Om man blir diagnosticerad med Aspergers syndrom eller autism i vuxenåldern så kan allt kännas omtumlande. Man har ju levt ett långt liv utan att veta om att man har en diagnos och kanske har blivit van att leva med sina egenskaper. Att få en diagnos kan därför bli en lång process innan man till slut landar i den. Det är viktigt att poängtera alla inte ser det som en stor sak att få en diagnos och det är inte alla som reflekterar över den särskilt mycket. Men för mig var det något riktigt stort att i 24-årsåldern bli diagnosticerad med Aspergers syndrom! Så här såg den känslomässiga processen ut:
1. En enorm chock. Jag hade varit i tron att utredningen mest hade handlat om ADD. Jag hade aldrig ens ägnat Aspergers syndrom en tanke för jag visste med säkerhet att jag inte kunde ha det. Jag hade ju läst på nätet att personer med asperger inte hade vänner, att de hade svårt för att träffa en partner, att att de inte kände empati och att de var svåra att få kontakt med. Jag hade däremot massor av vänner, var mycket pratsam, gick på fester hela tiden, hade gift mig i en ung ålder, hade bott i en massa olika länder, varit utbytesstudent i Kanada och au pair i Österrike och till slut helt ensam i vuxenåldern flyttat till ett helt nytt land, Sverige. Jag arbetade i en förskola och hade alltid fått beröm för att jag hade varit så bra på att relatera till barnen och deras känslor. Läkaren måste ha blandat ihop mig med någon annan!
2 Glädje och lyckorus. Nu började jag förstå att läkaren inte hade blandat ihop mig med någon annan och att jag faktiskt hade Aspergers syndrom på riktigt. Jag visste att jag därmed tillhörde personkrets 1 enligt LSS vilket gav mig rätten att ansöka om stöd och hjälp. Jag behövde inte ha kvar ett arbete som tog så mycket energi av mig att jag inte hade orkat kamma mitt hår på ett halvår och som hade tagit bort all min livslust. Och det bästa av allt: jag var inte dum och lat utan det fanns faktiskt en förklaring till att jag hade haft det så svårt i livet. Dessutom fanns det andra människor som fungerade som jag. Dittills hade jag lidit av en enorm kronisk depression men nu kände jag en livsglädje som jag aldrig hade känt förut. Livet var underbart!
3. Tvivel. Nu började jag berätta för hela min vänskaps- och bekantskapskrets om min nya diagnos. Jag möttes av en stor skepsis. Dessa människor kände ju mig och visste hur varm, inkännande och social jag var. ”Det är omöjligt att du har autism, jag har träffat många aspergare och du är inte som de”, fick jag höra från många olika håll. Själv började jag också bli övertygad om att diagnosen inte kunde stämma när så många människor runt omkring mig var säkra på sin sak. Jag var ledsen över att ha fått fel diagnos. Jag hade ju hoppats på att Aspergers syndrom skulle vara en förklaring till mina svårigheter. Nu började tankarna om att jag var dum och lat komma tillbaka när jag hade förstått att jag trots allt inte kunde ha Aspergers syndrom och hade därmed ingen förklaring till att jag hade haft det så svårt i livet. Det kändes tråkigt att diagnosen hade varit fel.
4. Landningsprocess. Nu började jag landa i den nya diagnosen och jag förstod att jag hade fått rätt diagnos. Jag hade fått prata med en psykolog som hade förklarat för mig att det var vanligt att aspergare inte blev trodda när de berättade om sin diagnos. Detta berodde på att många människor inte hade förstått vad Aspergers syndrom i grund och botten handlade om och att de inte kände till att många svårigheter var osynliga. Så småningom upptäckte jag att det saknades kunskap om autism varför jag började föreläsa och gav ut mina böcker. Jag upptäckte att Aspergers syndrom både innebar svårigheter och styrkor och att möjligheten för att kunna uppnå en god livskvalitet till en mycket stor del handlade om omgivningen och dess bemötande.
6 svar på ”Min känslomässiga process för att landa i aspergerdiagnosen”
Intressant att höra hur du upplevde det. Själv fick jag diagnosen när jag var 7 år, men började inte acceptera det förrän jag var 20 år. Nu är jag 27.
Tack för inlägget!
Kram
Vad roligt att höra att du gillade inlägget ☺ Vad bra att du har accepterat diagnosen nu. Jag kan tänka mig att det känns skönt. Kram
Hej Yolanda. Är det ok att fråga dig om vad som fick dig att acceptera diagnosen?
Jag har en son som är 20 år och fick diagnos i sjätte klass men som inte accepterar eller godkänner utan ser det som en del av sin personlighet.
Med Vänlig Hälsning Ingela
Varför är det viktigt för dig att han accepterar sin diagnos? Vad tror du att han har att vinna på att acceptera diagnosen?
utan ser det som en del av sin personlighet.
Jag tycker inte det finns någon motsägelse mellan att acceptera sin diagnos och att den är en del av ens personlighet. Jag menar Aspergers syndrom är en del av ens personlighet och ens personlighet är en del av det som man klassificerar som Aspergers syndrom.
Att acceptera sin diagnos handlar utifrån det synsättet mer om att förstå sig själv i relation till de statistiskt normala människorna i samhället. Din son behöver alltså bara konstatera att han har en statistiskt onormal personlighet och att han måste förhålla sig till sin onorala personlighet när han relaterar till andra människor och till samhället i stort. Accepterar han att han har en statistiskt onormal personlighet som i centrala delar stämmer in på Aspergers syndrom så har han i praktiken accepterat att han har Aspergers syndrom. Man måste inte ta orden Aspergers syndrom i sin mun för att acceptera diagnosen. Man kan acceptera innebörden av diagnosen genom att inse likheterna mellan sin personlighet och diagnoskriterierna i Aspergers syndrom. Diagnoser är trots allt bara ett sätt att kategorisera avvikelser från det som är statistiskt normalt. Självklart beror avvikelserna också på någonting även om man många gånger långt ifrån har klart för sig vad de beror på.
Jag ser ingen motsägelse mellan min personlighet och att jag har Aspergers syndrom. Aspergers syndrom är en del av min personlighet och min personlighet är en del av Aspergers syndrom. Jag behöver inte välja mellan min personlighet och Aspergers syndrom. Jag accepterar att jag är statistiskt onormal och att samhället, på gott och ont, klassificerar mitt annorlundaskap som Aspergers syndrom.
Tack Paula! Tack för att du delar med dig av din personliga upplevelse av egna tvivel, andras reaktioner och hur du påverkats av deras reaktioner för att sedan landa i visshet kring diagnosen. Det hjälper och verkar läkande för mig att få höra din berättelse. Fint av dig att vara så öppen! Allt du skriver blir så tydligt i och med att du är så saklig.
Tack för dina fina ord, Mia! Jag blir jätteglad över att min berättelse har hjälpt dig ☺