Igår hade jag, min chef och mitt personliga biträde på Misa Kompetens ett möte med Arbetsförmedlingen angående förlängningen av mitt lönebidrag. Det finns tre olika typer av lönebidrag: lönebidrag för utveckling i anställning, lönebidrag för anställning och lönebidrag för trygghet i anställning. Jag blev anställd hos Misa Kompetens på hösten 2016, och under mina första år hade jag lönebidrag för anställning som är den vanligaste formen av lönebidrag. Reglerna kring detta typ av lönebidrag har ändrats genom åren, men enligt min handläggare beviljas lönebidrag för anställning i max åtta år i dagsläget.
Eftersom lönebidrag för anställning är tidsbegränsat, har det känts otryggt för mig att tänka på att mina år med lönebidraget förr eller senare kommer att ta slut. Därför blev jag otroligt glad när Arbetsförmedlingen förra hösten ändrade min lönebidragsform till trygghet i anställning! Då hade jag varit anställd hos Misa Kompetens i endast två år, vilket innebär att min dåvarande handläggare egentligen inte hade behövt bevilja mig en trygghetsanställning vid det laget. Men förmodligen hade hon kommit fram till beslutet eftersom det är ett välkänt faktum att Aspergers syndrom inte kan botas. Mina svårigheter kommer ju att bestå, och därför skulle det vara dumt av Arbetsförmedlingen att tro att jag om åtta år plötsligt skulle förvandlas till en neurotypiker som inte behöver några som helst anpassningar i arbetslivet. Annat hade det varit om jag hade haft en botbar sjukdom, men jag har ju en medfödd funktionsvariation!
Några av er kanske vet om att det kommer att ske enorma förändringar hos Arbetsförmedlingen i närtid: en del av Arbetsförmedlingens verksamhet kommer att läggas ner och de kommer endast ha en tredjedel av de resurser som de har idag. Jag har varit orolig för hur förändringarna kommer att påverka autisternas möjligheter till lönebidrag. Taket för lönebidrag kommer att höjas nästa år, men jag har funderat på om de andra nedskärningarna kommer att leda till att det kommer att bli svårare för arbetsgivare att få lönebidrag beviljat. Jag frågade handläggaren, och han menade att det i dagsläget inte ser ut som att det kommer att ske några förändringar kring vilka som kommer att omfattas av rätten till lönebidrag. Så jag får helt enkelt hoppas på att han har rätt! Det hade ju varit katastrofalt för oss autister om det hade blivit lika svårt att få lönebidrag som det är att få sjukersättning. Men troligen kommer inte kraven för att få lönebidrag höjas sa min handläggare! Det är tur det 🙂
Handläggaren frågade mig om jag var med i facket. Det är jag inte, men samtidigt har jag inte ansett det vara nödvändigt i och med att det är just Misa Kompetens jag är anställd hos. Facket hjälper ju en ifall man skulle bli orättvist behandlad av sin arbetsgivare, men Misa Kompetens är en väldigt speciell arbetsplats: de håller utbildningar om bland annat inkludering och delaktighet på arbetsmarknaden för personer med funktionsvariationer (Supported Employment), så därför hade det varit konstigt om Misa Kompetens skulle diskriminera mig för min Aspergers syndrom eller behandla mig orättvis på något annat vis! Det skulle aldrig hända för både Misa AB och Misa Kompetens arbetar aktivt för att personer med funktionsvariationer ska få det så bra som möjligt i arbetslivet. Redan innan jag blev anställd hos Misa Kompetens kände jag på mig att de skulle ha en bra människosyn och jag hade rätt: de har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det så bra som möjligt och trivas hos dem.
Jag fick lönebidrag beviljat för två år till! Så nästa gång kommer jag träffa handläggaren på hösten 2021. Hittills har jag endast fått lönebidrag för ett år i taget så det känns otroligt skönt att det den här gången kommer att dröja i två år innan jag behöver oroa mig för ett nytt beslut!
7 svar på ”Lönebidraget förlängt”
Grattis till lönebidraget!
Men förmodligen hade hon kommit fram till beslutet eftersom det är ett välkänt faktum att Aspergers syndrom inte kan botas.
Det är ytterst tveksamt om Aspergers syndrom ska botas om det så fanns metoder att bota Aspergers syndrom. Aspergers syndrom är, som du så klart redan känner till, ingen sjukdom. Jag tycker att det är samhället som ska ”botas” från behovet av människor som är ”stöpta i samma form” snarare än att människor med med Aspergers syndrom ska ”botas” från sitt annorlundaskap. Tyvärr kommer nog läkemedelsbolagen förr eller senare forska fram ett läkemedel mot Aspergers syndrom, eller mot vanliga symtom i Aspergers syndrom snarare för någon bot i ordets egentliga betydelse kommer det knappast vara frågan om. Jämfört med medicin mot ADHD. Mediciner mot ADHD botar inte ADHD. Medicinerna mildrar symtomen. Vi vet redan idag att barn med ADHD övermedicineras som kompensation för otillräckligt anpassning av skolmiljön. Det är helt enkelt för kostnadseffektivt att medicinera barnen jämfört med att anpassa barnens miljö för att vi ska låta bli att göra det. Vi experimenterar hellre med barns hjärnor än att vi anpassar skolmiljön till barnen. Med detta sagt inte sagt att det inte finns barn där man måste kombinera medicin och anpassning för att nå tillräckligt god effekt. För sådana fall finns så klart även om de inte på långa vägar förklarar den stora andelen barn som medicinerar mot ADHD.
Om, eller snarare när, läkemedelsbolagen forskar fram en medicin mot Aspergers syndrom så kommer människor med Aspergers syndrom att tvingas medicinera sig till normalitet. Annars kommer de att nekas bidrag eftersom alla behandlingsmöjligheter inte kommer att anses vara uttömda om de inte provat medicin mot Aspergers syndrom. Trots att tolerans och inkludering är högsta politiska mode så ser framtiden allt annat än ljus ut för människor med Aspergers syndrom. Detta dels pga nedskärningar i socialförsäkringssystemet och dels genom sk medicinska framsteg. Det går att dra paralleller till aborterandet av barn med Downs Syndrom: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/farre-barn-fods-med-downs-syndrom-i-sverige-fler-aborteras
I den välviljans och godhetens namn sorteras de ”livsodugliga” foster med Downs syndrom bort. Politiskt motiveras ”rasförädlingen” med feministiska argument om att abort är en kvinnlig rättighet. Vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser, som talesättet säger. Kvar blir den massproducerade neurotypikern. Men säg den lycka som vara. För varje grupp oönskade individer som selekteras bort så flyttas successivt gränsen för vad som är normalt. Det lär inte dörja länge innan nästa grupp står på tur att ”botas”. Och om detta leder till att du innerst inne känner att någonting är fel i ditt liv så står läkemedelsbolagen redo med ångestlindrande- och antidepressiv medicin så att du slipper ”känna”.
Jag tycker att det är viktigt att man inte slarvar med användningen av ordet bota när man nämner Aspergers syndrom. Ordet bota kan vara ett farligt ord i fel sammanhang.
Jag vill understryka att jag inte anser att det alltid är fel att medicinera med medicin mot ADHD eller ångeslindrande- eller antidepressiv medicin heller för den delen. Jag menar bara att det är uppenbart att det finns ett ekonomiskt och politiskt motiv bakom den höga förskrivningen av ”psykmediciner” i Sverige. Men det finns så klart barn och vuxna vars medciner är livsviktiga eller i varje fall viktiga för bättre prognos för ett gott liv. Dessa personer ska givetvis ta sina mediciner.
För en vecka sedan publicerade SVT den här nyheten om risker med medicinering mot ADHD:
Om och i så fall vilken påverkan dessa förändringar har på patienterna på längre sikt vet ännu inte forskarna, men de konstaterar att regleringen vilka som får denna typ av mediciner bör bli tuffare.
– Användandet av adhd-mediciner bland barn måste övervägas noggrant till dess att vi vet mer om de långsiktiga effekterna, säger Reneman. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/adhd-medicin-paverkar-hjarnans-utveckling
Ja det är läskigt att man inte vet hur ADHD-mediciner påverkar kroppen på lång sikt. Jag tycker att det är skrämmande att jag har fått höra från mäniskor, bland annat läkare, att jag borde börja äta ADHD-medicin för jag anser själv att jag kan leva ett fullgott liv utan. Sedan finns det såklart de som har ett verkligt behov av ADHD-medicin och då kommer saken i ett annat ljus. Men själv är jag ju som bekant skeptisk till mediciner och kommer inte börja äta dem för egen del så länge jag känner att jag har andra lösningar/strategier. Jag anser att man endast ska äta mediciner om man har ett verkligt behov av dem, inte annars.
Jag delar din åsikt om att Aspergers syndrom inte bör botas och att det är skrämmande om man i framtiden förväntas medicinera sig till normalitet istället för att låta samhället göra anpassningar (även om det självklart finns många som behöver medicin och de ska såklart få det). Men jag menade inte i min kommentar att Aspergers syndrom borde botas vilket alla som följer min blogg förhoppningsvis förstår utan jag menade det ur Arbetsförmedlingens synvinkel: om Arbetsförmedlingen anser att funktionsvariationen kan försvinna inom åtta år så att man inte kommer att behöva anpassningar längre, beviljar de inte i regel lönebidrag för trygghet i anställning. Med andra ord menade jag att Arbetsförmedlingen gör klokt i att inte se Aspergers syndrom som någonting som bör eller kan botas utan det rätta är att fortsätta mig rätt anpassningar i arbetslivet.
Dock finns det en annan aspekt i detta som jag förut inte var medveten om: innan jag blev en rutinerad föreläsare, var jag starkt av åsikten att Aspergers syndrom aldrig borde botas även om det skulle finnas bot (vilket det som bekant inte finns) utan samhället borde anpassas efter våra behov istället, vilket jag även skrev i min debutbok. Men vissa aspergare har tagit illa upp av att jag uttryckte mig på det sättet och anser att jag inte har någon rätt att påstå att alla aspergare besitter styrkor eller att alla svårigheter och ”lidande” försvinner genom anpassningar. För det finns tydligen aspergare som har svårigheter som de faktiskt lider av på riktigt, oavsett vilka anpassningar som görs. Det kan avse extrem intryckskänslighet så att de kan förbli sittandes hemma och bli isolerade istället för att kunna åka till stan även om de innerst inne skule vilja vara ute bland folk. Eller extrema svårigheter i att förstå andra människors synvinkel och dessa aspergare råkar behandla andra människor illa utan att mena det även om de själva skulle bli arga om de blev behandlade på samma sätt. Och därför förblir de ensamma mot sin vilja. Vissa aspergare önskar ”bot” av dessa anledningar, medan jag och många andra däremot kan leva bra liv med rätt anpassningar.
Även om jag fortfarande själv anser att det är skrämmande att avvikelser försöker medicineras bort och att Aspergers syndrom ska ses som ett annorlundaskap istället som ett fel som bör korrigeras, har jag ändå börjat bli medveten om att inte alla aspergare håller med mig på den punkten. Det finns de som anser sig ha svårigheter som inte beror på samhällets brist på anpassningar utan på biologiska avvikelser som de lider av.
Jag har egentligen ingenting emot medicin mot symtom i Aspergers syndrom per se utan problemet är att tex Försäkringskassan kommer att ställa krav på att människor som har Aspergers syndrom har provat att medicinera mot Aspergers syndrom för att alla behandlingsalternativ ska vara uttömda dvs Försäkringskassan kommer indirekt att tvina människor att medicinera sig normala. I dagsläget existerar ingen medicin mot Aspergers syndrom varför frågan inte är aktuell men det är bara en tidsfråga innan det finns en medicin mot Aspergers syndrom och då kommer saken i ett annat läge. Men om man som patient själv får välja om man vill medicinera sin Aspergers syndrom eller inte så kommer saken så klart i en helt annan dager. Men att välja mellan att medicinera och att stå utan försörjning är inget val. Det är utpressning.
Jag håller med dig! Och det problemet hade jag förut med Försäkringskassan när jag inte ville prova en ytterligare medicin mot mit ADD. Jag hade ju tidigare redan testat 2-3 mediciner men sedan fanns det ytterligare en som jag inte hade testat och inte ville göra det heller. Det är verkligen utpressning!