Igår kväll fick jag mejl från läraren på informatörslinjen på Ågesta Folkhögskola. Hon informerade mig om att jag, några lärare och de andra Aspergerinformatörerna från föreläsarpoolen skulle gå ut och äta tillsammans på en kinabuffé på fredag.
Jag blev förvånad av mejlet för annars brukar läraren vara noga med att meddela oss i mycket god tid när det är något på gång, och igår var det ju redan torsdag! Hon vet om att vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för att göra planer på kort varsel, och nu varnade hon mig en dag innan. Men det gjorde ingenting för jag hade ändå bokat ett möte med personalen på Ågesta idag. Jag bestämde mig att jag skulle stanna i skolan ett par timmar extra, och då skulle vi kunna åka alla till restaurangen tillsammans.
Det visade sig att jag hade läst mejlet helt fel! Vi skulle visst gå ut och äta, men inte idag utan på fredagen den 20. Det lät mycket mer logiskt! Så kan det ibland bli när man läser mejl när man har bråttom. Så istället för att åka till restaurangen efter mötet, fick jag åka hem.
När saker inte går som jag tänkt mig och jag måste åka hem även om jag ställt in mig på att göra något annat, kan det ibland vara lite jobbigt men samtidigt känns det ändå ganska okej. Om den oväntade situationen däremot hade varit omvänd och jag plötsligt hade behövt åka till en restaurang och vara social i en stor grupp när jag hade ställt in mig på att åka hem, hade det varit mycket jobbigare.
Att det är så här beror på att jag alltid har något att göra hemma. Hemmet är en plats för mig där jag trivs och där jag aldrig har tråkigt. Där kan jag i princip göra vad jag vill! Ute på en restaurang ska man däremot bete sig på ett visst sätt, och även om det kan vara roligt, tar det samtidigt också energi. Därför brukar jag tacka nej om någon skriver ett sms till mig samma dag och undrar om vi ska ses. Jag vill gärna veta minst en dag innan!
10 svar på ”Missförstånd”
Jag vet vad du menar. Jag går överhuvudtaget inte på tillställningar där jag måste vara social i en stor grupp. Och ska jag vara det i en liten grupp vill jag veta det långt i förväg så jag kan förbereda mig rent mentalt. Att jag sen ändå glömmer bort det är en annan sak.
Och jag är definitivt hellre ensam hemma och gör det jag själv valt att göra.
Bättre ett dåligt minne än dåliga minnen.
Håller med! Värst är det om man har båda 😉
Jag går ibland på sådana tillställningar, beroende på vad det är för tillställning. Men något som jag har riktigt svårt för är arbetsmöten där man ska sätta sig ner och bestämma sig tillsammans hur man ska jobba kring ett projekt. Då är t om ytligt socialt småprat bättre för mig 🙂
Hej Paula! Du är så duktig på att skriva! Har läst igenom hela din blogg idag, och allt är så intressant! Jag har lite funderingar. Jag misstänker att min mamma har asperger, men vet verkligen inte hur jag ska säga det till henne. Hur säger man till sin 50-åriga mamma att man tycker att hon borde gå och kolla upp det? Vi har inte haft så bra kontakt det senaste halvåret, men innan det pratade vi ändå hyfsat ofta (mest på telefon, det går bättre att prata där än i verkliga livet). Hon lider nog inte av att vi inte har någon kontakt eftersom hon inte anser sig vara i behov av andra människor som ”tar energi”. Men jag tycker att det här är jättejobbigt. Hur ska jag gå tillväga? Tack på förhand!
Det här är ju material till ett blogginlägg! Hur berättar jag för någon i min närhet att jag tror att han/hon har Aspergers syndrom (och att hon/hon skulle må bättre av att veta det för då kan han/hon få hjälp)?
Hej Kristina! Välkommen som läsare till min blogg, vad roligt att höra att du uppskattar det jag skriver 🙂
Mats gav mig en jättebra idé, att nämligen skriva ett helt blogginlägg om hur man kan ta upp med en vuxen att denne möjligtvis har Aspergers syndrom. Jag tror nämligen att det är många som har liknande frågor som du! Så lite senare idag kommer jag skriva ett helt inlägg om det!
åh så väl jag känner igen mig. I alla fall i det där med sena ändringar. Jag har så svårt för det!!!!! Kan bli både ledsen och arg när vänner ändrar och avbokar. Då får jag problem med att ställa om i hjärnan. Det har gått så långt att jag faktiskt sagt upp kontakten med några ”vänner”…just för att de inte respekterat mig och mina svårigheter med sena ändringar. Jag själv är jättenoga med att meddela i god tid, noga med tider, noga med avbokningar osv.
Jag förstår dig! Igår tyckte jag att det var ganska okej för jag hade ändå ett möte med personalen på Ågesta Folkhögskola, och därför hade jag inte gjort mig i ordning i onödan. Däremot tycker jag att det är mycket värre om jag redan har gjort mig i ordning, förberett mig på att åka iväg och sedan i sista stunden får ett sms från personen som skriver att man inte kan ses den dagen. Då har jag planerat allt: vilken tunnelbana jag ska ta, vad jag ska äta osv. Om personen sedan frågar mig om vi kan ses dagen efter istället, brukar jag svara nej. Jag orkar oftast inte för om jag redan har gjort mig i ordning och allt, känns det som att jag redan varit ute den dagen även om jag bara varit hemma. Och då orkar jag inte göra mig i ordning dagen efter igen.
precis! Tack. Förut gjorde jag så….jaaa…vi kan ses imorgon istället. Men nu när jag äntligen förstått hur trött jag blir, så blir det nej.