Efter att jag gett ut min bok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd (Sivart Förlag), har jag fått väldigt många mejl med frågor från både föräldrar och personer med egen Asperger-diagnos. Även många ställer frågor till mig efter mina föreläsningar. Jättekul att jag fått så mycket respons! Ofta är det många som ställer liknande frågor och jag skulle gärna vilja kunna hjälpa ännu fler. Det är därför jag bestämt mig för att starta en blogg nu där jag bland annat tar upp frågor som många tar upp i sina mejl. Jag tänker samla frågor som flera ställer och ta upp många av de sakerna i bloggen. Hoppas ni läsare kommer att få nytta av bloggen! 🙂
Kategorier
4 svar på ”Mitt första blogginlägg”
Hej,
Jag är 32 år och är sedan tidigare utredd och fått diagnoserna social fobi och GADD men jag kan inte sluta fundera på om jag har någon form av asperger, så jag skulle vilja veta vad du tror.
Anledningen varför jag inte trivs i sociala situationer är för att jag aldrig kan uttrycka mig rätt, jag verkar såra människor och förstår sen inte hur det gått till, hela min närvaro verkar göra folk obekväma vilket gör mig väldigt obekväm. Jag har alltid känt mig annorlunda och jag får alltid sätta på mig en mask när jag är runt människor, ler hela tiden, för att det känns som att det är det människor vill att man ska göra. Detta gör mig helt slut.
Orkar sällan ta tag i saker eftersom detta slukar för mycket energi och gör jag något så gör jag allt så omständligt, inte för att jag tycker det är roligt utan för att det är så jag gör. Jag knappar från kanal 88 ner till 1:an för att börja om från början och sedan bläddra framåt igen, istället för att trycka på 1:an direkt. När jag gick i skolan och gjorde en uppsats, kopierade jag informationen jag behövde till ett worddokument, skrev sedan ner det väsentliga på ett papper för hand och knappade sedan in det i datorn igen.
Jag har alltid varit lite bakvänd och som liten pratade jag ofta ”baklänges” och än idag känns det som att ingen förstår vad jag säger när jag uttrycker mig. Andra saker som är speciella med mig är att jag hör ljud som inga andra verkar höra, är oerhört doftkänlig och gillar inte när någon vidrör mig, tex sitter bredvid mig, då stelnar jag till i hela kroppen, tycker det är enormt obehagligt. Det är bara min sambo och mina barn som jag tycker om att bli berörd av.
När jag gjorde min utredning var jag nykär och gravid och på en väldigt bra plats mentalt, så jag berättade inte allt och förskönande en del för att jag inte tycker om när människor tittar på mig som att jag är i underläge eller som att de tycker synd om mig. Testerna man fick göra gjorde mig även väldigt tävlingsinriktad och jag ville visa att jag ”inte alls var dum i huvudet”. Fick ett normalt resultat fast att jag var väldigt logiskt begåvad jämfört med andra kvinnor i min ålder.
Nu så många år senare vågar jag inte be om någon ny utredning , jag är rädd för att folk ska tro att jag är inbillningssjuk..
Mvh Elin
Hej Elin!
Jag tycker absolut att du ska be om ny utredning! Om det är så att du har någon form av autismdiagnos är det ju skönt att få diagnosen bekräftad, dels för självförståelse men dels även för att diagnosen berättigar en till vissa typer av stödinsatser.
Eftersom många typiska drag vid autism även förekommer vid en del andra diagnoser är det svårt för mig som utomstående att uttala mig om det du beskriver beror på ångest, autism eller något annat. T.ex det här med att man känner sig obekväm i andra människors sällskap eller att vardagen slukar mycket energi kan vara vanligt vid väldigt många psykiska diagnoser.
Dock måste jag säga att det du beskriver är vanliga svårigheter som många autister upplever i sin vardag, och speciellt intryckskänslighet är ett av diagnoskriterierna för autism. Därför skulle jag inte bli förvånad om du fick en autismdiagnos, men ytterst är det ju en specialist som avgör om du har det eller inte. Om du säger till din läkare att du vill bli utredd men blir ifrågasatt så skulle du kunna säga att du har fått reda på att autism ter sig ofta annorlunda hos kvinnor än hos män och att du därför vill bli utredd ordentligt.
Hej,
Jag är 32 år och är sedan tidigare utredd och fått diagnoserna social fobi och GADD men jag kan inte sluta fundera på om jag har någon form av asperger, så jag skulle vilja veta vad du tror.
Anledningen varför jag inte trivs i sociala situationer är för att jag aldrig kan uttrycka mig rätt, jag verkar såra människor och förstår sen inte hur det gått till, hela min närvaro verkar göra folk obekväma vilket gör mig väldigt obekväm. Jag har alltid känt mig annorlunda och jag får alltid sätta på mig en mask när jag är runt människor, ler hela tiden, för att det känns som att det är det människor vill att man ska göra. Detta gör mig helt slut.
Orkar sällan ta tag i saker eftersom detta slukar för mycket energi och gör jag något så gör jag allt så omständligt, inte för att jag tycker det är roligt utan för att det är så jag gör. Jag knappar från kanal 88 ner till 1:an för att börja om från början och sedan bläddra framåt igen, istället för att trycka på 1:an direkt. När jag gick i skolan och gjorde en uppsats, kopierade jag informationen jag behövde till ett worddokument, skrev sedan ner det väsentliga på ett papper för hand och knappade sedan in det i datorn igen.
Jag har alltid varit lite bakvänd och som liten pratade jag ofta ”baklänges” och än idag känns det som att ingen förstår vad jag säger när jag uttrycker mig. Andra saker som är speciella med mig är att jag hör ljud som inga andra verkar höra, är oerhört doftkänlig och gillar inte när någon vidrör mig, tex sitter bredvid mig, då stelnar jag till i hela kroppen, tycker det är enormt obehagligt. Det är bara min sambo och mina barn som jag tycker om att bli berörd av.
När jag gjorde min utredning var jag nykär och gravid och på en väldigt bra plats mentalt, så jag berättade inte allt och förskönande en del för att jag inte tycker om när människor tittar på mig som att jag är i underläge eller som att de tycker synd om mig. Testerna man fick göra gjorde mig även väldigt tävlingsinriktad och jag ville visa att jag ”inte alls var dum i huvudet”. Fick ett normalt resultat fast att jag var väldigt logiskt begåvad jämfört med andra kvinnor i min ålder.
Nu så många år senare vågar jag inte be om någon ny utredning , jag är rädd för att folk ska tro att jag är inbillningssjuk..
Mvh Elin
Hej Elin!
Jag tycker absolut att du ska be om ny utredning! Om det är så att du har någon form av autismdiagnos är det ju skönt att få diagnosen bekräftad, dels för självförståelse men dels även för att diagnosen berättigar en till vissa typer av stödinsatser.
Eftersom många typiska drag vid autism även förekommer vid en del andra diagnoser är det svårt för mig som utomstående att uttala mig om det du beskriver beror på ångest, autism eller något annat. T.ex det här med att man känner sig obekväm i andra människors sällskap eller att vardagen slukar mycket energi kan vara vanligt vid väldigt många psykiska diagnoser.
Dock måste jag säga att det du beskriver är vanliga svårigheter som många autister upplever i sin vardag, och speciellt intryckskänslighet är ett av diagnoskriterierna för autism. Därför skulle jag inte bli förvånad om du fick en autismdiagnos, men ytterst är det ju en specialist som avgör om du har det eller inte. Om du säger till din läkare att du vill bli utredd men blir ifrågasatt så skulle du kunna säga att du har fått reda på att autism ter sig ofta annorlunda hos kvinnor än hos män och att du därför vill bli utredd ordentligt.