen alla dessa aktiviteter.
Jag hade däremot helt andra intressen: jag tyckte om att skriva egna berättelser och att läsa böcker, även fackböcker som var avsedda för vuxna. Mina föräldrar prenumererade på tidningar som handlade om barnuppfostran, och jag läste dessa tidningar med ett mycket stort intresse. Genom att läsa dessa tidningar lärde jag mig på vilket sätt man skulle sätta gränser när man uppfostrade barn, vilka straff- och belöningsmetoder som fungerade bäst och så vidare. Jag tyckte att det var mycket intressant, och trots att jag endast var sju år gammal, började jag redan planera hur jag skulle uppfostra mina framtida barn.
Men när mammorna i grannskapet samlades på gården, var det ingen som tog mig på allvar när jag ville vara med och diskutera barnuppfostran och -sjukdomar med dem. ”Men lilla Paula, ska inte du springa och leka nu?”, frågade de mig med ett leende på läpparna. Men jag ville inte leka, jag ville diskutera med de vuxna istället! Det var otroligt intressant för mig att höra hur de uppfostrade sina barn och hur de var att vara en förälder. Tack vare att jag hade läst så många tidningar och böcker om ämnet, visste jag exakt vilka symptom olika sjukdomar kunde ge, vilka mediciner som hjälpte för dessa och så vidare. Men tyvärr var det ingen som lyssnade på mig och tog mig på allvar när jag ville dela med mig av min kunskap!
Nu efteråt kan jag se det komiska i situationen, men jag kan fortfarande inte låta bli att tycka att det var synd att jag inte blev tagen på allvar eftersom jag själv var bara ett barn själv. Om jag skulle lägga in mig i diskussioner om barnuppfostran idag, skulle jag garanterat bli tagen på ett större allvar trots att jag inte har några egna barn själv, men sanningen är att jag faktiskt hade mer kunskap om barnuppfostran på den tiden än vad jag har idag. På den tiden tillhörde barnuppfostran nämligen ett av mina specialintressen, så jag hade bra koll! 🙂
7 svar på ”När man inte blir tagen på allvar”
Det är frågan om att man måste ha en viss ”status” för att vara ”kompetent” att diskutera vissa frågor. Både i barns och vuxnas värld. Det är inte sällan som människor försöker bygga barrikader för att utesluta ”osakkuniga”, oavsett om de har rätt eller fel. Det förekommer ofta inom specialistyrken såsom läkare, jurist och även redaktör.
Det här är precis vad ordspråket [i]Skomakare bliv vid din läst[/i] innebär. Enligt Nordiska museets webbsida: ”Skomakare, bliv vid din läst” betyder att man inte ska hitta på något nytt, utan hålla sig till den uppgift man har fått eller inom de områden man behärskar.
[i]Om jag skulle lägga in mig i diskussioner om barnuppfostran idag, skulle jag garanterat bli tagen på ett större allvar trots att jag inte har några egna barn själv…[/i]
Bara för att du är kvinna. 🙂 Det var det första som dök upp i huvudet, men det kan ju vara tvärtom också. Jag tycker ändå att män som inte har barn blir aldrig tagna på allvar när det gäller barnuppfostran.
Du har helt rätt i att det ofta förväntas att man har en viss status för att bli tagen på allvar. Vilket jag tycker är synd för man vet aldrig vem som har kunskap! Jag har exempelvis inte blivit tagen på allvar på alla ställen som aspergerinformatör eftersom jag ”bara” har egen diagnos och inte är läkare. Självklart hade jag inte samma mognad som en vuxen person när jag var sju, men däremot hade jag mycket bra koll på barnsjukdomar t ex. Ingen ville bara lyssna på mig 🙂
Jag kan absolut tänka mig att du har rätt i att män inte blir tagna på allvar när det gäller barnuppfostran, vilket också är synd. I min familj var det iofs främst mamma som tog hand om mig och min bror och pappa kunde inte speciellt mycket om saker som hade med oss barn att göra, men det finns ingenting som säger att män inte kan vara kunniga om barnuppfostran.
ja och i vuxen ålder får man höra men vad vet du du har ju inga barn eller du kan inte förstå du har inget barn suck. Jag har ett barn min kanin men det räknas ju inte men det gör det för mig =).
Jag kan absolut tänka mig att många barnlösa vuxna inte blir tagna på allvar om frågor som gäller barnuppfostran. Konstigt nog diskuterar mina vänner som har barn gärna barnuppfostran med mig och frågar om mina åsikter, men jag kan tänka mig att det beror på att jag har jobbat mycket med barn tidigare, bland annat på dagis. Förut satt jag också barnvakt hos en vän ganska ofta när hennes äldsta dotter var liten, men det var länge sen. Nuförtiden är jag gammal och trött och skulle inte ha energi till att sitta barnvakt längre 😉
hahaha har redan bättre koll om aspergers än min läkare hon är ändå överläkare och har också klarat av att säga ifrån och bevisat att jag inte är så bakom flötet eller osakkunnig heller till ett antal jurister 😛 bla åklagare
jag håller med dig där i det du säger paula 🙂 ”Skulle det inte vara bättre med ett diagnoslöst samhälle eller åtminstone att vänta med en diagnos? ”
med tanke på alla fördomar och okunskap det är ett väldigt konservativt samhälle vi lever i man är trygg i det gamla sättet att tänka på
” Men sanningen är att barn (och även vuxna) oftast inte blir accepterade om de avviker alltför mycket från normen” jo klart det man är fungerar ju annorlunda och folk visar man vill inte acceptera respektera förstå och tror sig man ingenting kan eller förstår och att någon alltid vet mer bättre men att lyssna på ta till sig något ifrån någon med aspergers autism mm är svårt för många vilket är tråkigt och synd
Förvånansvärt många läkare saknar verkligen kunskap, så jag är inte förvånad att du kan mer om Aspergers syndrom än vad hon kan.
Självklart ska vi med diagnoser bli tagna på allvar! Därför gillar jag inte alls när jag får höra saker som ”vad gullig du är”. Allt beror naturligtvis på vem som säger det, hur det sägs och i vilken situation, men jag gillar inte att höra det från yrkesverksamma som t ex läkare.
mjo håller med dig där