Kategorier
Vardag med Asperger

När en autist undviker vissa saker

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Ibland får jag frågan om det är bra eller dåligt att en autist undviker saker som hen har svårt för. Och svaret beror helt på om autisten känner sig hindrad av undvikandet eller inte, samt för vems skull autisten skulle vilja ägna sig åt aktiviteten. Skulle autisten göra det för sin egen skull eller skulle hen göra det endast i syfte att göra andra nöjda? Precis som neurotypiska personer (=människor utan autism) undviker aktiviteter som de upplever som trista, energikrävande och meningslösa gör vi autister ofta det, och det är helt naturligt!

Tackar nej till vissa aktiviteter

Själv undviker jag After Works, sociala evenemang på jobbet, gemensamma resor och utflykter och diverse andra sociala aktiviteter på jobbet. När alla mina kollegor på Wilja-koncernen åkte till Köpenhamn var jag den enda som skippade den gemensamma resan. Men så länge alla mina kollegor accepterar att jag tackar nej till sådant (vilket de också gjorde) känner jag mig inte hindrad på något sätt! Sådana aktiviteter sänker min livskvalitet varför jag snarare skulle känna mig hindrad av obligatoriskt deltagande.

Älskar att gå barfota

Om jag däremot känner mig tvingad att undvika något som jag finner roligt och meningsfullt känner jag mig begränsad och hindrad, och i så fall är det bra för mig att försöka hitta en strategi för att kunna sluta med undvikandet. En aktivitet som jag har undvikit ett tag är barfotapromenader i skogen. Jag älskar att promenera barfota ute i naturen på vårarna och somrarna och brukar göra det väldigt ofta! Men ändå har jag alltså känt mig tvingad att undvika det.

Får konstiga blickar

Jag går aldrig barfota i stan och skulle aldrig få för mig att besöka butiker, restauranger, bibliotek o s v eller åka kollektivtrafik barfota. Däremot tar jag ofta av mig skorna i skogen och promenerar ofta barfota genom naturreservatet till den närmaste badplatsen, en sträcka på närmare 2 km. Jag är van vid att människor tittar konstigt på mig, särskilt om temperaturen är under 15 grader eller om vädret är dåligt, men jag bryr mig inte. Jag är van vid att få undrande blickar och kommentarer, och jag är helt okej med dem!

Blev varnad för glasskärvor

Men i slutet av förra sommaren stötte jag på en äldre man som beordrade mig att omedelbart sätta på mig skorna: jag skulle kunna råka trampa på en glasskärva och göra mig illa, menade han upprört. Och faktum är faktiskt att jag är medveten om glasskärvor för jag trampade på en sådan när jag var ett barn, men då var jag ovan. När man regelbundet promenerar barfota utomhus blir fotsulorna tjocka vilket gör att man inte skadar sig på samma sätt. Ovana fötter känns också ömma om man promenerar på grusvägar eller trampar på stenar och kottar, men för mig som är van blir det alltså inte så.

Texten fortsätter längre ner på sidan.

ANNONS

Reklam för Paula Tillis bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom.

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Uppfattade honom som arg

Jag tackade mannen för omtanken och förklarade att jag var van samt att barfotapromenader förbättrade min balans och minskade min ryggvärk och andra kroppsliga åkommor. Nu blev mannen riktigt upprörd och tyckte att det här var dumheter. Jag uppfattade honom som obehaglig och arg. Jag bryr mig inte lika mycket om en främling tycker att jag är konstig eller blir lite irriterad på mig, men med den här mannen var det annorlunda: jag uppfattade honom som riktigt arg, och jag hatar att få utskällningar.

Var rädd för att se honom igen

Efter mötet med den här mannen vågade jag inte promenera barfota utomhus i rädsla för att bli utskälld av honom en gång till ifall han skulle råka se mig igen. De konstiga blickarna från andra främlingar kunde jag ta men inte sådana här utskällningar! Det kändes tråkigt att tvingas avstå från något jag tyckte om, men jag ville absolut inte riskera att få nya utskällningar.

Samlade mod till mig

Men förra veckan fick vi högsommarvärme, och då började jag känna att jag inte borde låta en främling hindra mig från att leva på ett sätt som jag vill. Jag hade ju inte promenerat barfota på 9 månader, och det enbart p g a honom! Så för ett par dagar sedan samlade jag mod, tog av mig skorna och promenerade barfota. Och det var underbart! Visst, jag är medveten om risken att stöta på honom igen, men jag försöker hålla i åtanke att han inte har rätt att bestämma över mig. Skulle han skälla ut mig igen kan jag alltid skälla tillbaka och be honom lämna mig ifred. Livet är alldeles för kort för att låta sig begränsas av en främling. I längden mår jag alltså bäst av att exponera mig för min rädsla att stöta på honom även om det känns obehagligt.

Är upp till oss autister

Det är endast vi autister som kan avgöra om vi mår bäst av att undvika svåra saker eller inte. Sociala aktiviteter på jobbet är som sagt aktiviteter som jag mår bäst av att undvika, och exponering får mig bara att må sämre i längden. När det däremot gäller barfotapromenader i skogen så mådde jag kortsiktigt bra av att undvika det i syfte att slippa utskällningar, men långsiktigt mådde jag dåligt av undvikandet och kände mig begränsad. Det är alltid upp till autisten att avgöra om hen vill exponera sig eller inte!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

36 svar på ”När en autist undviker vissa saker”

Vad bra att du vågar gå barfota igen!

Mannen hade nog inte förväntat sig en så vältalig reaktion av dig.

När det gäller att trampa på glas blir ju även hundar som alltid går barfota skadade av det. Du har säkert tänkt igenom hur du ska ta hand om såret och är förberedd om du skulle råka trampa på glas.

Ja, absolut! Jag har iofs svårt att tänka mig att jag skulle kunna skada mig allvarligt eftersom mina fotsulor blivit så tjocka tack vare frekventa barfotapromenader, men absolut har jag tänkt på risken och har sårtvätt och förbandsmaterial hemma.

Just det, jag tänkte faktiskt inte ens på att hundar blir skadade av glasskärvor. Den här mannen hade hund med sig. Skulle han skälla på mig igen får jag väl skälla tillbaka och säga att även hans hund riskerar att skada sig i skogen.

Svara

Jag undrar om din obehagliga erfarenhet av en skällande man är någonting som är karaktäristiskt för många autister – inte att folk kan bli arga för det kan ju folk bli ibland, utan själva upplevelsen. Jag reagerar själv genom att bli kuvad och bli tyst när någon blir arg på mig och jag är rädd för just folks ilska. Jag tolererar egentligen inte att man blir arga på varandra i en relation. Många reagerar kraftigt när jag berättar det och menar på att man måste få uttrycka ilska ibland och att det inte betyder att hela jag som person är attackerad. Jag förstår inte den distinktionen. Kanhända beror detta på att mina föräldrar nästan aldrig blev arga varken på oss barn eller på varandra så för mig är det helt enkelt ingenting som hör hemma i en närmare fungerande relation. Många menar att det måste varit en dålig uppväxtmiljö om man inte ”fick” bli arg, men jag menar tvärtom att jag hade en mycket behaglig och bra uppväxt. Däremot tillämpades ju barnaga ibland, vilket antagligen var sämre.

Men jag undrar om detta att inte kunna släppa en situation är karaktäristiskt för autister. För det behöver ju inte bara handla om att någon blir arg. Ett tag vågade jag inte skriva musik i de stilar som jag kände mig hemma i pga. andras negativa kommenterar om att skriva i gamla stilar och att ”vara sig själv”.

Jag tror absolut att det kan vara karaktäristiskt för autister att uppleva utskällningar som riktigt obehagliga! Jag tror också att många autister har fått skäll som barn vilket kan ha gjort det traumatiskt för oss att få utskällningar. Sedan kan våra svårigheter att tolka kroppsspråk och röstlägen göra oss osäkra för vi kan ha svårt att bedöma hur arga andra människor är på en skala. Sedan har vi precis som du skriver ofta svårt att släppa saker.

De flesta vill nog kunna uttrycka ilska i en relation, och jag skulle själv inte kunna vara i en relation där man aldrig får vara arg. I min familj var föräldrarna ibland arga på mig och barnaga tillämpades också för det var helt normalt på 1980-talets Finland. Jag är därför van vid att man ska kunna vara arg ibland, men fysiskt eller psykiskt våld skulle jag inte acceptera.

Samtidigt är det inte nödvändigt att kunna uttrycka ilska i en relation förutsatt att man hittar en likasinnad partner. Om båda gömmer negativa känslor och undviker konflikter kan ju relationen funka utmärkt! Majoriteten av människor vill nog kunna uttrycka ilska i en relation, men samtidigt är alla relationer olika och det finns ju ingen lag som säger att ett par måste kunna bråka ibland. Det viktigaste är att man passar ihop!

Svara

Tänkte tillägga: Irritation är en helt annan sak för irritation visar jag själv också ibland. Det är bara mänskligt.

Men tror du inte att många autister blir förvirrade för att de i vissa situationer inte förstår vad andra är arga på? Det har hänt mig och jag har hört andra autister berätta om det. Jag minns faktiskt att mamma blev arg på mig på mitt rum en gång när jag var barn och att jag fattade absolut noll av vad som hände.

Jag minns en gång när jag hämtade ett kontoutdrag på et bankkontor och den som expedierade mig plötsligt blev arg på mig. Jag förstod inte mycket vad det handlade om troligtvis rörde sig om att jag blev förvirrad och lite stressad och då tog hon det som att jag försökte få henne att hjälpa till. Hon förstod nog inte att jag var genuint förvirrad.

En del säger säkert då att jag bör kommunicera om hur jag känner det då, men det är en oerhört avancerad social fördighet för mig som autist som jag troligen aldig kommer att behärska särskilt väl. Jag förstår helt enkelt inte om det hade varit bra av mig att rätta till situationen genom att agera på lämpligt sätt för jag förstår inte riktigt sådana här situationerna.

Åter andra säger att jag inte behöver visa min förvirring, men det är ju inte så att jag avsiktligt visar någonting, jag bara reagerar. Det känns ännu mer avancerat för mig att jag på något vis skulle kunna välja att sålla bort sådant som inte den andre behöver veta just nu för i just den situationen känner jag ju bara mina inte känslor och lever i dem och har redan stängt ute lite utav omgivningen för att det blev för mycket alltsammans. Även om man rationellt skulle resonera med mig är det inte säkert jag skulle förstå.

Samma sak inträffade med ex vid några tillfällen när jag pratade med mig och hon tog det som att jag kommunicerade med henne. Det gällde att hitta mina saker som alltid är lite stressande. Men jag försökte inte kommunicera något till henne – jag pratade bara med mig själv och var inne i mig själv så när jag i sådan situationer får reaktioner som ”ja, det kan inte jag hjälpa dig med” eller vad det nu kan vara så blir jag ofta chockad – vad hände nu? Och så kommer ångesten.

Det är en intressant fråga om autistens ångest beror på att autisten inte förstår varför andra är arga. För mig är det nog inte så för när någon varit arg på mig har jag oftast förstått varför. Enligt min erfarenhet brukar de flesta arga människor vara extremt tydliga och berätta väldigt utförligt varför de är arga eftersom arga människor ofta höjer rösten väldigt mycket, vill få ut sin ilska m m. Det är iaf min erfarenhet!

Ibland har jag iofs stött på främmande andra människor på gatan som bara skrikit osammanhängande saker som ”jag ska döda dig” o s v. Det har aldrig framgått tydligt varför de är arga, men de har nog ofta varit psykotiska.

Däremot har det väldigt ofta hänt att människor har varit irriterade på mig utan att jag förstått varför. För mig finns det en stor skillnad mellan att vara arg och att vara irriterad. Arga människor är ofta riktigt upprörda medan irriterade människor är ”bara” irriterade, tycker jag!

Jag har aldrig varit med om att någon som expedierat mig varit arg på mig, och det låter i min värld som ett mycket oprofessionellt beteende! Däremot har jag många gånger varit med om att kundtjänstarbetare varit irriterade på mig, men ingen har någonsin varit arg på mig vad jag minns.

Kanske kan vissa autister ha svårt att förstå skillnaden mellan att vara arg och att vara irriterad och att de kanske tolkar irriterade människor som arga? Tony Attwood har iaf skrivit i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att vissa autister har svårt att förstå nyanser i känslorna.

Och jag kan inte bråka. Jag riskerar att bli våldsam då om än inte mot någon annan. Jag blir så totalt upprörd så jag skakar och är på väg att slänga iväg saker o.d. eller krossa en ruta eller något sånt. Finns inget stopp. Det blir på liv och död. Jag mår så dåligt så jag kanske springer iväg barfota utan ytterplagg på vintern i minusgrader för att få uppmärksamhet. Allting känner totalt hopplöst när jag jag hamnar där.

Däremot måste man ju kunna ha olika uppfattningar och åsikter om saker. Och det har jag blivit mycket bättre på att kunna tolerera.

Tony Attwood har faktiskt skrivit att vissa personer med autism har svårt att hantera ilska och kan bete sig precis som du beskriver! Kanske beror det på att man har svårt att sätta sina känslor i ord?

Det känner jag igen från sonen och bra för mig att läsa din förklaring om det som händer inom dig.

Folk har så otroligt lätt för att vädra sina ovälkomna åsikter, fördomar och säga till andra hur de tycker de borde leva sina liv etc… Och alla som inte är precis som de själva är konstiga, har fel och måste inse det genom deras kloka råd. Man önskar att man någon gång vågade säga: ”När jag vill ha din åsikt… Så BER jag om den!” Det är faktiskt väldigt skönt att slippa de flesta människor, inser jag bara allt mer… Alla som man inte har valt själv. Och man inser samtidigt hur mycket man värderar de som accepterar en för precis den man är, är snälla och finns där för en. 🙂

Du kommer nog inte att möta honom igen i alla fall, även om du fortsätter gå samma väg och väljer att göra det barfota. 😉 Men det är inte kul att möta sådana personer, det förstår jag dig fullt!

Nej det är verkligen inte kul! Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att möta honom igen, men eftersom han hade en hund med sig utgår jag från att han är en hundägare som bor i området och rastar hunden ibland där jag var. Därför utesluter jag inte att jag kommer att möta honom igen, men jag hoppas såklart inte att det kommer att ske!

Svara

Det skulle faktiskt vara ett väldigt bra svar i en sådan situation: d v s att säga att när jag vill ha din åsikt så ber jag om den! Och du har helt rätt i att det finns ett stort värde i att endast umgås med människor som accepterar en som man är. Jag har precis samma erfarenheter!

Med detta sagt har jag svårt för mig att tänka mig att denne man hade illvilliga avsikter. Han kan ha varit riktigt orolig för att jag skulle trampa på glasskärvor och göra mig illa. Han kanske blev arg p g a oro och hade svårt att uttrycka sig på ett artigt och trevligt sätt. Vissa har så pass stora sociala svårigheter att de inte inser att de låter arga och otrevliga. Och personer med begynnande demens kan också få kort stubin och bli aggressiva (har såklart ingen aning om hans hälsotillstånd, men med tanke på att han var äldre är allt möjligt). Men incidenten påverkade mig ändå väldigt negativt.

Svara

Går det inte att försöka ignorera mannen med hunden om du skulle stöta på honom igen?

Det är ok att inte stanna upp och lyssna på honom dvs du behöver inte sakta ner om du skulle stöta på honom igen utan gå vidare bara, e v kan du ju öka takten några meter också om det känns bra så avståndet mellan er ökar.

Lättare skrivet än gjort att ignorera honom gissar jag men det är rådet jag kan komma på.

Du har ingen skyldighet att prata med honom bara för att han säger nåt.

Tack, mycket bra poäng! Av någon märklig anledning har jag inbillat mig i nästan hela mitt liv att man inte kan ignorera människor och att man alltid är tvungen att svara och/eller försvara sig. Men jag har faktiskt lärt mig under de senaste åren att det inte alls är så, och jag har försökt träna på att ignorera människor. En psykolog gav mig ibland i uppgift att bara låta bli att svara när någon ville få kontakt med mig eller överhuvudtaget ville ha något av mig. Det var väldigt nyttiga övningar för mig!

Ibland glömmer jag dock fortfarande bort att man kan göra så. Tack för påminnelsen om att jag inte har någon skyldighet att prata med honom! Som psykologen sade kan man få mycket negativa reaktioner om man inte svarar, men det är ju inte mitt problem! 🙂

Svara

Jag tycker det skulle kännas ännu värre och vara risk för än värre reaktion och ilska, än om man försöker bemöta de på ett lugnt och vänligt men samtidigt bestämt sätt… Att bara ignorera folk uppfattas nog alltid som oartigt av de flesta. Och om de redan uppvisat ilska, lär nog ett sådant bemötande knappast göra situationen bättre för en själv. Tvärtom kommer det nog bara reta upp de ytterligare.

Man får bedöma varje situation olika. Försöka känna in vilken typ av person det rör sig om och vad de egentligen vill. Går aldrig att förbereda sig egentligen.

Ja, sant! Precis som du skriver kan det ibland vara svårt att förbereda sig, och det är ett stort problem för mig. Jag kommer ofta på först efteråt vad jag borde ha sagt/gjort, och då är det redan försent. Jag reagerar inte lika snabbt på oväntade situationer som många neurotypiker gör! Men jag vill gärna förbereda mig lite i alla fall för ibland kan förberedelserna hjälpa mig i vissa situationer.

”Jag kommer ofta på först efteråt vad jag borde ha sagt/gjort, och då är det redan försent.”

Exakt samma för mig. Handlar inte bara om konflikträdsla, utan också om att inte kunna finna mig och ställa om mig till att försvara mig så pass snabbt. Jag vill bara ut från situationen så snabbt och odramatiskt som möjligt, lugna ned vederbörande och inte göra något för att riskera att det eskalerar ytterligare. Sen kommer man på massor av saker man borde sagt och gjort och argument man hade kunnat använda sig av i efterhand, som troligen skulle ha tagit ut deras direkt.

Pappa var precis tvärtom i yngre år. Han kunde ställa om sig på direkten om någon sökte bråk med honom. Oftast backade då personen direkt igen också. Men tyvärr var det inte honom jag brås på. Istället försöker jag bara ta avstånd från alla som har nära till ilska och konflikter etc, för det är inga jag vill ha något att göra med då jag är en väldigt lugn och stillsam person själv.

Jag har även full förståelse för att alla inte är som jag och heller inte behöver vara det eller tycka och tänka precis lika i allt – jag tycker det är just det som är charmen med människor, just att alla är olika och även ska ha full rätt att vara det!

Vad bra att din pappa kunde ställa om sig och försvara sig snabbt! Människor som har den förmågan kan komma långt i livet.

Jag håller med om att det finns en charm i att vi människor är olika! Olikheterna kan såklart orsaka konflikter och missförstånd ibland, men om alla kunde respektera varandra skulle världen kunna vara en lugn plats.

Det är oftast just det som är problemet med olikheter, att de flesta tycker att alla som inte är som de själva är konstiga. Eller än värre att alla som inte håller med eller tycker precis som de själva är en idiot. Och alla med åsikten att de ”måste lära andra hur det ska vara eftersom de inte har fattat det” och inte har någon empati eller förståelse för att alla inte behöver vara eller tycka precis som de själva i allt, går det inte att göra något annat än att ta avstånd från. Eftersom de aldrig skulle ha någon självkritik eller vara öppen för ett annat synsätt.

Ja, jag hamnar själv där ibland som autist – dvs. jag kan döma människor som är ”normala” för att de inte är som jag. Även om jag inser att de ur de flesta människors synvinklar inte är konstiga så kan det faktum att de fungerar så annorlunda mot hur jag själv fungerar göra att jag nästan ser ner på dem ibland för ur min synvinkel är de så udda. För min del handlar det nog mycket om en känsla av ensamhet och att känna sig annorlunda.

Ja, så kan det ibland vara tyvärr. Vissa människor gör man sig bäst att undvika!

Det är vad man borde ha sagt till alla, även efter frågan om vad man jobbar med och deras omedelbara kränkningar, fördomar, okunskap, avundsjuka och ibland rent hat därefter. Men jag har alltid hatat konflikter och allt drama… När det händer, så finner jag mig aldrig utan blir bara chockad och vill ut ifrån situationen så snabbt och odramatiskt som möjligt. Och försöka lugna ned personen så mycket jag kan.

Likaså med de där två kvinnorna som kom fram och angrep mig för att jag hade munskydd på mig förra våren, om du minns. De var också initialt mycket fientliga och aggressiva och jag visste att det inte hade räckt att säga till dem att det inte angick de om varför jag hade munskydd, utan att det bara hade gjort de ännu fientligare och mera aggressiva med största sannolikhet om de inte fick någon förklaring. Jag ville bara lugna ned dem och få bort dem ifrån mig så snabbt och odramatiskt som möjligt.

Då jag sen länge har insett att detta alltför ofta blir reaktionen när man säger att man är sjukskriven etc och det istället verkar synonymt för de allra flesta med att vara lat – att ha fått en läkardiagnos – så kommer jag aldrig säga det till någon mer heller. Jag blir allt mera skrämd inför att ha att göra med människor, eftersom ingen annan har det i sig att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Så som jag själv blev uppfostrad och alltid även har försökt leva efter. Och då jag heller inte kan försvara mig och aldrig har kunnat det.

Det återgår till min tidigaste barndom. Jag utgick bara från att folk skulle vara snälla mot en tillbaka om man var snäll mot alla själv. Det är nästan tvärtom istället, att folk då känner ett övertag över en och att man är ett tacksamt offer.

Vad gäller just denne man så tror jag som sagt verkligen inte att han menade att vara illvillig och elak (även om det blev så). Men sedan finns det såklart människor som faktiskt har för avsikt att vara elaka, och det är den människotyp du syftar på.

Jag minns att du berättade om kvinnorna som blev provocerade av ditt munskydd, och deras beteende låter märkligt! Så som de betedde sig låter inte som ett normalt beteende, precis som mannens aggressivitet inte var normalt. Majoriteten av människor skäller definitivt inte ut mig för att jag går barfota. Och jag känner faktiskt en person som går ut med munskydd ibland (fortfarande och hen åker även kollektivtrafik med munskydd), och jag har aldrig hört att hen skulle fått utskällningar. Så just de kvinnor som betedde sig aggressivt p g a ditt munskydd var väldigt udda!

Det finns tyvärr alltid de som utnyttjar snälla människor. Man brukar säga att goda vänner inte växer på träd, och det ligger definitivt något i det!

Svara

Nej, men det intressanta är ju vad det egentligen är som kan få oss att reagera så starkt att vi slutar att göra någonting vi tycker om. Rent rationellt tror jag ju inte att du trodde att han hade rätt att bestämma om du skulle gå barfota eller inte. Sen kanske det fanns en rädsla att möta just honom igen, men är det verkligen hela sanningen? Det rationella sätts ju ur spel när det är starka känslor involverade ibland. Det hjälper ibland inte att resonera med sig själv, menar jag, för det finns något starkare någonstans.

Jag slutade ju skriva musik i gamla stilar under några år när jag var yngre för att jag blev kritiserad för det. Så jag undrar om det kan finnas en känsla att andra har rätt ibland och att vi inte litar på oss själva tillräckligt för att vi tror att neurotyper borde veta bättre. Skäms man då och en person diskvalificerat oss så kanske vi känner det som om alla andra innerst inne tycker så också. Jag har åtminstone ständigt känslan att innerst inne är det något fel på mig oavsett hur fina vänner jag råkar ha.

Munskydd nu eller barfota i stan nu hör väl till sådant jag själv kanske uppfattar som udda, men samtidigt är det ingenting jag bryr mig om lika lite som när någon – enligt min uppfattning – klär sig som en påse nötter. Jag reagerar kanske för mig själv och tycker det är konstigt, men var och en är ju som de är och jag skulle ju inte få för mig att säga någonting eller fundera vidare på det efteråt.

En annan sak är ju om någon skulle gå barfota för att åsamka sig själv smärta och/eller var uppenbart upprörd eller ledsen. Då kan jag ju misstänka att det är en autist som råkat ut för något och nu söker uppmärksamhet. Detta inträffade faktiskt en gång och jag gick fram och undrade hur det stod till. Det är en annan historia, men hon fick hur som helst kontakt med polisen så småningom och i det fallet kunde jag läsa av henne väl, eftersom jag betett mig på liknande sätt själv ibland.

Goda vänner växer inte på träd, men kanske går det att odla dem i rabatten. Om man sätter busfrö så här till våren kommer det kanske upp busar sen framåt höstkanten. Det är så mycket problem med goda män nuförtiden så jag undrar var alla onda kvinnor håller hus. Det är nog inte många som har goda fiender och onda vänner! Tänk om man skulle hälsa på varandra i ett socialt sammanhang och presentera varandra som goda fiender! Nå, lite humor får vi ha också! 😀

Den mest fientliga av de två kvinnorna som angrep mig för att jag hade munskydd på mig och enligt bägge ”såg helskum ut!” med detta, trots att vi fortfarande lever med ett globalt skitvirus i omlopp som aldrig slutade och som alla varken kan vaccinera sig mot eller få p.g.a. befintlig sjukdom, hade tatueringar över hela armarna som hon stolt visade upp för världen med uppkavlade ärmar. I kombination med att hon hade mjukisdräkt på sig och korsade gatan för att gå direkt fram till mig och bara fråga om jag bodde där, gav det mig initialt intrycket av en person som kom fram i syfte att råna mig. Då ingen annan gör så.

Det var inte länge sen fördomen var mera regel än undantag att de flesta tänkte att alla som var så pass kraftigt tatuerade som hon var kriminella. Hade hon själv gillat om någon kom ut från sitt hus och fientligt frågade vad en så pass tatuerad person som hon gjorde på deras bostadsgata och vad hon egentligen hade där att göra? Hon är nog även den enda sjuksköterska (enligt egen uppgift) som hellre angriper en för att man HAR munskydd på sig… I de flesta andra länder ansågs alla som inte hade det ”under pandemin” som väldigt egoistiska och respektlösa.

Normen för de flesta handlar inte ens om att vara som alla andra. Det handlar om att alla ska vara precis som de själva. Och folk ur sk utsatta grupper bryr sig inte ett svatt om folk ur ANDRA utsatta grupper enligt min erfarenhet, utan kämpar enbart för sin egen. De har samtidigt lika mycket fördomar och okunskap själva om andra som de tycker är så förjävligt att andra har gentemot dem. Det är längesen jag kände något hopp för mänskligheten nu. Jag har träffat så oerhört många människor genom livet som bara har bevisat motsatsen.

Nu har jag inte munskydd på mig längre när jag går ut på tidiga morgnar, då det ändå sällan är någon annan ute den tiden. Det kan hellre göra så att det drar till sig människor till mig, inser jag. Och det är ju det sista jag vill. I övrigt har jag fortfarande inte varit utanför dörren. Det har förstört allt.

Vad tråkigt att du känner dig hindrad av att bära ett munskydd för jag vet att det är viktigt för dig att inte dra hem smittor p g a din mamma. Jag förstår att ett munskydd kanske inte nödvändigtvis behövs på en morgonpromenad på tidiga morgnar, men däremot hade det kunnat hjälpa i andra sammanhang. Jag vet att du lider av att inte kunna gå utanför dörren!

Du kan ha helt rätt i att det kan handla om osäkerhet om man gör rätt. Kanske kan det bottna i tidigare barndomserfarenheter? Det är ju inte ovanligt att vi autister fått mycket kritik som barn, och då kan vi ha fått för oss att vi alltid har fel och andra gör rätt. Jag har dessutom ofta dåligt samvete när jag inte gör som andra tycker att jag ska göra.

Vad fint av dig att du hjälpte autisten som var upprörd och att du såg till att hon fick hjälp! 🙂 Jag tror att det ofta märks om någon går barfota för att man tycker om det eller om man gör det för att man är upprörd.

Haha ja, onda vänner och goda fiender låter faktiskt roligt! 😀

Sen är det ju intressant det här med hur udda någonting uppfattas också för det beror ju helt på situationen som du också varit inne på. Den svenske stormästaren Tiger Hillarp Persson har gjort sig känt för att komma barfota på tävlingar om jag inte minns helt fel och Albert Einstein kunde ju också komma barfota ibland. På en badstrand är det helt normalt, nere vid kusten på någon gågata en varm sommardag är det kanske lite små-udda, men inte superkonstigt, men mitt i stan i februari månad uppfattas det som desto konstigare. MEN sen finns det situationer där jag samtidigt tycker att man måste ta hänsyn till kultur och konventioner; det funkar inte att komma barfota i shorts till en exklusiv restaurang och jag kan ju inte dyka upp på en schacktävling i badshorts utan något på överkroppen. Här i Sverige kan vi bada nakna i havet ibland, men i en del andra kulturer så kan folk bli förargade. Jag personligen har inga problem med en kvinna som kommer topless på badstranden och en del gör det också. På nudistbadet skulle jag inte ens uppfatta det som särskilt sexuellt laddat, eftersom det är helt normalt där – på tåget hade det däremot stuckit ut rejält och jag hade undrat vilken rebellisk demonstration hon just deltagit i, haha. 😀

Jag håller med om att det finns vissa sociala konventioner att ta hänsyn till! 🙂 Jag skulle själv inte ha några problem med att åka kollektivtrafik eller besöka restauranger och butiker barfota, men jag vet samtidigt att många andra skulle tycka att det var äckligt och otrevligt. Därför låter jag bli!

Haha ja, på tåget hade det varit märkligt att exempelvis se en kvinna med bar överkropp! Hon hade säkert till och med avvisats från tåget om hon hade vägrat att sätta på sig en tröja.

Jag har sett män gå med bar överkropp fler än en gång mitt i stan på somrarna… Då reagerar ingen. Däremot var det en gubbe som hade som vana att ALLTID göra det året om, minns jag! Då reagerade folk, när det var på vinterhalvåret. 🙂 Fast där kommer väl det där med manligt och kvinnligt in och vad som är socialt accepterat för respektive kön… Eller vad man förväntas täcka.

På badstränder kan det ju förekomma och skulle nog inte höja lika många ögonbryn. För då anses det ändå vara ”i rätt miljö.” Faktum är att män ju till en början också hade heltäckande baddräkter, det där med att ha bara shorts och bar överkropp kom ju först senare. Det är ofta mera rumpor man såg på stränder i så fall, med kvinnor som hade string. (Måste för övrigt vara ett av de obekvämaste plaggen ändå! 🙂

Ja, nästan ingen reagerar när män går med bar överkropp på somrarna men vintertid är det ju annorlunda 🙂 Jag reagerade faktiskt lite först när jag som nyinflyttad i Sverige såg kvinnor med bar överkropp på stranden. Jag hade inte sett det i Finland!

Svara

Vilka kloka analyser! Jag känner så väl igen mig i de flesta beskrivningarna, så tack för dem!
Jag analyserar min situation och omgivning dagligen vilket gör mig fruktansvärt trött. Märker av ibland att min omgivning blir både irriterad och arg när jag inte reagerar så som jag förväntas i vissa situationer. Jag är ju den jag är. Och jag förstår oftast inte vad det är som jag har missat i sammanhanget som får dem att reagera så. Jag är inte speciellt talför av mig och det verkar vara mycket provocerande. Ibland tror jag att de tror att jag är konflikträdd när jag i själva verket hatar all slags drama och undviker drama i möjligaste mån. Nu har jag dock kommit till en punkt där min närmaste omgivning har börjat undvika all form av kontakt med mig, utan att jag förstår varför. Eftersom jag trivs vara själv så har det inte tagit nå större effekt på mig tidigare men det har som sagt gått så långt nu att jag blir helt isolerad vilket jag trots allt inte vill vara helt och hållet.
Att bli utskälld för att gå med munskydd eller gå barfota är helt befängt i min värld, de som reagerar negativt på det, finns det ingen anledning att slösa sin energi på tycker jag.

Jag har märkt att ”konflikträdsla” ofta anses vara samma sak som att hata drama. Jag hatar också drama och konflikter eftersom jag tycker att de tar mycket energi, och därför kan vissa tycka att jag är konflikträdd. Men jag tror att många människor som beskylls för att vara konflikträdda egentligen tycker att det är energikrävande med drama.

Vad tråkigt att höra att dina närmaste har börjat undvika dig. Ännu tråkigare är att du inte ens förstår varför 🙁 Eftersom du inte ens förstår vad du kan ha gjort för fel tycker jag att de borde kunna ge dig någon förklaring!

Svara

Ja, precis! Det tar alldeles för mycket energi att vara i en konflikt och eftersom det mesta i min vardag redan tar så mycket energi så vill jag inte utarmas helt pga bråk.

Hmm. Jo, de borde förklara för mig vad det är frågan om egentligen. Jag får fråga helt enkelt.
Men jag känner mig så jävla dum som inte kan läsa av mellan raderna. Vilket gör mig irriterad som mest. Och ledsen.

Jag förstår att du är ledsen! Jag kan tänka mig att det är jättejobbigt att bli exkluderad på det sättet utan att du ens förstår vad det är fråga om 🙁

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *