Karl frågar
Min dotter har diagnostiserats med autism och add. Hon är 14 år och vill generellt inte ha någon hjälp med någonting överhuvudtaget. Som föräldrar är det såklart en svår utgångspunkt när hon har utmaningar som hon behöver få bukt med. Sömnen fungerar inte, hon har ett väldigt selektivt ätande och hög skolfrånvaro. Hon vill gå till skolan men det är väldigt svårt. Vi tror att hon skulle må bra av att prata med någon annan om sin situation men det vill hon inte. Hon säger nej till det mesta vi föreslår.
Det jag vill är att hon ska få en större förståelse för vem hon är och vad hon behöver göra för att hon ska få en så bra tillvaro som möjligt. Det är svårt att stå bredvid och bara vänta på att hon ska ”mogna” och ta egna initiativ kring detta. Vi tänker inte att det viktigaste är att få iväg henne till skolan utan att hon ska få må så bra hon kan, skolan kan tas igen senare. Adhd-medicin har hjälpt men nu har vikten gått ner så pass mycket att hon inte får ta den längre. Jag har nog ingen specifik fråga utan är nog ute efter allmänna råd om det är möjligt att ge.
Paula svarar
Jag förstår att ni vill att hon ska ha det så bra som möjligt! Jag tycker att ni gör alldeles rätt som inte tvingar henne till skolan. Har hon fått de anpassningar hon behöver i skolan? Vissa autistiska barn börjar trivas i skolan så fort de får gå i en specialklass och deras frånvaro minskar direkt. Tyvärr vittnar emellertid många om att det är svårt att få plats i en sådan klass då de bara har ett begränsat antal platser. Här ser ni en lista över autismanpassade grundskolor!
Testa gärna diskussionsgrupper
Du skriver att hon inte vill ha hjälp. Vad menas med ”hjälp”? Syftar hon på hjälp från er föräldrar och psykiatrin? Om hon står fast vid att hon inte vill ha hjälp tycker jag inte att ni ska övertala henne. Däremot vet jag inte om ni försökt med diskussionsgrupper för föräldrar och barn. Här i Stockholm anordnar habiliteringen sådana! Kanske skulle hon må bra av att träffa andra i samma situation på dessa typer av forum, men ni kanske har försökt och hon har sagt nej till det också?
Rekommenderar LSS-kollon
Sedan finns ju LSS. Hur ställer hon sig till LSS-insatser? Via LSS kan ni bland annat ansöka om kontaktperson eller korttidsvistelse. Får hon beviljad korttidsvistelse kan hon få chansen att åka till ett LSS-kollo där hon får träffa andra i samma situation. För vissa autistiska ungdomar betyder LSS-kollon mycket! Säger hon nej till LSS finns det tyvärr inget ni kan göra just nu annat än att finnas där för henne. Under tiden kan ni prata med henne positivt om autism och ta upp framgångsrika personer så som Greta Thunberg som troligen lyckats tack vare just autism!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
8 svar på ”Min tonåring med autism vill inte ha hjälp”
Låter precis som min dotter!!! På grund av att hon höll ihop så länge innan hon kraschade så gick det flera år innan hon blev utredd. Atypisk autism. Men på vägen har hon dragit på sin stor psykisk ohälsa och jag tror hon tror att allt hon har problem med är autismen. Och därmed tror hon att hon alltid ska må såhär. Men hon vägrar ta emot hjälp 🙁
Vad tråkigt att höra att din dotter farit illa! Hoppas hon ändrar sig med tiden och tackar ja till hjälp. På Facebook fick jag faktiskt rådet att alla som är i den sits som du och frågeställaren är borde kolla upp om Attentions lokalförening anordnar träffar i hemkommunen. Det var ett jättebra tips. Såklart förutsätter det dock att barnet/tonåringen tycker att det är okej att delta i dessa träffar!
När jag fick rätt stöd och rätt anpassningar i vardagen och förståelse för min autism av min psykolog försvann eller bleknade också många av de symptomen jag hade på olika sorters psykisk ohälsa.
Vet din dotter om att det kan vara så för en del/många med autism?
Mycket stress försvann. Så ”sjuk” var jag faktiskt inte, inte på vanligt sätt iallafall. Symptomen dömdes dock ut som psykiska sjukdomar av en okunnig och oförstående omgivning inkl psykiatri, som trots att de ville väl, missuppfattat mycket.
Främst genom att de bara tolkade det de såg, och inte undersökte symptomen närmre t ex vad som låg till grund för dom missade dom det viktigaste.
Vissa kan såklart behöva få psykiatrisk vård och behandling parallellt men för mig var det , i grova drag, främst ovanstående som var ”lösningen”.
När jag därutöver behövt hjälp med andra trauman, infektioner och liknande har det varit jätteviktigt att den som behandlat mig har haft förståelse för hur min autism påverkar mig och tagit hänsyn till den /utgått ifrån den när de försökt hjälpa mig. Det har gällt och gäller all vård- och omsorgspersonal.
Jag har liknande erfarenheter, och för mig var det habiliteringen som var lösningen! Men det viktigaste är såklart att man får stöd av rätt person, dvs någon som är kunnig om autism. För min del hade ångesten till stor del berott på att jag hade försökt leva ett liv som inte hade passat mig och inte hade insett att det var möjligt att välja annorlunda.
Jag tänker att Karls dotter kanske inte orkar ta emot ”hjälp” för närvarande, då det antagligen även tar energi, innan det ger hjälp i längden. Eller så kanske hon inte vill vara i behov av hjälp och därför säger nej?
När vårt äldsta barn utreddes för asperger/ast och var väldigt trött, fick vi som föräldrar i uppgift av psykologen att försöka förenkla och förtydliga situationen runt hen. Jag tänker att man som förälder kan prova detta ”i smyg”, utan att det behöver kännas för dottern som att den tar emot hjälp.
T ex kan man förtydliga ”småsaker”, som att ställa maten i rad i den ordning man ska lägga den på tallriken när man dukar och även försöka minska mängden intryck genom att ha köksbord o bänkar avplockade, så det inte är för många detaljer att se. Sådana saker kanske kan underlätta för din dotter att spara på energin som behövs för annat (oavsett om det är att gå till skolan, lära känna sig själv eller något annat), utan att det känns för mycket som påtvingad hjälp.
Jättebra tips! Tack! Att anpassa vardagen för ett autistiskt barn ”i smyg” låter som en jättebra metod i de fall barnet inte vill ha hjälp.
Du har rätt i att det kan ta energi att ta emot hjälp. Så var det för mig i vissa situationer när jag var yngre! Om jag tvingades vara fysiskt eller mentalt delaktig i ”hjälpen” blev jag jättetrött efteråt. Jag fungerar fortfarande likadant och tycker att det är skönt när boendestödjaren tänker åt mig och utför sysslor åt mig!
Vilka bra tips både Paula och personerna i kommentarerna ger! Jag har som vuxen fått båda diagnoserna som Karls dotter har fått. För mig kom alla mina svårigheter fram som tydligast och mest förödande just i den åldern. På den tiden (och fortfarande tycker jag) låg ett stort fokus på att lyckas vara självständig, trots att vi i den åldern ännu bara var barn! Detta var vid millennieskiftet. Vi skulle skaffa sommarjobb helt själv, kunna sköta vår ekonomi, samt kunna skaffa oss de kläder vi behövde helt själv och också sköta skolan. Kraven var alltså skyhöga för ett barn i den åldern. Men det tyckte inte våra föräldrar eller andra vuxna på den tiden. För min del betydde det att jag misslyckades med något varje dag och på så vis sänktes mitt självförtroende till botten. Min poäng här är att Karl och dotterns mamma kanske inte sett hur hon kämpat och kraven har upplevts som för höga för dottern trots att det inte varit tänkt så alls! Det kan göra så att man inte vågar öppna upp till sina föräldrar om hur mycket stöd och hjälp man egentligen behöver, eftersom man upplever att man ”misslyckas” i deras ögon när man ber om hjälp. Mitt tips här blir att låta henne se föräldrarna misslyckas med något, eller att i familjen bli öppna med saker som man behövt hjälp med, samt också tala om hur glad man är över hjälpen man fått. Att få se andra ”misslyckas” med att vara självständiga och att se andra vuxna be om hjälp och erkänna att de inte klarar sig själv har varit en viktig del i att kunna börja läka min skadade självkänsla.
Tack för alla tips! Jag håller med det du skriver. Om barnet har låg självkänsla och känner sig misslyckat kan det vara bra att låta barnen se att även föräldrarna kan misslyckas. Det är ju ofta i tonåren många har dålig självkänsla och därmed ett stort behov att känna sig lyckade.