När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.
Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.
Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.
De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.
Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!
2 svar på ”När ett straff inte blir ett straff”
Det du beskriver är så rätt för så många med diagnos men även för många utan diagnos. Hoppas att pedagoger och föräldrar i framtiden kan se varje individs behov, och dess svårigheter. Jag är tacksam för att mina tre barn haft duktiga lärare som uppmuntrat och lyft fram deras styrkor.
Tack Psula för alla dina kloka blogginlägg!
Tack Catharina! 🙂 Vad bra att dina barn har så fina lärare, jag önskar att alla barn skulle ha samma möjlighet. Det är så otroligt viktigt att varje barns styrkor lyfts fram.