Kategorier
Autism under barndom och skolan

När ett autistiskt barn inte kan ta kritik

Uta Frith är en framstående forskare om Aspergers syndrom och autism. Hon beskriver i sin bok Autism: Gåtans förklaring att autistiska barn kan ha svårt för att förstå sina samtalspartners intentioner och att sociala uppmuntranden och korrektiv därför kan vara svåra att tillämpa hos barn med autism. Att ett autistiskt barn kan kan bli helt förkrossad om det får en mindre tillrättavisning eftersom barnet har svårt för att bedöma situationens allvarlighetsgrad.

Själv känner jag igen Friths beskrivning från min egen barndom. Särskilt minns jag en händelse från när jag var ungefär 3 år gammal. Pappa skulle fylla år och jag och mamma gick och köpte ett grattiskort till honom. Mamma sa att jag inte fick berätta något för pappa om grattiskortet för det var meningen att pappa skulle upptäcka grattiskortet själv på födelsedagsmorgonen. Jag förstod mamma och höll med om att pappa inte skulle få veta något. Det var ju jätteroligt och spännande med en överraskning! Jag hoppades att pappa skulle bli riktigt glad.

När pappa kom hem från jobbet, berättade jag för honom att jag och mamma hade varit ute och köpt något till honom men att jag inte fick avslöja vad det var för något vi hade köpt för det skulle vara en överraskning. ”Jasså?”, frågade pappa. ”Ja”, svarade jag. ”Men du kommer inte få grattiskortet förrän imorgon för det är ju då du fyller år”, förklarade jag exalterat.

Jag fick höra att pappa nu hade fått veta av min kommentar att det var ett grattiskort vi hade köpt till honom och att jag inte borde ha avslöjat något. Själv hade jag inte ens tänkt på vad jag egentligen hade råkat säga och blev helt förstörd av ”tillrättavisningen” trots att mina föräldrar inte ens hade låtit det minsta arga. Men i mina ögon betydde deras oskyldiga kommentar att jag hade gjort något riktigt hemskt och oförlåtligt. Jag var jätteledsen och grubblade, grubblade och grubblade. Och kunde inte släppa det som hänt. Jag hade ju lovat mamma att jag inte skulle avslöja något och nu hade jag råkat bryta mitt löfte! Nu hatade mina föräldrar kanske mig. Och så här 37 år efteråt ryser jag fortfarande när jag tänker tillbaka på händelsen.

Samtidigt som något annat barn kanske hade tagit det med en nypa salt om de hade fått höra från en förälder att det inte borde ha gjort det de gjort och kanske glömt bort allt direkt, blev just sådana här händelser en katastrof för mig. Jag blev överförsiktig efteråt och försökte verkligen anstränga mig för att inte råka säga något jag inte fick när jag var exalterad. Nu som vuxen har jag mycket bra koll på vad jag får och inte får säga, men när man är 3 år gammal är det allt annat än lätt. Och tyvärr föll det aldrig mig in att jag hade kunnat prata med mina föräldrar. Hade de fått veta hur jag kände hade de självklart förklarat för mig att det absolut inte var någon fara att jag hade råkat avslöja överraskningen men tyvärr hade de ingen aning.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism och personen tar det väldigt hårt när du visar personen ditt missnöje, är det bra om du kan förklara för personen att det som hänt inte är hela världen. Nu var jag ungefär 3 år vid händelsen, men för äldre barn och även vuxna kan man ibland använda skalor. Hur allvarligt är det som skett på en skala från 0 till 10? Och hur fort kommer historian vara glömd? Du kanske kommer att glömma historian efter en timme medan din närstående kan komma att komma ihåg den flera år senare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *