Många barn med Aspergers syndrom och autism och deras föräldrar är oroliga när barnet ska börja i skolan, när det är dags för högstadiet och gymnasiet och barnen ska kliva in i vuxenlivet. Det uppstår ofta en känsla av oro när det är dags för en ny epok för man vet aldrig vad som väntar. Ibland kan det visa sig efteråt allt mot förmodan går bra. Man kan ju ha fördelen att bo i en resursstark kommun som satsar på LSS-insatser. Barnets skola kan dessutom vara en mycket bra resursskola eller så har skolan en god ekonomi och därför bistår med professionell elevassistans. Som vuxen kan barnet sedan ha turen att få en arbetsförmedlare som har ett eget autistiskt barn och som förstår därför precis vad autism handlar om. Då kanske man inte behöver möta speciellt många hinder och man oroar sig helt i onödan.
Dock vet vi alla att ovanstående scenario är ovanligt. Det är ju snarare en regel än undantag att vi autister stöter på begränsningar, hinder och svårigheter på grund av intolerans, kommunernas lagtrots, okunskap hos yrkesverksamma samt svårigheter att hitta arbete och därmed livslång fattigdom. Med detta sagt kan vissa av oss autister ha tur med vissa saker. Ibland kan det hända att skolan går bra för oss tack vare förstående lärare och klasskamrater men att det går sämre för oss i vuxenlivet, och ibland kan det vara tvärtom: skolan kan gå mycket dåligt för oss men vuxenlivet går betydligt bättre eftersom vi äntligen har möjlighet att leva efter våra förutsättningar och slipper skolan. Så har det varit för mig. I och med att jag är vuxen och inte längre tvingas till skolan mår jag numera enormt bra!
När vi oroar oss inför en ny epok i livet och allt visar sig gå bra i alla fall, kan vår omgivning ibland tro att vi är överdrivet oroliga och underskattar vår förmåga. Så var det för mig när jag skulle börja på Ågesta Folkhögskola och läsa till aspergerinformatör: jag var orolig innan utbildningen men klarade den och blev föreläsare. Därför trodde många att min oro hade varit obefogad. Men det var den inte alls! Hur hade jag kunnat veta i förväg om Ågesta Folkhögskola skulle ha autismspecifik kunskap eller inte? Hur hade jag kunnat veta att de skulle godkänna att jag stannade hemma de dagar jag var trött och inte dök upp i skolan på några månader i slutet av utbildningen? Hur hade jag kunnat veta att de skulle vara så förstående att de inte skulle tvinga mig att vara med på organiserade grupplekar, friluftsdagar och annat som skapade mig ångest och att de enbart skulle fokusera på mina styrkor? Hur hade jag kunnat veta att det var helt okej där att ha Aspergers syndrom och bete sig aspigt?
Sanningen var att det endast var tack vare Ågesta Folkhögskolas ovanligt toleranta inställning och villighet att göra relevanta anpassningar och att se utanför lådan som jag klarade utbildningen. Hade de däremot haft inställningen att jag måste träna på de färdigheter jag har svårt för, hade jag inte haft en chans i världen att klara utbildningen! Det är rätt så ovanligt med äkta autismspecifik kunskap, och därför är det alltid ett lotteri om en ny arbetsplats eller utbildning är aspergeranpassad eller inte. Vi autister har ingen chans att klara en utbildning utan relevanta anpassningar, precis på samma sätt som en rullstolsburen person inte skulle klara av att tillträda en otillgänglig byggnad utan hiss. Så även om jag klarade utbildningen på Ågesta har jag visst fog för att oroa mig inför framtiden. Hur ska jag veta om nästa ställe är lika aspergeranpassat som Ågesta Folkhögskola var?