Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra något eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.
Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller mina intressen utan även med vänskapsrelationer. Som yngre spenderade jag allra helst tid för mig själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra de vuxna glada men jag hade ofta inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett 0.
Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra skoldag lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev bästisar. Vi gick i samma klass, hade i princip alltid gemensamma lektioner och satt bredvid varandra på varenda lektion och i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg mittemot varandra). Vi var i princip aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här i nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om att vi hade diagnoser.
När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia, hade jag kunnat vara ensam på skolan utan problem. Men jag råkade gilla henne så mycket som person att jag ville umgås med henne hela tiden. Men skolpersonalen reagerade och menade att vi borde vara sociala med våra studiekamrater också. Men det ville vi inte, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella men stormtrivdes i varandras sällskap.
Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även med honom umgicks jag i princip dygnet runt. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap mellan oss när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.
Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, dock anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner. Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om!
14 svar på ”När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer”
Hur är det för dig, kan du umgås sådär intensivt med någon för att rätt som det är bara tröttna och sen aldrig mer ses i princip? Jag själv har väldigt problem med just den biten. Det kan kännas som att jag aldrig ska tröttna på en människa, men sen rätt som det är har jag just tröttnat och ser inte längre ett behov av att umgås. Sjukt jobbigt!
Det måste vara jobbigt om du tröttnar på människor som du umgåtts med förut om du själv lider av det! 🙁
Det har faktiskt hänt mig ett par gånger förut att jag umgåtts intensivt med någon för att sedan tröttna och säga upp kontakten helt, men egentligen har jag aldrig trivts i dessa personers sällskap innerst inne på riktigt utan jag har bara umgåtts med dem för att de så gärna velat umgås med mig och därför har det blivit så där. Men idag finns inte problemet längre för nuförtiden umgås jag endast med människor som jag faktiskt vill umgås med.
Sen har jag faktiskt kommit fram till att jag inte orkar umgås alltför intensivt med någon i längden plus att jag har mindre ork nu än i 20-årsåldern. Sofia och jag har inte längre den kontakten som vi hade för 15 år sedan även om jag fortfarande tycker om henne mycket. Om vi bodde närmare varandra skulle vi garanterat ses mycket oftare än vad vi gör idag, men däremot skulle jag inte längre orka umgås med någon 24 timmar om dygnet. Kanske skulle det kunna funka under en begränsad period men aldrig i längden.
Intressant blogginlägg.
Även jag har umgåtts med killkompis tidigare bla då när jag blev mobbad i skolan vi hade då Viking Line som specialintresse, blev då kallade ”bög” av mina klasskamrater, killkompisen gick i samma klass.
Jag är inte homosexuell så, det var inte kul att höra det men det är längesedan nu.
Har nog inte heller ork till det längre, vi börjar bli gamla du och jag, Paula 🙂
En sak, igår betalade jag endast 200kr med tandvårdsstödsintyg för undersökning hos tandläkare, tack Paula för att jag fick läsa mig om tandvårdsstödsintyget på din blogg <3 🙂
Tråkigt att höra att du blev mobbad av ditt specialintresse, Linus 🙁 Ja precis, vi börjar bli gamla 😉 Jag har inte orken att vara social med folk på samma sätt som jag var när jag var yngre.
Grattis till det billiga tandvårdsbesöket, roligt att höra att du fick tipsen från mina bloggläsare 🙂
Det var inte mitt specialintresse jag blev mobbad för utan för att jag var annorlunda, fick min AS diagnos diagnos år 2000. Var ett skolklass med 24 killar och 6 tjejer jag gick i från ettan till nian.
Folk som är annorlunda och speciella blir mobbade och stöds ut, det gäller människor som djur, det är det som är nackdelen med att vara människa att man stötts ut om man är annorlunda.
Ja så är det tyvärr 🙁
Har du själv varit hos tandläkaren i år då Paula?
Inga karies i dina tänder?
Jadå, jag går några gånger per år till tandsköterskan för att ta bort tandsten plus en gång om året till tandläkaren 🙂 Och nejdå, inga karies 🙂
Har du också tandvårdskortet?
Det måste vara tandhygienist som du går till och tar bort tandsten?
Man får inget bokmärke längre som när man var barn och gick hos tandläkaren vilket jag inte saknar direkt men jag minns det bara 🙂
Jag har också tandvårdskortet, ja! Snart är det dags för mig att uppdatera det och be om att få ett nytt tandvårdskort.
Jag minns inte att jag skulle fått bokmärken hos tandläkaren när jag var barn, men jag kan tänka mig att det skulle gjort tandläkarbesöken roligare 😉
Lite roligare kanske inte mycket 🙂
Via din stadsdelsförvaltning då?
Haha! 🙂 Ja, det är aldrig roligt att gå till tandläkaren! 😉
Jag fick kortet via min stadsdelsförvaltning, ja.
Känner igen mig mycket i det här. Detta var inte första gången det hände men nog det mest jobbiga och intensiva (i synnerhet eftersom jag inte hade någon diagnos än). När jag var omkring 20 år gammal så började jag umgås väldigt mycket med en kompis som jag känt sen länge men inte umgåtts så mycket med. Vi blev väldigt snabbt oskiljaktiga och eftersom min kompis är tjej så snackades det om att vi var ihop men det var aldrig fråga om det. Vi gjorde precis allt tillsammans. Pratade om djupa saker, åkte på utflykter eller bara skrattade så vi grät åt någon som ramlade med sin cykel.
Efter ett år så beslutade min vän sig för att åka till USA ett år som au-pair. Ett helt naturligt val eftersom hon är mycket mer social och extrovert än jag. En sprallig typ helt enkelt. Problemet var att jag liksom inte kunde acceptera det. Inte så att jag var småsint och arg eller nåt, utan det var som att ett svart hål öppnades upp inom mig, ungefär som när någon har dött. Total sorg. Och lägg till detta att jag inte förstod vad det var som hände. Jag borde ju vara glad för hennes skull! Det tog över ett halvår för mig att klättra upp ur det hålet och när jag väl hade gjort det så var jag en annan människa. Jag kunde fortfarande känna den där intensiteten vid en ny kompisrelation men aldrig hänge mig åt den eftersom jag var så himla rädd att den skulle försvinna igen.
Nu, 15 år senare, så har jag en nära vän men vi pratar inte så ofta och min flickvän som bor 30 mil ifrån mig och jag är mer introvert än någonsin (mitt serviceyrke som biblioteksassistent till trots, eller så är det kanske tack vare?). Faktum är att jag är så introvert att jag kan få för mig att jag har sagt saker till min flickvän men som vid närmare efterforskning visar sig vara saker som jag bara har tänkt. Men jag är ändå ganska nöjd med saker som de är. När jag tänker på hur mycket energi som skulle gå åt för att umgås med människor så är jag rätt glad att jag har mina böcker, tv-serier och skogspromenader. Och naturligtvis det specialintresse som för tillfället är på tapeten! 🙂
Jag känner verkligen igen mig i det du berättar om den intensiva vänskapsrelationen! Jag tror att många andra människor kan ha svårt att fatta att man blir så fäst vid en person utan att det är något romantiskt inblandat. Till och med när jag umgicks med Sofia så trodde vissa att vi var ett par trots att vi båda var hetero men kommentarerna blev ännu mer när jag umgicks med killen typ dygnet runt. Ytligare vänskapsrelationer verkar vara normen i den här världen och därför kan andra människor ha svårt att fatta att man har en så nära vän att man umgås med hen dygnet runt.
Jag förstår verkligen att du var helt förtvivlad när din tjejkompis plötsligt åkte till USA! Om den här vänskapsrelationen var nästan det viktigaste som fanns för dig och du var så ledsen av saknaden är det inte konstigt att du inte kunde vara glad för hennes skull.