När jag föreläser, möter jag ibland lärare, fritidspersonal, vänner och släkt som har förstått att ett specifikt barn i deras närhet har Aspergers syndrom eller autism. Nästintill alla diagnoskriterierna stämmer in och man känner verkligen att barnet skulle bli hjälpt av en diagnos. Problemet? Jo, föräldrarna vägrar låta sitt barn utredas!
Vad gör man då? Jo, man kan försöka prata med föräldrarna en gång till och lyfta fram följande fördelar med en diagnos:
1. Möjlighet att få en personkretstillhörighet inom LSS. Vilket aldrig är en nackdel! Man kan få tillgång till bland annat råd och stöd, korttidstillsyn, kontaktperson om barnet har svårt att hitta vänner i skolan och en korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av exempelvis ett sommarkollo. Barnet får kollovistelsen till ett mycket förmånligt pris jämfört med kostnaden på ett vanligt kollo som inte går via LSS. Att få en personkretstillhörighet kan därmed underlätta mycket.
2. Möjlighet att träffa likasinnade. Deltar barnet i ett LSS-kollo, är chansen stor att det dyker upp andra autistiska barn som har ungefär en likartad funktionsnivå som barnet. Barnet kan få vänner för livet om det har svårt att hitta vänner i skolan och dessutom förhoppningsvis utan att behöva känna sig dum, utstött och annorlunda. Det kan göra susen för barnets självkänsla!
3. Möjlighet att få bättre anpassningar i skolan. Trots att 1 kap. 4 § skollagen tillförsäkrar alla barn i behov hjälp och stöd oavsett om de har en medicinsk diagnos eller ej, är det många som vittnar om att barnens specialbehov får större hänsyn och förståelse i skolan om de faktiskt har diagnosen autism på papper. Det ska inte vara så, men tyvärr är det lätt för skolpersonalen att tänka: ”Men det här barnet har ju ingen diagnos så varför ska jag behöva ta lika hänsyn till det här barnet som jag tar till alla autistiska barn?” Dock är diagnosen ingen garanti för att få hjälp, men den kan inte göra situationen värre.
4. Barnet kommer fortfarande vara samma person som innan. Svårigheterna kommer alltid finnas där oavsett om diagnosen finns på papper eller ej. Däremot riskerar man att förvärra situationen ytterligare genom att förvägra barnet en diagnos. Barnets svårigheter riskerar bara att bli större om barnet inte får möjlighet till självförståelse och specialanpassningar genom rätt diagnos. Autism kan dessutom innebära många styrkor, vilket barnet skulle kunna få kunskap om.
Men vad göra då om man har använt sig av alla dessa argument och föräldrarna fortsätter att vägra låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk utredning? Det går inte att tvinga föräldrarna. Vägrar de finns inget annat att göra än att acceptera föräldrarnas beslut. Dock kan man alltid underlätta för barnet på andra sätt! Ta hänsyn till barnets specialbehov, lyft fram barnets styrkor och förklara för barnet att man inte är sämre när man fungerar annorlunda. Bemöt barnet som du skulle bemöta vilket autistiskt barn som helst trots att du är osäker på om det här barnet faktiskt har autism eller ej!