I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att ge kritik och att en av anledningarna i mitt fall är att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas emot av motparten.
Men det finns även andra anledningar till att jag har svårt för att ge kritik. Jag har nämligen också mycket svårt för att bedöma hur mycket jag kan ”kräva” av andra människor. Eftersom mitt funktionssätt tillhör en minoritet, är det självfallet orimligt av mig att begära att alla människor alltid ska anpassa sig efter mig. Samtidigt är det ju också orimligt begärt att jag ska anpassa mig i alla situationer och alltid sätta andras behov före mina.
Inte sällan krockar mina behov med andra människors. Med min Aspergers syndrom älskar jag planering och rutiner: det är så mitt liv fungerar utan stress. Skulle jag få bestämma så skulle både jag och andra människor alltid hålla det man har sagt, inte ändra sig och alltid hålla tider. Har man sagt att man ska ses på onsdag klockan 13 så är skulle det vara den tiden som gäller och då skulle det inte bli några ändringar. Blir den andra personen en kvart försenad måste jag ju planera vad jag ska hitta på under den där kvarten. Vilket jag absolut kan göra men det medför extrastress i min vardag. Samtidigt har jag lärt mig att andra människor blir irriterade om jag kritiserar dem om de ändrar tider och blir något försenade, och därför förväntas jag det att jag anpassar mig. Vilket jag också gör.
I min värld betalar man också tillbaka det man har lånat från någon annan. Om jag har behövt låna en krona från en annan person för att gå på en offentlig toalett, är det lika självklart för mig att betala tillbaka en krona till personen som jag förväntar mig att den personen ska betala tillbaka en krona till mig om han eller hon har lånat en krona av mig. Men om jag skulle kritisera någon för att personen glömt bort att betala en krona tillbaka till mig, skulle jag få höra att jag är oflexibel.
Detta har medfört att det har blivit svårt för mig att bedöma när jag ska våga ge kritik. Om det förväntas att jag inte kritiserar någon för att personen inte betalar tillbaka en krona till mig, vid hur pass stor summa går gränsen för att det ska anses okej att ta en konflikt utan att framstå som petig? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? 10.000 kronor? Var går den magiska gränsen? Och om det inte är okej att säga ifrån till någon som ständigt blir 5 minuter försenad, hur stor får förseningarna vara och med vilken frekvens för att det ska vara okej att säga ifrån och klaga? Mina svårigheter att bedöma sådan här saker medförde att jag av rädsla för att framstå som oflexibel inte vågade ta en konflikt förut och begära att få tillbaka 5000 kronor som jag inte fick tillbaka.
Du som har en närstående till någon med Aspergers syndrom som inte vågar ge kritik och ta konflikter så är det bra om du kan ge beröm till personen när han eller hon vågar säga till och ge kritik. Kallar du din närstående för oflexibel och orimlig, finns risken att personen aldrig kommer att våga ge kritik något mer!