Några sommartankar

Så här på en halvkylig julikväll slår det mig att väldigt många autister jag har träffat tycker illa om sommaren. När man läser om Aspergers syndrom och autism är det knappast konstigt eftersom temperaturkänslighet ibland kopplas ihop med asperger och autism. Därutöver kan många autister tycka att det blir obehagligt med starkt solljus och svett. Andra autister kan däremot uppleva att sommaren innebär alldeles för många krav för man förväntas umgås med släkten och grilla, vilket autister kan tycka är jobbigt.

Själv har jag aldrig tyckt illa om sommaren, men däremot har jag aldrig brytt mig speciellt mycket om årstider förutom att jag som barn hatade skolan och tyckte att det var otroligt skönt att slippa gå dit på somrarna. Pappa hade också semester på somrarna, och jag tyckte att det var roligt att han också var hemma. Dessutom börjar blåbärssäsongen på sommaren vilket jag alltid tyckt om. Sedan tycker jag att det tar energi att ta på sig ytterkläder, varför jag tycker att det är skönt och smidigt att slippa det under somrarna. Dessa saker har jag gillat i sommaren.

Däremot har det aldrig varit viktigt för mig att hänga utomhus på sommaren. När jag har föreslagit för andra människor att ses inne i ett café eller hemma hos någon, har jag nästan alltid fått till svar: ”Men varför inomhus? Det är ju jättefint väder ute, kan inte vi ses ute i trädgården istället?” För några år sen spenderade jag nästan en hel sommar inomhus skrivandes på min bok, och andra varma sommardagar har jag vid flera tillfällen spenderat på gymmet. Jag har tyckt att det varit skönt att träna på just fina sommardagar eftersom gymmen varit nästintill tomma då och jag har fått behålla alla maskinerna för mig själv. Jag har aldrig förstått hetsen att spendera så mycket tid som möjligt utomhus på sommaren så länge man inte har ett ”ärende” så som att plocka blåbär eller bada.

Dock fick jag sömnproblem för några år sedan och läste att man skulle somna tidigare om man spenderade tid i dagsljus så fort man vaknat på morgonen. Därför börjar jag nuförtiden mina morgnar genom att sitta på balkongen i dagsljus i 1,5 timmar, vilket jag faktiskt har märkt har gett effekt för min sömn. Men så fort jag fått min dagsljusdos efter de 1,5 timmarna har jag inget behov av att vistas utomhus längre för resten av dagen oavsett årstid. När andra människor tjatar på mig att jag sitter inomhus alldeles för mycket, svarar jag att jag redan fått min dagsljusdos vilket räcker gott och väl för mig 🙂

Oftast tycker jag till och med att det är skönare att träffa folk inomhus än utomhus på en fin sommardag. Ute kan det ju alltid börja blåsa eller regna eller så börjar solen steka alldeles för mycket, vilket leder till att alla vill byta plats vilket jag bara tycker är tröttsamt. Vidare finns det nästan alltid myggor och getingar utomhus, ibland även buller och det är ofta någon som röker någonstans. Inomhus kan man ta det betydligt lugnare och man slipper byta plats hela tiden. Jag märker tydligt att jag är mycket piggare om jag har träffat folk inomhus jämfört med när jag har träffat dem utomhus. När jag tog en fika med min kille igår, valde vi att sitta inne i caféet trots det fina vädret. Det visade sig vara ett mycket bra val eftersom de allra flesta människor satt ute och våra favoritplatser inne i caféet var lediga 🙂