När jag föreläser, får jag ibland frågan hur mycket man ska låta personer med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd hålla på med sina specialintressen. Så länge intresset inte är skadligt och personen sköter sitt övriga liv anser jag att man ska låta personen hålla på om intresset gör personen lycklig. Att variera mellan många intressen är visserligen normen men det behöver inte vara bättre än att ägna sig åt ett enda specialintressen åt gången.
Men i vissa fall kan det hända att specialintressen har gått överstyr. I mitt fall hände det förut vid ett tillfälle. Då var jag ungefär 10 år gammal och hade på den tiden djur och alla slags småkryp som specialintresse. Det började med att jag läste alla möjliga böcker jag kom åt om myror, fåglar och andra levande varelser. Jag lärde mig utantill hur myror och bin levde, hur de byggde bon och myrstack, vad de åt och så vidare.
Men tyvärr stannade inte intresset där. Snart ville jag undersöka insekters liv närmare och ropade därför nästan av glädje när jag upptäckte småkryp hemma i köket. Jag frågade mamma vad de var för något och hon förklarade för mig att krypen var skadedjur som hon försökte bli av med. Men det ville inte jag! Jag ville börja samla på dem och bestämde mig för att ta med mig några småkryp in i mitt rum och samla på dem där. Jag hällde runt socker på golvet och hoppades på att de skulle börja föröka sig.
En morgon upptäckte jag till min förtjusning att dessa fascinerande småkryp hade lagt ägg! Antalet krypen hade ökat kraftigt och insekterna höll på att flytta äggen under byrålådan. Jag skrek av lycka, men när mamma kom in i mitt rum för att kolla varför jag hade ropat delade hon inte alls min glädje. Istället sanerade hon rummet och såg till att jag blev av med mina nyfunna vänner för gott. Jag var helt förstört och tyckte att mamma hade förstört allt!
Oftast är specialintressen något harmlöst för oss med Aspergers syndrom och så har det varit för mig i de allra flesta fallen. Så länge specialintressen inte skadar personen själv eller någon annan bör omgivningen inte gripa in. Men när specialintresset faktiskt vara vara skadligt, vilket var fallet i exemplet ovan, måste man såklart gripa in!
15 svar på ”När ett specialintresse går överstyr”
Vad var det för djur som du hade på ditt rum som du matade med socker?
Det var småkryp. Har ingen aning om vad dessa insekter hette men det var definitivt skadedjur 🙂
Okej. 🙂
Du har slutat med det beteendet nu då?
Jag hade bananflugor som besökte mig aug/sept förra året men inga i år som tur var .
Haha, nuförtiden samlar jag inte på några småkryp längre, lovar! 😀 Däremot hade jag faktiskt en massa bananflugor hemma hos mig för några år sen vilket jag inte brydde mig nämnvärt om och jag kände mig likgiltig inför dessa oinbjudna gäster, men min boendestödjare reagerade och såg till att jag blev av med flugorna. Vad bra att du inte har bananflugor längre!
Hej!
När aspergare saknar sammanhang där de inte dräneras på energi så är det ju verkligen logiskt att man ägnar sig mycket åt specialintressen. Kanske det enda i livet som gör det värt att leva för många. Sedan är ju många också ointresserade av att befinna sig i ett sammanhang med andra.
Men visst, börjar man få (ev ytterligare) problem med att ta hand om sig i vardagen och specialintresset går före allt kan man behöva hjälp att minska tiden man ägnar dom.
Hur ska professionella kunna skapa sammanhang där aspergare mår bra (när man inte hittar dom själv trots att man är proffs på sig själv) och vill och orkar tillbringa fler timmar än med specialintresset? Har du några tankar om det, Paula?
Du har helt rätt! För mig har mina specialintressen alltid varit det som gjort livet värt att leva. Jag skulle egentligen må som bäst psykiskt om jag inte hade några jobb och måsten och bara fick sitta hemma hela dagarna och fastna för mina specialintressen, men många andra aspergare behöver också en daglig sysselsättning för att de ska trivas med sin tillvaro.
Det är väldigt svårt att skapa ett sammanhang där alla aspergare trivs för alla är så olika. Vissa gillar konst och blir glada om de får besöka daglig verksamhet som specialiserar sig på konst. Vissa behöver bara träffa andra för att slippa känna sig ensamma, och andra gillar djur och trivs kanske med att jobba på hunddagis. Om en aspergare behöver en sysselsättning, är det viktigt att det är en plats där personen antingen får använda sina specialintressen eller styrkor! Men vad det är för sammanhang skiljer sig väldigt olika från person till person.
Inget specialintresse men dock ngt som min närstående ”fastnat i” som försvårar hens vardag: hen tvättar sina händer och armar flera gånger per dag, bl a efter varje sak hen gjort (öppnat ett skåp, en låda, flyttat en tidning osv) detta har gjort att hen är helt torr och fnasig på händer/armar. Har du ngn idé om hur man bryter en sådan här låsning/fobi/tvångshandling?
Hoppas det var ok att fråga trots att den avvek lite från ditt inlägg idag..
Ingen fara att ämnet avvek lite från inlägget! Som svar på din fråga så är det ofta svårt att avbryta tvångshandlingar. Vissa blir hjälpta av antidepressiva läkemedel och andra behöver KBT-terapi. Jag förespråkar ofta KBT men ibland kan en kombination av dessa två vara en lösning på problemet. Mina tvångshandlingar minskade betydligt när jag började må bättre psykiskt, och sen har jag nuförtiden en spisvakt som känner av spisen automatiskt vilket gör att jag inte behöver kontrollera spisen lika mycket. Nu vet jag inte om din närstående har testat medicinering och/eller besökt en KBT-terapeut men om inte kan det absolut vara värt att testa! Jag vet själv hur otroligt mycket tvångshandlingar kan försvåra ens vardag och det är riktigt jobbigt.
Ja, specialintressen kan också bli tvångsmässiga på ett destruktivt sätt. Det finns ett positivt sätt att ha svårt att sluta och missar tåg och möten, men ger mycket glädje och livskvalitet och ett negativt där jag får mycket ångest och för länge sedan hade velat sluta, men bara fortsätter. Grejen är att specialintressen också kan bli ett sätt att fly från olika problem på gott och ont. Jag är 43 år gammal idag. Så för mig har det inte varit det värsta om jag glömmer tid och rum och det ställer till det i vardagen lite grann. Det är omvärlden som tycker det eftersom det är det de märker och ser och som eventuellt drabbar andra om jag missar tider osv. Men det kan jag leva med. Att fastna och må dåligt och ha jättesvårt att sluta kan däremot vara ett helvete.
Precis! För vissa kan det vara negativt att fastna. Mår man själv dåligt av fastnandet samtidigt som omgivningen drabbas är det säkert jättejobbigt! Och precis som du skriver flyr vissa från olika problem genom att ägna sig på specialintressen. Jag är glad att jag har glädje av mina specialintressen men jag förstår att vissa kan uppfatta sina rutiner och specialintressen som destruktiva och kan behöva hjälp med att bryta dessa.
Mitt barn sitter vid datorn. 🙂
Känner mig, efter att ha läst detta inlägg, MYCKET tacksam över det 😉
Haha, vad roligt att höra 🙂
Jag förstår dig också supermakten! Min anhöriga satt också väldigt mycket vid datorn när hen växte upp, DÅ var jag mycket orolig över detta och förbjöd hen att sitta längre tider (försökte, hen var envis och vann ofta 🙂 ) Idag är jag glad över att det inte var jobbigare saker hen fastnade i då på den tiden…vi lär oss med tiden 🙂
Hej Paula!
Så intressant att läsa dina inlägg!
När det gäller specialintressen så undrar jag över min tonårings märkliga beteende och börjar misstänka spec.intr.
Hen samlar reg.nr på bilar och känner igen personer via det och inte den/de som sitter i. Det i sig är inget jag alls är orolig över och är lite stolt över att hen kan så otroligt många Däremot har hen börjat kolla upp personer i bilregistret, bl.a lärare, hur länge de har ägt bilen etc. Det har nu gått så långt att hen är ute och söker bilar hen känner igen för att sen stolt berätta vad personerna gör, vad de har gjort, att de nog ska handla för att de hade kylväska i bilen etc. och dyker upp efter lärares yogakurs m.m.
Det verkar ha blivit ett överdrivet intresse för personers liv. En lärare liknade beteendet vid stalking, vilket skrämmer mig lite.
Vi fick veta detta för några dagar sedan och ska på stödsamtal på hab, men tänkte höra om det här är något du känner igen.?
Hej!
Vad roligt att du gillar inlägget 🙂 Det här med att samla på registeringsnummer på bilar känner jag igen för jag samlade också på registeringsnummer när jag var barn. Jag samlade även på folks telefonnummer och adresser! Jag gjorde inte detta för att skada dessa personer utan jag tyckte helt enkelt att det var intressant att veta var folk bodde och vad de hade för telefonnummer.Detta intresse försvann dock när jag blev äldre.
Jag kan tänka mig att din tonårings intresse för att samla på information om folk egentligen är harmlöst i grund och botten men jag kan också förstå att dessa personer känner sig stalkade. Därför är det jättebra att ni kan gå på stödsamtal på habiliteringen för att hitta en lösning. De kanske kan förklara för din tonåring varför andra människor kan känna sig obekväma när hen i princip vet allt om deras liv. Jag hoppas att det löser sig!