Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.
”Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.
Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon ”riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: ”vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig ”hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.
Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.
Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!
7 svar på ”När de riktiga känslorna kommer fram”
Hej! Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag hade oxå en massa utbrott, o jag avskydde att vara med andra. Konstigt att vi kvinnor med Asperger har levt så tillgjort oftast. Fick min diagnos nyligen, har levt hela mitt liv utan att veta varför min tillvaro varit så fuckt up…. Nu äntligen kan jag ”komma ut ur garderoben”. Känns så befriande trots allt. Tack för en bra blogg.
Hej Lotta! Ja, vi är nog många som fått dölja våra riktiga känslor och vårt rätta jag vilket är synd 🙁
Grattis till diagnosen! 🙂 Jag vet verkligen hur det känns att äntligen förstå sig själv och få vara som man är.
Hej!
Jag kommer ihåg att jag läste i nåt inlägg att du går på akupunktur. Det är nåt jag också skulle vilja prova, men vet ej vilken jag ska välja. Skulle du kunna rekommendera den du går hos? Bor också i Stockholm nämligen. Går du hos en sjukgymnast eller hos en kines och tar specifika örter och sånt också?
Hej Elisabet!
Jag kan verkligen rekommendera Hälsotriaden i Solna. Förut gick jag hos en sjukgymnast på akupunktur men jag kände inte att det gav så jättemycket effekt även om det hjälpte lite grann och därför bytte jag. Jag kände en stor skillnad redan efter första gången, och sen fick jag veta att han som jag bytte till har gjort en universitetsutbildning till akupunktör i Japan och den utbildningen motsvarar en läkarutbildning där. Sjukgymnaster har däremot bara en jättekort utbildning så de har inte lika mycket kunskap och erfarenhet. Det blev mycket dyrare för mig när jag bytte men eftersom det blev en så stor skillnad var det värt pengarna. Jag har inte varit hos honom på ca ett år nu men tycker att stället är jättebra! 🙂 De flesta örter har inte hjälpt mig, men det är naturligtvis individuellt om man upplever att man får effekt av dem eller inte.
Tack för ditt svar! Ska kolla upp det 🙂
Jag har lätt för känslor. Jag har kort stubin och kan ibland bli så arg så att jag nästan svimmar, men jag kan också ofta bli tårögd, det finns en kristen låt som gör mig tårögd när jag hör den, men det är en mer trevlig gråt och inte en sorgsen. Jag blev också tårögd nyligen när jag hörde om några som misshandlat en igelkott till döds (och arg förstås). Jag har mycket empati för djur.
Ja jag vet att du verkligen har lätt för att känna empati med djur!