Många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism avskyr alltför många synintryck, folkmassor, trängsel, höga ljud och stress. Som vi alla vet kan allt detta sammanfattas som storstadsliv i ett nötskal. Jag har träffat många autister som har sagt sig trivas betydligt bättre på landet än i storstäder, och många drömmer om att köpa hus och flytta till landet i framtiden om de inte redan hunnit göra verklighet av drömmen.
Själv älskar jag natur och plockar väldigt mycket blåbär, körsbär och diverse blad för att torka dem till te och dricka under vintern. Dessutom älskar jag hav och sjöar. Många tror därför att det skulle passa mig som handen i handsken att säga hejdå till Stockholm och flytta till landet. Men konstigt nog är jag ändå en riktig storstadsmänniska! När jag som 18-åring spenderade ett år i Kanada som utbytesstudent, hamnade jag i en riktigt liten by med ca 1700 invånare. Till råga på allt bodde värdfamiljen på en bondgård ca 8 km från byns centrum där matbutiken, apoteket och skolan fanns. Där vårt hus låg fanns ingenting: inga andra hus, inga grannar, ingen kollektivtrafik. Man var alltså verkligen mitt i ingenstans, och jag upplevde livet som riktigt tråkigt.
Det blir inte bättre för mig i småstäder även om jag skulle bo mitt i stadens centrum. Som nyinflyttad i Sverige bodde jag nämligen en termin i Vimmerby. Staden var med sina uppskattningsvis 15.000 invånare betydligt större än vad min före detta hemby i Kanada var. Trots att Vimmerby var väldigt mysig och fin och jag gärna skulle vilja besöka staden någon gång igen, trivdes jag inte med att bo där. Staden var alldeles för liten för mig som permanent bostadsort även om jag tyckte att allt var fint och mysigt och jag inte skulle ha något emot att besöka staden igen. Med detta sagt är det ett faktum att jag inte trivs i småstäder och byar om jag stannar längre än en månad.
Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag är en riktig ensamvarg, och därför är det intressant att jag är en storstadsmänniska. Det låter inte logiskt med tanke på min personlighet, och jag tycker också själv att det inte finns någon logik i det. Jag har försökt analysera varför och kommit fram till att jag troligtvis gillar att det finns människor runt omkring mig även om jag inte har något behov av att umgås med folk speciellt ofta. Jag vill inte bo alltför långt från liv och rörelse även om jag inte har något behov av att vara delaktig i det. Som barn älskade jag att titta på när mina klasskamrater spelade ett bollspel på rasterna även om jag absolut inte ville vara med i bollspelet själv. Men det gjorde mig glad att se klasskamraterna spela. Och det är förmodligen av samma anledning jag trivs i Stockholm: det gör mig glad att se människor även om de flesta av dem är totala främlingar för mig.
Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som föredrar att iaktta andra människors aktiviteter istället för att vara delaktig, behöver det inte betyda att autisten skulle vilja vara delaktig men inte vågar. Vissa av oss upplever det som mycket givande att iaktta er när ni spelar spel eller leker lekar. Därför ska du absolut inte tjata på oss att vara med! Däremot är det bra om du kollar med oss om vi egentligen skulle vilja vara med men inte vågar och om vi isåfall skulle behöva hjälp med något speciellt för att våga. Men du ska inte bli förvånad om vi tackar nej!