”Jag är så trött på att det alltid är jag som måste höra av mig och föreslå träffar varje vecka, varför kan inte A också höra av sig ibland?” ”Men strunta i henne, hon är ingen bra vän. Sådana ”vänner” behöver du inte”.
När jag var tonåring, hörde jag ibland andra tonåringar prata på det sättet, och ibland gav vuxna ungefär sådana här råd till tonåringar. Att det kan vara svårt att fortsätta en vänskap om parterna har helt olika behov när det gäller hur ofta man vill ses är förståeligt, och i sådana fall är det kanske så att man inte passar som vänner.
Men varför läggs skulden oftast på den som har annorlunda behov än majoriteten och inte har behov att träffa sina vänner lika ofta som många andra? Enligt min erfarenhet framställs den tonåringen ofta som oflexibel och en dålig vän om hen inte anpassar sig till andras förväntningar och börjar träffa sina vänner lika ofta som de förväntar sig. Och det gör mig ledsen.
När jag var barn och tonåring, kände jag en stor press från omgivningen att skaffa vänner och att umgås med dem ofta. På något sätt fick omgivningen mig att tro att jag skulle vara en dålig människa om jag inte mötte andras krav och träffade mina vänner lika ofta som normen ville att jag skulle göra och om jag inte hörde av mig till dem. Men anledningen till att jag inte kände något behov av att höra av mig till mina vänner var att de hade ett större behov av att träffas än jag, och därför föll det sig naturligt att de hörde av sig oftare till mig än vad jag gjorde till dem. Jag hann ju inte sakna dem mellan varven.
Idag vet jag att jag har Aspergers syndrom och ett långt återhämtningsbehov. Att jag känner att jag behöver återhämta mig mellan varven och inte har ett lika stort socialt behov som många andra betyder inte att jag skulle vara en kall människa utan det är så här jag fungerar helt enkelt! Idag vet jag att jag duger som jag är, men jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Då hade jag sluppit ha dåligt samvete och känna mig som en dålig människa om jag inte hörde av mig till andra människor.
På något sätt kändes det som att livet blev lättare när jag blev vuxen. När jag var tonåring, ansågs det normalt att träffa sina vänner flera gånger i veckan, men när jag blev vuxen blev det annorlunda. Det anses nämligen ofta helt normalt att vuxna har fullt upp med sina jobb och familjer och ibland inte hinner träffa sina vänner oftare än några få gånger om året. Många vuxna har berättat för mig att det kan gå flera månader mellan gångerna de hörs med sina vänner och ännu längre tid mellan gångerna de ses, men det betyder inte att man inte är en bra kompis. Därför började jag plötsligt känna mig mer normal när jag blev vuxen!
Sluta lägga skulden på oss som inte har ett stort socialt behov! Att man inte orkar höra av sig ofta behöver inte betyda att man är en dålig vän som inte bryr sig. Man kan höras en gång om halvåret och vara vänner ändå!
2 svar på ”När man har ett mindre socialt behov än andra”
Hej!
Det här känner jag igen. Fast för mig är det nästan mer som vuxen än det var när jag var liten.
Jag vill helst träffa folk en och en, inte i grupp, det är alldeles för tröttande att träffa folk i grupp. Jag är inte heller så förtjust i att träffa folk bara för att träffas, jag vill ha ett syfte med mötet, helst ett rent praktiskt syfte. hjälpa någon med något, eller själv få hjälp, resonera om, och helst lösa, något specifikt problem, utföra något som är svårt att göra ensam eller göra något särskilt tillsammans.
De flesta av mina vänner och släktingar träffar jag kanske en eller två gånger om året, ibland ännu mer sällan, och det passar mig utmärkt, även om de ibland muttrar över att jag aldrig hör av mig.
Jag tycker att om man verkligen är vänner så är man det oberoende av hur ofta eller sällan man ses eller hör av varandra. Är det något viktigt hör man av sig, annars låter man bli.
Jag kan till skillnad från dig träffa människor bara för att prata eftersom jag tycker att det är jobbigt att fixa praktiska saker tillsammans med andra människor. Jag älskar djupa diskussioner och kan prata hur länge som helst, och för mig kan detta vara syftet med mötet. Jag älskar att vara ensam, men när jag väl träffar människor vill jag prata med dem och ha roligt! Men jag har full förståelse för att alla inte fungerar som jag 😉
Jag tycker inte heller att det borde vara viktigt hur ofta man ses och/eller hör av sig. Jag blir så ledsen när jag hör att många ungdomar med Aspergers syndrom fortfarande får skulden för att de behöver återhämta sig mellan varven och inte orkar träffas/höra av sig lika ofta som andra människor förväntar sig.