När jag föreläser får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om ensamheten brukar vara självvald eller inte. Att många av oss aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:
1. Personen är medveten om sina sociala svårigheter. Och vågar därför inte ta kontakt med andra människor även om hen gärna skulle vilja det. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.
2. Personen är mobbad. Och får därför inte vara med i gemenskapen även om hen gärna skulle vilja det. Andra människor stöter ut personen helt enkelt.
3. Personen känner sig annorlunda. Personen har kanske avvikande specialintressen och har inte haft turen att lära känna andra som delar dessa. Eller så uppstår missförstånd med andra människor på grund av att personen tänker annorlunda, och vederbörande lyckas inte hitta någon som hen klickar med. Ibland försvinner problemet om vederbörande lär känna andra med autism och hittar gemenskap bland dem.
4. Personens har endast ett måttligt socialt behov. Detta behov känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt ”besväret” att skaffa vänner. För att behålla sina vänner måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig regelbundet, lyssna på deras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi. Eftersom det trots allt känns okej för vederbörande att vara ensam känns det inte värt besväret att skaffa vänner.
5. Personen trivs med ensamheten. Och har inte något som helst behov av att umgås med andra människor. För mig var det så här som barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen trivs i. För att jag ska välja socialt umgänge framför ensamheten krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med personen jag spenderar tid med som det är att vara ensam. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam.
Om du är närstående till någon med Aspergers syndrom eller autism som saknar vänner ska du tänka på att avsaknaden av vänner inte måste vara en anledning till oro. Din närstående kan vara hur nöjd som helst med ensamheten och kan tycka att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Å andra sidan kan det också vara så att din närstående dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd för att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!
Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X (f.d. Twitter), WhatsApp m.fl.:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Jag vet precis vad du menar! Och dessa boendestödjare skulle knappast själva vilja ha någon hemma hos sig själva som…
Är så trött på tjatet från deras sida om sjäääälvständighet och taaaa emooot hjäääälpen när detta då innebär att en…
Vad bra att du inte lyssnar på dem! Självklart ska du inte behöva skaffa en partner om du inte vill.…
Många autister kan nog känna igen sig i det du beskriver! Det är ofta just det sociala som ställer till…
De som också jag fått oförståelse för är att många tycker de är konstigt jag inte vill ha nån man…
Mitt barnbarn jollrade aldrig i princip, när hen var 1,5 pratade hen hela meningar, vid 2 år talade hen rent,…
Jag håller med dig! Det sägs att alltför många vill göra autismutredningar idag vilket gör att vårdens resurser inte räcker…
Det blir lätt ett moment 22, jag säger ”men flickors tecken på autism är annorlunda och missas ofta av vården”…
Du kan absolut ha rätt i att din dotter kan vilja hålla det jobbiga ifrån sig. Jag har också träffat…
Det är svårt att förutspå hur din son kommer att utvecklas särskilt om han är mycket liten idag. Jag tycker…
29 svar på ”5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma”
På punkt 4 så känner jag igen mig i.Men jag har svårt för att ta kontakt och även att lyssna sägs det och tyvärr kan jag prata i ett kör tills jag blir trött och blir tyst.Jag börjar lära mig att se på andra när jag bör varva ner med pratet,det kan jag se på deras blickar.När jag varit i stan eller på besök och kommer hem så känns det väldigt skönt att vara ensam,men ibland kan det bli deppigt men inte särskilt ofta.Jag brukar säga till om någon tycker att jag blir jobbig att säga det,men dom verkar inte våga det,för mig är det enda sättet att veta att det blivit för mycket och då är det lättare för mig att se mig själv hur jag är
Jag tycker att det är synd att folk oftast inte vågar säga rakt ut om de tycker att man pratar för mycket eller är jobbig på något annat sätt men de är nog rädda för att såra. Det som jag ibland fick höra förut var att jag pratade för mycket och därför säger jag ibland till folk att de får be mig att vara tyst om de tycker att det blir för mycket. Sen pratar jag rätt fort också vilket vissa människor kan störa sig på men det är tyvärr inget jag kan göra något åt för det är mitt normala prattempo 😉
Min dotter med AS har inte så svårt att skapa kontakter, men är väldigt ledsen för att nästan alla relationer med människor som betyder mycket för henne (vänner och pojkvänner) har kraschat utan att hon förstår varför. Jag vet förstås inga detaljer i dessa relationer och har därför svårt att hjälpa henne att förstå. En del av det hon berättar får mig att ana, men när jag försöker förklara att man inte kan göra så som hon gjort utan att de flesta blir ledsna blir hon mest arg eftersom hon tycker att hon gjort rätt. Det blir dyrköpta lärdomar. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa henne att undvika misstagen, men då behöver vi hitta sätt att prata om det utan att det blir så laddat oss emellan. Framför allt skulle hon behöva hitta sätt att kommunicera sina behov utan att motparten misstolkar. Ett exempel är när hon flyttar till annan ort för att plugga och inte svarar i telefon på flera veckor när pojkvännen ringer för att hon behöver fokusera på allt nytt. När hon sen orkar ringa, har han tröttnat och vill inte träffa henne mer. Jag förstår ju att han dels blev ledsen över att hon flyttade bort från honom, dels tror jag att han uppfattade hennes brist på kontakt som att hon inte längre brydde sig om honom. Det skär i hjärtat på mig, när jag sett hur kär han var innan hon flyttade och hur bra han var för henne.
Vad tråkigt att höra! 🙁 Det måste vara riktigt jobbigt för din dotter att många relationer kraschar när hon själv tycker att hon gjort allt rätt. Det kan ibland vara svårt att lyssna på sina föräldrar men jag funderar på om hon skulle kunna få hjälp från habiliteringen eller någon annan utomstående som kan hjälpa henne att förstå hur andra människor tänker? Ibland kan det vara lättare att ta till sig råd om de kommer från personer som inte står en för nära. Hoppas det löser sig för din dotter för det du beskriver låter jobbigt!
Hej! Vet att du skrev för länge sedan men min son som idag är 18 år vill jättegärna ha vänner. Han har svårt att få vänner och han har asperger….Ni får gärna höra av er😊
som alltid bra inlägg paula 🙂 såg på Fb att du och Jill skulle ha föreläsning eller vad det bra ihop haha ni är guld värda det behövs personer som uppmärksammar sprider kunskap ^^
Tack Mathias! 🙂
jaaa vsg din egna föreläsning jag va på va ju helt fantastisk ^^ 🙂 hoppas på fler i framtiden (Y) 😀
Tack! 🙂 Det kommer absolut bli fler föreläsningar i framtiden! 🙂
Hej,
Jag fick min diagnos väldigt sent i livet och har fram till dess fått olika diagnoser ställda som t.ex. borderline, personlighetsstörning, bipolär.
Jag tycker personligen att det är konstigt att dem har satt olika diagnoser på mig. Är det vanlig att dagen läkare bara drar till med en diagnos, okunskap?
Det finns fortfarande okunskap om autism hos kvinnor, och det är inte alls ovanligt att just vi kvinnliga autister får fel diagnoser innan vår autism upptäcks. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att autism har hög komorbiditet, det vill säga samtidig förekomst av andra medicinska tillstånd. Särskilt bipolär sjukdom är vanligt förekommande hos autistiska kvinnor:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/35063494/
Även personlighetssyndrom är vanligt hos autister:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21821235/
Borderline personlighetsstörning blir inte sällan bättre med åren så diagnosen kan mycket väl ha varit rätt även om din autism missades. Du kan som sagt också ha samtidig bipolär sjukdom. Ett annat alternativ är såklart att både bipolär sjukdom och Borderline personlighetsstörning var fel diagnoser på dig och att du bara har ren autism, men det är som sagt viktigt att komma ihåg att ingen av dessa diagnoser är ömsesidigt uteslutande!
Jag trivs bäst själv men jag har problem att kontakta personer. Alltså när ska man komma på besök eller ha besök? De flesta jobbar till 16.00 sen är mat och efter det nattning av barn. På helgen är det familjen som gäller. En annan sak vill de verkligen att man ska komma? Iom man har svårt ibland med sociala reglerna.
Jag förstår dig verkligen! Jag kan tänka mig att det ibland kan vara svårt att bedöma om folk verkligen vill träffas eller om de tackar ja till en träff av artighet. Många av mina gamla gymnasiekompisar i Finland har skaffat familj och barn, men när jag är i Finland är det oftast de som kontaktar mig och bjuder hem mig och därför har jag tänkt att de nog vill träffas. Men jag kan verkligen förstå att det kan vara svårt att bedöma i vissa fall. Själv har jag ofta haft problemet att veta hur länge jag ska stanna hemma hos folk när de bjuder hem mig. Jag vill inte vara oartig och gå alldeles för fort men samtidigt vill jag inte vara jobbig och stanna 10 timmar heller 😉
är det värt och vara social ? inte lätt å vara alla tillags lättare å va ensam ? sedan kan dom fråga blev du sur ? nej varför då har jag redan gått vidare å inte tänker på om jag är sur .tycker många annalyserar en annan å inte kan ta ett ja är ja och nej är nej man behöver inte blanda in om eller i frågor så tycker jag så tycker nr4 är min värld
Vissa tycker att det inte är värt det att vara social, ja! Jag har känt så ibland under livets gång men sen gör det en stor skillnad för mig vilka jag umgås med. Om jag tycker mycket om personen är det värt för mig att träffa personen ibland! 🙂
Hej Paula.
Du skriver så bra om Asperger. Har själv fått diagnos i år, 40 år gammal. För mig känns det bra, men andra runt mig, typ släkt och min mamma, har svårt att förstå och tror att jag överdriver eller skyller på diagnosen när jag ena dagen pratar om att jag vill ses och några dagar senare inte orkar. Kan tilläggas att jag bor i Stockholm.
Dvs ganska långt emellan de man känner, även om folk bor i samma stad liksom. Mamma bor strax över en timmes resväg bort, med byten. Har inte körkort. Vet du om man kan få färdtjänst? Väntar på tid hos Habiliteringen.
Apropå ensamhet och självvald dito: Min unga vuxne son med AS-diagnos (kanske även ADD?) har valt att isolera sig i sin lilla lägenhet med fördragna gardiner sedan flera år och har såvitt jag vet inga relationer alls med andra – åtminstone inte i fysiska möten – och väldigt sporadisk kontakt även med oss föräldrar och sina syskon. Hans gamla vänner (han hade faktiskt många kompisar under uppväxten) har gett upp sedan länge. Han verkar inte se nån anledning till att företa sig något eller umgås med andra människor. Mer än att gå till mataffären, kanske en gång i veckan på sin höjd. Han har inte varit t.ex hos tandläkare eller frisör el dyl på flera år och har under senare år blivit allt svårare att få med även i vår kärnfamiljs firande och traditioner, såsom födelsedagar, jul osv. Även då vi gör allt för att försöka förbereda och planera sådana aktiviteter så att det ska fungera bra för honom. Han verkar sova bort större delen av dygnen – med ständigt varierande dygnsrytm – och är därför närmast omöjlig att avtala en tid med för fysiskt möte. Jag som mamma plågas mycket av denna situation och undrar varför han väljer att isolera sig och tacka nej till allt i livet som erbjuds utanför lägenhetens fyra väggar. Jag är mycket orolig för hans psykiska och fysiska hälsa och funderar ständigt över hur något eller någon skulle kunna bryta denna isolering. Har föreslagit och erbjudit allt möjligt – resor, upplevelser, hjälp till kvalificerad coachning, kurser eller aktiviteter osv – men han nappar inte på något. Jag frågar (ibland, vill inte ”tjata”) vid de tillfällen då jag får tag på honom per tel eller vid våra sällsynta fysiska möten hur han tänker, vad han vill och önskar i livet men får inga svar annat än ”vet inte”, ”nej tack”, ”vill ingenting” eller motfrågan ”varför?” Han verkar ha ”fastnat” vid utträdet till vuxenlivet och alla försök även från samhällets sida (coachning, boendestöd, stöd till arbete eller aktivitet, psykiatriskt stöd, medicinering osv) har misslyckats fullständigt. Genom att han tackar nej till allt som erbjuds. Jag vet inte ens om han väljer detta liv för han är ”lat o bekväm” eller om han tycker att han inte ”duger”..? Jag har i något sällsynt lite längre samtal där han svarat lite mera uppfattat båda signalerna. Och inget jag säger verkar kunna påverka hans uppfattning. Jag känner mig nu uttömd på idéer och har som du förstår svårt att kommunicera med honom. Men jag har samtidigt mycket svårt att tro att han verkligen VILL leva såhär resten av sitt liv och därför är jag ännu inte beredd att ge upp. Har du något tips för vad jag kan göra för att försöka hjälpa/motivera honom..?
Det låter ju definitivt som att din son är djupt deprimerad! Allt du beskriver tyder på att det förmodligen är så!
Synd bara att jag såg din kommentar 5 år för sent!! Hoppas att det har blivit något bättre!?
Googlade på frågan o hamnade här Känner igen mig på att känna mig osäker på när o hur ofta man ska ringa tex o oroar mig ständigt att vara för mycket, något jag ofta fått höra. Sedan en tid tillbaka har mina föräldrar blivit sjuka o gått bort o jag har inga syskon el släkt o det är som först nu, mitt i livet, jag inser att mina föräldrar särskilt min mamma varit hela mitt universum. De var som min ladd-station som jag alltid kunde prata med o ventilera med. Hoppas på att hitta ett nytt socialt nätverk. jag är nog mer social av mig – har adhd oxå – men är inte lika social som de som är extroverta. Tack för en intressant blogg
Hej min son 17 år Har asberger och vill gärna ha vänner men lite svårt att ta kontakt med andra och svårt att få.
Jag tycker att han ska testa att söka vänner på nätet om han har svårt att få kontakt med andra i verkliga livet. På nätet kan det vara lättare!
Jag har autism, o har tappat kontakten med mina vänner, pga dålig ekonomi
De flesta personer med autism som har förtidspension o jobbar, har låg inkomst
När man inte kan gå med till krogen gå på konsert eller åka till Italien, då blir man utanför tjejgänget där alla andra har arbete, kompisar man lärt känna i vanlig skolklass som inte är funktionshindrade,
Om jag hade haft råd att gå med på krogen eller på restaurang då hade vi de fungerat, till Italien o fjällen kunde de rest själva.
men jag hade inte varit med helt,
det är svårt att umgås med vänner vars inkomst är 3-4ggr större än min egen
så jag har tappat mina vänner,vi ses inte längre
Eftersom jag inte har något arbete träffar jag inte längre personer utan funktionshinder
De personer som går på min dagliga verksamheten beter sig annorlunda, de saknar min sociala kompetens, så det finns ingen där som jag kan umgås med
Jag gick med i en förening o tänkte att jag kunde hitta vänner där, men fick sluta rätt snart
eftersom, en personal som jobbar på min gruppbostad var medlem där, o det kändes konstigt, för hen
Jag bor i ett litet samhälle o det finns nog inte en enda förening??
där min nuvarande personal,
eller gamla personal är medlemmar,
eftersom de gick med i föreningen först, så kräver de att jag ska sluta i föreningen
För de vill vara lediga när de inte är på jobbet!!!
när jag går förbi de på huvudgatan
i vår lilla stad,
då låtsas de som att jag inte finns
De kan inte ens säga Hej!
(för de jobbar inte)
o de är störda för att de träffar mig på stan…
var är problemet??
säg bara hej o le o gå vidare!!!
har jag inte rätt att gå på gatan i min egen stad??
jag isolerar mig i min lägenhet nu
går väldigt sällan ut, o undviker alla högtrafik områden
samt alla återkommande evenemang i staden tex julmarknad
jag är väl också en människa??
jag får väl oxå gå på stans gator??
jag borde få lov att vara med i en förening, även om min personal råkar vara medlem där??
kanske kan jag be all min personal??
på boende o daglig verksamhet
att ge mig en lista över de föreningar som de inte är medlemmar i??
??ska jag kräva?? att min fritid är MIN!!
Ska jag kräva att min personal inte får bli medlem i de föreningar där jag är medlem?
jag har väl oxå rätt till mitt privatliv på samma sätt som personalen??
jag är ofrivilligt ensam,
sitter ensam i min lägenhet 12h/dag
jag är diskriminerad
jag funderar på att kontakta någon så jag kan bli av med min diagnos, o flytta till en vanlig lägenhet med boendestöd
(det finns bara boendestöd inom psykiatrin där jag bor) o sluta på min dagliga verksamhet
kanske kan jag få en utflyttad daglig verksamhet i Svenska kyrkan o hjälpa till o servera kyrkkaffe o sånt?
då skulle jag få lov att delta i vilken förening som helst?? hoppas jag…
Vad tråkigt att höra att du är ofrivilligt ensam! Självklart ska du få lov att delta i föreningslivet, och boendepersonalen har ingen rätt att hindra dig oavsett om de själva är medlemmar i föreningen eller inte. Jag tycker att du ska strunta i boendepersonalen och gå med i föreningen i alla fall. De är inte skyldiga att umgås med dig på fritiden men däremot måste de acceptera att du är med i föreningen. Sedan tycker jag att ett kort ”hej” inte borde varit för mycket begärt och att det är ytterst märkligt att de inte ens hälsar på dig. Men jag tycker att du ska strunta i deras beteende och fortsätta vara medlem i föreningen i alla fall.
Försöker boendepersonalen fortfarande hindra dig ska du inte lyssna på dem. Tycker du att det är alltför obehagligt kan du skriva ett mejl till dem och be dem bekräfta att de inte vill att du ska vara medlem i föreningen och sedan vidarebefordra mejlet till din biståndsbedömare och fråga vad biståndsbedömaren tycker! Det skulle förvåna mig om inte din biståndsbedömare reagerade kraftigt på detta om hen fick veta.
Hej
Jag sökte svar på just denna fråga. Min son fyller i dagarna 30- år. Han saknar diagnos. Lever ensam, isolerar sig o verkar trivas m det. Har jobb. Det är så svårt att fråga. Vill inte tränga mig på o han blir lätt irriterad när jag nämner detta. Jag har en dotter med utredd asperger m samma far som sonen o fadern uppvisar många likn kännetecken. Men upplevs mer som arrogant o oförståelse som försvarsmekanism. Har aldrig varit i närheten av utredning o nu uppvisar även mitt 10-åriga barnbarn starka tecken på autism som oxå skolan vill utreda. Han är Son till min dotter med autism. Hur hanterar jag som mamma o mormor detta på bästa sätt. Jag vill så förtvivlat gärna förstå mina barn. Min dotter har full insikt efter utredning som vuxen o har oxå förståelse för sin son. Jag har så många frågor o så mkt sorg som jag behöver få dela med ngn. Tack
Jag förstår att det är svårt för er anhöriga att hantera sorgen. Jag tycker att du kan börja lära dig mer om autism t ex på autismforums webbplats:
https://www.autismforum.se/
Sedan bloggar jag regelbundet så om du vill veta hur det är att leva med autism ur ett inifrånperspektiv kan du börja följa min blogg samt även läsa de bloggkommentarer jag får på bloggen. Du kan även kontakta din hemkommuns anhörigstöd om du skulle behöva någon att prata med.
Vad gäller din son så behöver du inte fråga honom något rakt ut om det skulle kännas för dig som att du tränger dig på. Men du kan alltid säga till honom att han alltid kan vända sig till dig om han skulle må dåligt av ensamheten och behöva stöd.
Viktigt att tänka på är dock att långt ifrån alla autister längtar efter vänner. Vissa trivs utmärkt för sig själva! Men skulle inte din son tillhöra den skaran utan vilja lära känna andra med autism kan han bli medlem i olika intresseorganisationer och delta i läger och träffgrupper avsedda för personer med egen diagnos!
Jag har förstått att många, både autister och neurotyper, helst vill ha ett fåtal nära relationer, och anser att ”ytliga” relationer bara är meningslösa och tar energi. Men för mig är det precis tvärtom; jag orkar liksom inte med alltför nära och intensiva relationer eftersom de innebär så j***a mycket krav! Man tvingas anpassa sig och offra sig hela tiden och det suger så otroligt mycket energi ur mig! Dessutom orkar jag inte ha andra människor för tätt inpå mig särskilt länge, för jag blir totalt utmattad. Däremot älskar jag ”ytligare” relationer och småprat, eftersom det är så kravlöst! Jag FÅR energi av ytligt småprat och jag har inte ett dugg svårt för att småprata.. Jag har aldrig hört talas om någon med autism som är som jag! Men det vore kul om det finns iallafall någon som kan känna igen sig i mig! 😀
Jag känner nog igen mig faktiskt! 🙂 Det är först under de senaste åren jag har märkt att nära relationer suger väldigt mycket energi ur mig (särskilt med kvinnor eftersom kvinnor brukar enligt min erfarenhet förvänta sig att vännerna ställer upp för varandra i vått och torrt). Däremot tycker jag att det är kul att prata t.ex. med mina kunder om autism eftersom det är så kravlöst. Jag kan inte riktigt kalla det för ytligt småprat dock för jag gillar inte att diskutera vad som helst, men jag tycker att det är roligt att diskutera sådant med främlingar 🙂
Med detta sagt är det inte viktigt för mitt välmående att prata med folk och vara social utan jag trivs minst lika bra för mig själv hemma. Jag upptäckte under pandemin hur skönt det var att vara helt isolerad och dra mig undan! Detta har misstolkats som depression, men jag är en riktig ensamvarg 🙂
Kul att du känner igen dig, åtminstone lite! 🙂
Jag får energi av otroligt ytligt småprat, om vädret tex. Det kan förstås verka konstigt att det är så betydelsefullt för mig och att sånt prat ter sig totalt meningslöst.. Och det är det väl också.. Men jag ägnar mycket tid åt att grubbla över problem och över allt möjligt i livet, och med dösnack med främlingar och ytliga bekanta får jag en sund distans till min allvarliga och lite för negativa syn på livet, och får tänka på obetydliga saker en stund. Känna mig lite ”normal” och diskutera vädret.. låtsas att jag inte har större problem.. Jag behöver det för att tungsinnet inte ska ta över helt, och för mig betyder dessa korta stunder med ”meningslöst småprat” mycket!
Jag har inte energi till att ha relationer där man ställer upp för varandra i vått och torrt.. Jag tror det kommer med åren, att man blir mer och mer självständig och inte orkar ha så nära relationer med vänner längre som man orkade och ville ha när man var ung! Man blir dessutom mer trygg och säker i sig själv och har lärt sig klara mycket mer på egen hand, och då ”behövs” inte så många riktigt nära relationer som man ofta har som ung. Bara lite spekulationer Paula, rätta mig om du inte håller med!
Jag har alltid varit något av en enstöring och ensamvarg jag också, och jag mådde bra av att under pandemin veta att alla andra också var lika ensamma och isolerade, och man ansågs inte konstig utan alla hade förståelse för allt..vad det än var så kunde man skylla på pandemin! Det var nog då jag som mest kände att jag inte var annorlunda eller udda.. Och på det sättet kan jag sakna pandemin.. Man hade ingen press på sig utan kunde bara ta det lugnt, och alla var så förstående! Samtidigt är det skönt att den är över också.
Inget är svart eller vitt, och även vi ensamvargar kan ha ett extremt socialt behov, det går lite i perioder för mig.. Jag ser mig som främst introvert, men med många extroverta sidor.
kram ❣️
Jag håller helt med dig om att självsäkerheten som inte sällan kommer med åren kan göra att man inte längre har ett behov av nära relationer. Man orkar liksom inte stöta och blöta allt med vännerna längre! Dessutom är jag numera betydligt mer utmattad mentalt än vad jag var i 25-årsåldern vilket gör att jag inte orkar med krav i nära relationer.
Jag har numera dessutom boendestöd vilket jag inte hade när jag var i 20-årsåldern. Har jag ett problem kan jag prata med en boendestödjare och behöver därför inga nära vänner för ändamålet. Det positiva med boendestöd är att de ställer upp för mig utan att jag behöver ge något tillbaka. Å andra sidan kan en boendestödjare försvinna när som helst ur mitt liv genom att säga upp sig, men det gör inte mig något så länge jag får en ny boendestödjare som är lika duktig som den gamla var! 🙂 Jag gillar också att det är schemalagt vilka tider en boendestödjare är hemma hos mig. Med vänner är allt betydligt mer oförutsägbart för de kan liksom höra av sig när som helst!
Kram tillbaka ♥