Lyxen att få ställa frågor

När barn med Aspergers syndrom eller autism går i skolan, händer det att de inte alltid inte kan ta in information lika fort som andra. Ibland behöver de upprepningar och/eller skriftliga instruktioner. Men eftersom varken jag eller min omgivning visste om att jag hade Aspergers syndrom när jag gick i skolan, hade jag inte lyxen att ”få” ställa frågor. När jag frågade något som jag enligt läraren borde veta, skakade de bara på huvudet och sa något i stil med: ”men herregud Paula, du har ju gått i den här skolan i flera år, tänk lite själv”.

Ibland hände det att min klass fick nya elever. Dessa fick alltid förklarade för sig skolans regler, var alla klassrum låg, var man skulle hitta de olika verktygen man behövde på hemkunskapen och syslöjden, vad olika lekar hade för regler osv.

När mina klasskamrater och lärarna förklarade allt för dessa elever, tjuvlyssnade jag ofta på vad de sa. Trots att jag hade gått i den här skolan i flera år, hände det att jag inte hittade till klassrum eller inte hade förstått vad de olika lekarna som man ibland lekte på lektionerna gick ut på. Jag hade överansträngt mig på lektionerna för att kolla hur de andra gjorde, men ibland hände det att jag inte förstod och vågade inte fråga eftersom alla förväntade sig att jag kunde alla reglerna. När mina klasskamrater berättade för den nya eleven att en viss lärare var hatad bland alla elever, blev jag förvånad för jag hade inte haft någon aning om det. Jag hade överhuvudtaget ingen aning om vad mina klasskamrater tyckte och tänkte, och därför blev dessa tillfällen ett suvenärt tillfälle för mig att tjuvlyssna på dem.

Vid dessa tillfällen kände jag mig avundsjuk på de nya eleverna eftersom alla var så förstående för att de inte hittade överallt och inte kände till skolans regler. När en ny elev vid ett tillfälle beklagade sig för mig att hon tyckte att det var jobbigt att vara i en ny, främmande skola förstod jag inte vad hon menade. Vad var det som var så jobbigt? Då hade man tillåtelse att vara virrig och annorlunda, och alla klasskamraterna och lärarna var förstående och skällde aldrig ut den nya eleven för att hen inte visste hur man gjorde. För mig lät det som en dröm, och jag önskade av hela mitt hjärta att jag en dag skulle få vara i den sitsen.

När jag gick i femman, gick min dröm äntligen i uppfyllelse. Min familj flyttade till en ny stadsdel i min hemstad, vilket innebar att jag fick byta skola. När mina grannar och släktingar frågade mig om det inte kändes pirrigt och nervöst att börja i en ny skola, förstod jag inte vad de menade. Jag såg fram emot att få extramycket stöd och hjälp utan att behöva oroa sig för att exempelvis gå vilse i skolan. Det var ju naturligt att en ny elev inte hittade, och jag skulle få hjälp!

Min första skoldag i den nya skolan var precis lika härlig som jag hade tänkt mig. Jag fick göra fel, jag fick ställa hur många frågor som helst utan att det var konstigt och ingen undrade när jag hade glömt bort vägen till olika klassrum och matsalen. Min specialställning som en ny elev var dock över väldigt fort och då ställdes det lika höga krav på mig som på andra elever, men jag fick åtminstone smaka på hur det var att få göra fel eller ställa frågor utan att få ångest för utskällningar eller tillsägelser som: ”men Paula, skärp mig nu, självklart hittar du till gympasalen!”