Jag har ibland fått höra att jag är en motsägelsefull person. Ibland klarar jag av vissa situationer, och ibland gör jag inte det. Mina personlighetsdrag kan variera också mycket beroende på vilken situation jag befinner mig i.
Någon dag är det okej att någon kompis tar med sig en person jag inte känner när jag ska träffa kompisen utan att jag vet om det i förväg, någon annan dag klarar jag absolut inte sådana här oväntade situationer och får fruktansvärd ångest. Någon dag är det okej för mig att äta köttgryta, någon annan dag är det absolut inte okej. Någon enstaka gång orkar jag dammsuga, men oftast orkar jag inte det.
Å ena sidan är det lätt för mig släppa in journalister i mitt hem och berätta för dem om mitt liv, men å andra sidan har jag fruktansvärd ångest att släppa in andra människor i mitt hem som jag inte känner väl. Å ena sidan har jag inga svårigheter att föreläsa och småprata med åhörare på mina föreläsningar och har inga problem med att veta vad jag ska säga till dem, men å andra sidan har jag ingen aning om vad jag ska säga till de grannar till mig som jag bara känner flyktigt.
Å ena sidan har jag tidigare börjat prata med okända människor då och då, men å andra sidan har jag oftast inget intresse av att lära känna nya människor och absolut inte småprata med dem. Å ena sidan är jag väldigt öppen och pratig i vissa situationer, å andra sidan blir jag så tyst och tillbakadragen i vissa situationer att människor har börjat kommentera att jag är extremt blyg.
Eftersom människor tycker att jag kan bete mig på helt olika sätt i olika situationer, har det hänt att jag inte blivit tagen på allvar. Jag får höra saker som: ”Men Paula, visst orkar du dammsuga, du orkade ju göra det igår”, eller ”jag vet att du klarar av den här sociala situationen, du är ju social annars.” Ibland har jag en känsla av att människor bara tror att jag hittar på eftersom jag är så motstridig i deras ögon.
Men anledningen till att jag klarar av förändringar olika mycket på olika dagar och att jag klarar av att äta olika saker på olika dagar beror på att jag är tröttare på vissa dagar. När jag är pigg, räcker min energi ibland till att klara av situationer och maträtter som jag tycker är lite jobbiga om jag anstränger mig, men när jag är trött så orkar jag inte det. Jag kan dammsuga någon enstaka gång precis på samma sätt någon annan person kanske orkar att sova fyra timmar på natten någon enstaka gång, men hen skulle inte orka leva så regelbundet.
Att jag har svårare för vissa sociala situationer än andra beror på att det handlar om helt olika situationer. När jag har journalister i mitt hem eller pratar med åhörare om mina föreläsningar, handlar det egentligen inte om socialt samspel i den bemärkelsen att jag måste veta vad jag ska säga och hur jag ska bete mig, utan jag får direkta frågor som jag svarar på. Dessutom vet jag vilket ämne vi ska prata om: Aspergers syndrom. Om jag däremot har någon annan person i mitt hem, förväntas jag vara en bra värdinna och då vet jag inte hur jag ska bete mig, vad som är lämpligt att säga och vad jag ska bjuda på.
Att det hände att jag tidigare i vissa situationer inte hade några problem med att prata med främlingar berodde på att jag tyckte att jag och personen hade något intressant att diskutera och personen var rolig att prata med för stunden, men det betydde nödvändigtvis inte att jag ville lära känna personen närmare och träffa denne igen. De allra flesta människor pratar med främlingar då och då utan någon avsikt att lära känna dem närmare, den enda skillnaden är att de pratar om ytliga saker som vädret medan jag isåfall har djupa diskussioner. Och att jag ibland kan bli helt tyst i vissa situationer beror på att jag inte vet hur jag ska bete mig, de andra människorna pratar om något ämne jag inte har kunskap om och situationen är för ostrukturerad.
Att jag beter mig på olika sätt i olika situationer betyder inte att jag fejkar eller är en motsägelsefull person, utan det handlar om att min Aspergers syndrom yttrar sig på detta sätt. Jag har en mycket ojämn begåvningsprofil, och trots att andra människor kan tycka att alla dessa situationer är lika, är de inte alls lika för mig.
9 svar på ”Motsägelser”
kunde inte sagt det bättre själv det är precis så för mig med, vilket gör att jag oftare visar att jag mår dåligt för om jag ger ett leende eller ett falskt leende så tror de att allt är toppen och att man klarar allt och då blir de typ helt kollade över att man freaka ut i en liknade situation en annan gång. tack för att du kan sätta ord på detta som kan vissa de nu runtomkring en även om jag tror de inte lär minnas det så länge så är det till so hjälp för mig.
Jag förstår dig verkligen! Det som är motsägelser i andra människors ögon handlar oftast om vår ojämna begåvningsprofil, annorlunda kroppsspråk, begränsad ork och liknande saker, men det kan omgivningen ha svårt att förstå.
precis.
Herregud, PRECIS sådär är det för mig!
Förutom min ljudkänslighet så är det nog den ojämnheten som ställer till det mest för mig och slukar så enormt mycket energi.
Jag kan hålla konsert med fiolen utan att vara det minsta osäker, men ska jag ställa ut koppen i köket hos samma kompis så känner jag en stark rädsla och tröghet i hela kroppen och jag koncentrerar mig jättehårt, pga att jag inte gjort precis det momentet tidigare i det huset.
Suck.
Skönt att läsa ditt inlägg och inte känna mig så ensam i vad jag upplever!
🙂
Skönt att det finns fler som upplever samma sak! Själv tycker jag inte att jag är en motsägelsefull person, men många andra verkar tycka det Jag tycker själv att det är helt olika saker att kunna ställa ut en kopp i köket hemma hos någon annan person och att spela fiol inför en massa människor, men många människor tänker ofta att om man klarar det ena borde man klara det andra också.
Jag känner igen mig så oerhört i ALLA dina inlägg! Jag genomgår utredning just nu och även psykologen blir förvirrad av att jag är så motsägelsefull. Vissa saker gör mig oerhört stressad, som tex att bjuda på fika på jobbet, medan jag är hur lugn som helst om jag tex ska ha en spelning med mitt band. I den första situationen har jag ju ingen aning om vad som förväntas av mig, det är bland det värsta jag vet att ha någon slags värdinneroll, medan när jag uppträder med bandet vet jag ju exakt vad jag ska göra.
Jag är halvtidssjukskriven just nu eftersom jag blir så stressad på jobbet. Tyvärr lyckas ingen räkna ut varför jag är så stressad vissa dagar. Jag tror att det kan ha något att göra med oklara förväntningar även här. Och att jag aldrig fattar vad som är rimligt. En asperger-diagnos kanske skulle kunna hjälpa mig själv, chefer och kollegor att förstå vilka anpassningar jag behöver för att kunna klara av mitt jobb.
Tack för en jättebra blogg!
Hej Tilda!
Vad roligt att du känner igen dig i det beskriver och att du gillar bloggen 🙂 Jag förstår verkligen att du klarar av att spela inför en publik men att du tycker att det är jobbigt att bjuda på fika på jobbet. Precis som du skriver vet du exakt vad som förväntas av dig när du spelar, och det är också så för mig när jag exempelvis föreläser, småpratar med åhörarna på mina föreläsningar eller pratar med journalister. Däremot finns det en mängd andra situationer när jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig.
Vad tråkigt att du har blivit stressad på jobbet! Själv blir jag också stressad i vissa situationer utan att jag själv vet varför jag är stressad. Ibland är det svårt att sätta ord på varför något är jobbigt.
Precis så är det för mig också! Så skönt att få veta att det inte bara är jag.
Fick min diagnos för ca två månader sedan och håller som bäst på att reda ut det kaos som för tillfället är jag. Det har tyvärr hunnit bli en hel del kaos eftersom jag hann fylla 35 och nästan bryta ihop innan jag förstod och sökte hjälp. Att läsa din blogg (och andras kommentarer) hjälper mig att förstå mig själv bättre. Börjar så sakta kunna släppa tankar om att jag är dum eller att det är fel på mig och istället tänka att jag är såhär och det är okej.
Så, jag är motsägelsefull. Ibland så att jag förbryllar mig själv. Men det är ändå okej.☺
Vad bra att du börjar släppa tankar om att du är dum. Jag fick min diagnos när jag var 24, och även om jag var yngre än du så var mitt liv verkligen kaotiskt på den tiden och mitt självförtroende var på botten. Diagnosen fick mig att inse att jag duger som jag är! Vad roligt att höra att det har hjälpt dig att läsa min blogg 🙂