Ibland kan vi med Aspergers syndrom och autism ha svårt att bedöma hur vi känner oss i kroppen eller hur vi mår. Speciellt förut var detta ofta ett stort problem för mig, och det gjorde att jag gjorde saker jag mådde dåligt av utan att förstå det själv. När jag sedan upptäckte att jag mådde dåligt, hade det oftast gått alldeles för långt och det hade blivit ett totalstopp.
För flera år sen umgicks jag med en tjej som gärna ville baka med mig, och vi bestämde att vi skulle testa nya recept varje vecka (detta var innan jag hade börjat med min hälsosamma livsstil). Efter ett tag undrade jag varför jag började må dåligt och undrade om jag hade blivit sjuk. Efter ca en månad började jag analysera mitt mående och då upptäckte jag att det var bakandet som fick mig att må psykiskt dåligt eftersom det var så energikrävande och att jag inte ens tyckte om att baka. Vid det här laget kände jag att jag nästan hade blivit utbränd och att jag hade fått ett totalstopp i hjärnan, så jag sa till tjejen att jag var tvungen att sluta baka med henne. Men trots att vi slutade baka tog det ett tag innan jag började må bra igen.
Tjejen undrade naturligtvis varför jag inte sa till henne med en gång att jag inte tyckte om att baka, men problemet var att jag hade svårt att skilja mina egna känslor från hennes. Eftersom den här tjejen verkligen älskade att baka och hon gärna ville baka med mig, inbillade jag mig att jag också tyckte om det. Det tog ett tag för mig att förstå att det var hon som gillade att baka, inte jag.
När jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, mådde jag väldigt dåligt och höll på att krascha men jag förstod inte det själv. Då hade jag inte kammat mitt hår på flera månader eftersom jag inte hade någon ork. När läkaren pratade med mig, var det hon som uppmanade mig att säga upp mig från jobbet och bli sjukskriven. ”Paula, du mår inte bra av ditt jobb”, förklarade hon för mig. Jag märkte först efter att jag hade slutat mitt jobb hur otroligt stor skillnad det blev i mitt liv. Av samma anledning blev jag förut lätt utbränd för jag märkte inte kroppens varningssignaler.
På grund av dessa svårigheter umgicks jag ofta med fel människor när jag var barn och tonåring för jag förstod inte själv att jag inte mådde bra av att umgås med dessa människor. Mamma upptäckte också att jag inte mådde bra av att sova över hos mina vänner för jag hade alltid utbrott hemma dagen därpå. När jag började analysera mina känslor upptäckte jag att mamma hade rätt och att jag inte hade förstått att jag faktiskt inte tyckte om att sova över hos andra!
8 svar på ”När det blir totalstopp”
När man sover över hos andra har man ofta inte kontroll över något. Det hatar jag och sover nästan aldrig borta. Praktiska saker som att ”installera sig”, packa upp/ned, byta om ”rätt”, ta medicin, hålla reda på hygienartiklar, kunna få till sin egen läggtid, ha koll på ljud som kan störa en, ”hitta i rummet/lägenheten/huset man ska sova, täcke och kudde måste kännas rätt osv. Det blir för mycket för att det ska vara värt det och jag kan lika gärna skippa det.
Ja exakt, det är mycket som man ska tänka på och ta hänsyn till. Och det kan absolut ta energi, speciellt om man inte känner sig tillräckligt trygg på platsen där man ska sova.
Hej!
Jag har atypisk autism och gick ut gymnasiet i somras.
Jag gick ett yrkesprogram, då jag verkligen vill jobba med det yrket.
Men just nu går det inte i praktiken. I somras hade jag mitt första jobb inom det här yrket.
För det första pratade jag typ inte med några kollegor. Dels för att jag inte vet vad jag ska säga och för att jag känner mig bedömd och vill inte skämma ut mig.
Sen tycker jag att de enklaste uppgifterna i yrket är de svåraste. Jag vet inte hur man gör, och därför blir jag osäker, tyst och håller mig i bakgrunden.
Eftersom det här är de allra lättaste uppgifterna, vet jag inte hur jag ska våga fråga hur man gör, utan att bli dumförklarad.
Jag behöver tips på vad jag ska tänka på, göra osv. i sociala situationer, och även hur jag ska våga fråga om det som alla andra tycker är jättelätt.
I min kommun/landsting finns resurscentrum för oss med NPF. Där går jag just nu en kurs i ”Vardagssamtal”. Många bra tips, men eftersom jag redan har levt ett ganska långt liv, så har jag genom livet lärt mig att konversera och fråga.
Grattis till ditt jobb! Jag förstår vad du menar. Jag har exakt liknande erfarenheter från mina tidigare jobb men på den tiden hade jag ännu inte fått min diagnos och därför trodde jag att jag hade samma förutsättningar som alla andra. Men idag brukar jag undvika sådana situationer genom att berätta öppet om min diagnos så att folk får förstå förståelse varför jag ställer mycket frågor. Nu vet jag inte om du har berättat för din chef och dina arbetskamrater om din diagnos eller om det skulle kännas obekvämt? Har du en möjlighet att gå igenom de uppgifter som du upplever som svåra med chefen? Man har oftast även rätt till att få ett arbetsbiträde som hjälper en om man har en diagnos men det får man ta upp med arbetsförmedlingen.
Nu vet jag inte om du skulle vilja prata med dina kollegor eller om det känns som ett socialt krav att du förväntas göra det. Själv var jag inte speciellt intresserad av att prata med mina kollegor på mina förra jobb men de kommenterade ofta att jag var så tyst och därför kändes det som ett krav att bli mer social. Jag hade önskat att få ett eget rum på fikarasterna för att få slippa det sociala kravet men den möjligheten fanns inte. Annars är mitt tips till dig att inte kräva för mycket av dig själv men jag vet att det är lättare sagt än gjort.
Intressant inlägg som vanligt!
En fråga…
Min C är 14 år. Har asperger och hemmasittarproblematik. Är väldigt social och umgås med vänner så mkt hen orkar.
Har svårt att hitta ett lagom. Det blir allt eller inget. Skolan går upp och ner.
Vissa dagar låser sig C och säger ”Idag går det bara inte!”. Ofta har det inte med trötthet att göra utan är mer en känsla eller kanske ångest.
Vi försöker hjälpa C jobba med sina tankar och inte låta dem hindra vägen mot en fungerande skolgång. C trivs i skolan egentligen och det är en resursskola med anpassningar och NPF-kunskap. Skolan är suverän!
Vore tacksam om du har tips på hur vi kan hjälpa C med låsningarna. Jag tycker att det är jättesvårt.
Vad bra att C trivs bra i skolan! Det är tyvärr långt ifrån en självklarhet med barn med neuropsykiatriska diagnoser.
När det gäller låsningarna så är det riktigt svårt. När det händer mig handlar det oftast om att det är någonting i situationen som ger mig ångest men det är inte alltid jag kan sätta ord på vad. Är det kanske någon lärare i skolan som C ogillar? Någon lektion eller skolutflykt just på den dagen som ger hen ångest? Oroar hen sig för vad som kommer att hända på den dagen? Om ni ställer frågor till hen så kommer hen kanske kunna tänka efter lite och börja analysera sina känslor.
Det behöver inte vara så att någonting just den dagen ger hen ångest utan hen kanske är helt psykiskt slut och det finns ingen energi kvar. Precis som mobilbatterier behöver laddas ibland, behöver vi aspergare också ladda våra batterier ibland om vi är helt slut.
Du skriver att hen har svårt att hitta ett lagom och det kan vara det som är problemet. Jag kan också själv vara antingen-eller: antingen gör jag allt eller inget. Det behöver inte vara fel, hen kanske inte orkar gå i skolan varje dag. Ni kan kanske kolla om hen skulle kunna göra skoluppgifter hemma på sådana dagar istället?
Det viktigaste är nog att försöka ta reda på vad ”låsningarna” beror på. Utan förståelse för varför det låser sig så är det nog svårt att veta hur man bäst ska förhålla sig till situationen. Det kanske inte är låsningarna som är problemet utan problemet kanske är omgivningens förväntningar på att C ska ha en jämn energinivå.