I mina senaste inlägg har jag skrivit hur jag tvingades hitta på lögner i skolan och låtsas vara sjuk när vi fick skoluppgifter som jag inte klarade av eller när jag mådde så fysiskt dåligt av tröttheten att jag inte hade ork. Men jag ljög inte bara om att jag var sjuk, utan jag ljög även när jag ville dölja mitt annorlundaskap och och ville låtsas vara som alla andra.
När jag gick på lågstadiet, brukade jag berätta ärligt för mina klasskamrater vad jag gjorde på fritiden: jag läste grammatik och tidtabeller och såg aldrig på TV och lyssnade inte på musik. Men ju äldre jag blev, desto mer märkte jag att det inte var socialt accepterat att vara annorlunda. Till och med läraren i skolan tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna och gav mig beröm när jag skaffade normala intressen.
Om jag försökte säga ärligt att jag inte var intresserad av att leka kurragömma, hoppa hopprep, spela bollspel, kort eller andra sällskapsspel eller nästan några lekar med andra barn överhuvudtaget, fick jag negativ kritik. När jag däremot låtsades tycka om dessa aktiviteter, fick jag beröm. Därför tappade jag bort mig själv helt och hållet och lärde mig att jag måste härma mina klasskamrater för att kolla vilka aktiviteter jag borde tycka om. De flesta ungdomar låtsas förmodligen vara andra personer än vad de är för att spela tuffa, men i mitt fall gick allt överstyr. Jag tappade helt bort min identitet, ljög för andra hela tiden om mina åsikter, fritidsintressen och allt.
Jag ljög till och med för mina föräldrar hemma och berättade för dem att jag hade haft roligt på klassresor även om sanningen var att jag hade haft hemsk ångest och bara hade velat dö. Jag hittade också på att jag hade vänner som inte ens existerade och att jag hade fått beröm i skolan för jag märkte att mamma blev nöjd på det sättet. Eftersom jag alltid har varit en person som påverkats starkt av andra människors sinnesstämningar, var det viktigt för mig att mamma skulle vara glad och nöjd. Om jag märkte det minsta lilla att hon var orolig för mig, blev jag också orolig och kände mig obehaglig till mods. Därför var jag livrädd för att göra henne orolig och ljög därför för henne.
När jag i 24-årsåldern fick veta att jag hade Aspergers syndrom, var det svårt för mig till en början att övertyga min omgivning om att jag verkligen hade fått rätt diagnos. Den Paula som de hade lärt känna innan diagnosen hade nämligen inte varit den riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Eftersom jag hade ljugit många gånger på ett övertygande sätt och till och med mamma hade gått på mina lögner, var det svårt för mig att övertyga min omgivning om att jag inte var den person som de trodde att jag var. Men efter diagnosen kände jag att jag inte längre ville ljuga utan jag ville visa mitt riktiga jag.
32 svar på ”Lögner som överlevnadsstrategi, del 3”
Jag har aldrig gillat sällskapsspel och kortspel,numera säger jag alltid nej till sånt.Tv har jag inte haft på flera år och det är jätteskönt att slippa den.Tv hade vi när barnen var små,och det var ibland en plåga att höra ljudet från alla barnprogram som börja tidigt på morgonen till kvällen.Jag har alltid gillat att hålla på med mina projekt och många har väl tröttnat på när jag pratar om mitt hela tiden och det kan jag ju förstå.Ofta går jag in i det jag håller på med så annat finns inte i min värld,men jag gillar att ha det så.Så nödlögner är bra att ta till om man vill överleva vardagen,jag vet precis när jag ska till dom
Vad skönt att jag inte är ensam om att inte gillar sådana saker! 🙂 För mig finns det bara väldigt få aktiviteter jag tycker om då jag är ointresserad av det mesta, som t ex musik, filmer, konst, historia, inredning och liknande saker. Vissa av mina vänner har sagt till mig att de var lite oroliga i början av vårt bekantskap för de undrade om vi skulle hitta gemensamma samtalsämnen med mig med tanke på att det finns så många saker de inte kan diskutera med mig eftersom jag saknar kunskap om dessa ämnen. Men sen upptäckte de att de alltid hittar något att prata med mig om trots allt och aldrig har tråkigt med mig! 🙂
Precis som du trivs jag när jag får hålla på med mina intressen ensam och då finns det inget annat i min värld, så jag kan definitivt känna igen det där! Däremot pratar jag inte längre om allt med andra människor längre om jag tror att personen inte är intresserad. Jag brukar exempelvis inte prata om asperger med mina neurotypiska vänner eftersom jag känner på mig att de inte skulle vara intresserade av ämnet. Förut ljög jag om mina intressen, men idag gör jag inte det längre.
Jag har ingen aspergerdiagnos men misstänker att jag har det, för mycket stämmer in på mig.
Nåt som var svårt för mig i skolan var dels gympan (hatade speciellt bollsporter, då jag helt saknar bollsinne, och även att hoppa på plintar, osv. Blev alltid valt sist när de valde lag.) och sen fattade jag inte de sociala koderna.
Jag märkte inte hur man ”skulle” vara, att man skulle anpassa sig efter gruppen, utan var alltid mig själv, sa emot när jag inte höll med och gick min egen väg, vilket gjorde att jag blev mobbad från dagis till fyran. Jag hade en nära kompis i klassen och umgicks med några andra nån gång ibland, men blev mobbad av några i klassen och parallellklassen. En gång sparkade en kille fotboll på mig, jag fick ofta höra att jag var fet.
Jag var modeintresserad och tyckte om sånt som glitterhårgelé, peterpanskor, osv, vilket inga barn hade på den tiden. (Tidigt 80-tal, jag är 70-talist).
Min mamma var på skolan och pratade med de som mobbade mig, men det hjälpte inte. Lärarna gjorde ingenting, vad jag minns. Vi flyttade i trean så jag skulle få en annan klass, men mobbingen blev värre där. Jag var kraftig (inte tjock, men större än andra barn) och mobbades för vikten där vi bodde tidigare, så därför bestämde jag mig i smyg för att banta. Sa inget hemma, utan åt bara mindre.
När fyran började var jag ”normalsmal”, men fortfarande udda – även fast jag inte fattade det själv. Hade tex basker och pepitarutiga brallor på skolan, helrosa en dag och hellila en annan. I dag förstår jag att jag blev mobbad för att jag var annorlunda, inte för vikten, men då fattade jag inte att det fanns fyrkantiga regler som man var tvungen att följa för att duga.
Mobbingen i den nya klassen blev mycket värre än i den första. De förföljde mig efter skolan, kastade snöboll på mig, skrek efter mig. Jag fick anorexia.
Vi flyttade igen efter en termin – och jag hamnade i en bra klass denna gång – men jag blev inlagd på barnpsyk pga anorexian. Var så mager att jag fick hår på ryggen och leverpåverkan. Var inlagd där i två eller tre månader.
På den tiden visste de ingenting om Aspergers, så nån sån diagnos utreddes jag inte för. Anorexian berodde på mobbingen och jag fick veta att min intelligens var högre än genomsnittet (men minns inte att de gjorde nåt IQ-test).
Sen, från fyran till nian, gick jag i den bra klassen, men minnet av mobbingen sitter kvar än. Jag har inte världens bästa självkänsla i dag.
Jag känner igen mig i mycket av det du berättar! Jag hatade också gympa och hade ångest för gympalektionerna, men ämnen som syslöjd och hemkunskap skapade ännu mer ångest hos mig, t om så mycket att jag fick självmordstankar. Och precis som du fattade jag inte de sociala koderna och blev mobbad vilket blev ännu värre när vi flyttade. Vad tråkigt att du också gick igenom samma sak! 🙁
Jag hade också precis som du en annorlunda klädstil i skolan. Jag har alltid varit både ointresserad och omedveten om mode och har aldrig förstått vitsen med att klä sig som alla andra. Jag började sminka mig betydligt tidigare än andra barn men tappade av någon anledning intresset för smink helt när jag blev tonåring, vilket var åldern då andra barn började sminka sig men jag hade slutat med sminket då. Sen har jag aldrig gillat jeans speciellt mycket (har inget emot när andra har jeans på sig men jag tycker inte att jeans passar på mig) och blev mobbad i mellanstadiet eftersom alla andra barn hade på sig jeans i princip varje dag och jag ägde inte ens ett par jeans. Jag tror att mina kläder stack ut alldeles för mycket. Nu i vuxenåldern sticker mina kläder nog ut också ibland och jag använder i princip aldrig jeans nu heller utan har nästan alltid bara kjolar och klänningar på mig även på vintrarna.
Vad tråkigt att minnet av mobbingen fortfarande sitter kvar hos dig och att det har påverkat din självkänsla negativt 🙁 Jag vet att många före detta mobbingoffer säger samma sak. Därför är det viktigt att skolan griper in direkt när någon blir mobbad.
Ja slöjd, ja. Det var också hemska ämnen. Förstår att du tyckte att det var hemskt. Praktiska ämnen överhuvudtaget är/var jobbiga och svåra. Jag tyckte inte heller om slöjd och blev aldrig bra på det, men tyckte ändå inte att det var förnedrande på samma sätt som gympa. Skämdes inte över att vara dålig på det. Att däremot inte kunna fånga en boll, att vara den som ”sabbade” för det lag man var med i, att ständigt fastna mitt på plintar och inte klara av att lyfta upp kroppen i rep… Usch. Jag började låtsas vara bollrädd och ”glömma” gympakläderna. I högstadiet var jag aldrig med på gympan och höll på att få streck.
Visst är det skönt på många sätt att vara vuxen i dag! 🙂
I dag har jag lärt mig att spela bättre, tex att heja på alla även fast jag själv tycker att det inte alltid är viktigt. Såna saker som man ”ska” göra och som är viktigt för andra, eller att inte gå och sätta sig vid ett eget bord även om det egentligen är vad man vill göra på rasten.
Usch ja, det var verkligen hemskt med gympan 🙁 Jag kunde inte heller fånga en boll och blev också alltid vald sist. Vad tråkigt att du också hade liknande erfarenheter! Men anledningen till att jag mådde ännu sämre av slöjdlektionerna var att jag var riktigt, riktigt dålig på det! Min lärare sa att han tidigare haft andra elever som också hade varit dåliga på slöjd men att han aldrig hade sett som var på min nivå. Jag kunde absolut inte göra någonting! I gympan fanns det alltid någon som inte heller speciellt bra på det, fast jag var ändå sämst i klassen på det också.
Jag håller verkligen med dig om att det är jätteskönt att vara vuxen 🙂 Jag har precis som du lärt mig att spela bättre, men samtidigt orkar jag inte alltid spela någon annan än den jag är. Jag tror att jag har hittat en ganska bra balans när det gäller hur mycket jag ska försöka anpassa mig och hur mycket jag ska vara mig själv 🙂
I dag har jag lärt mig att spela bättre, tex att heja på alla även fast jag själv tycker att det inte alltid är viktigt. Såna saker som man ”ska” göra och som är viktigt för andra, eller att inte gå och sätta sig vid ett eget bord även om det egentligen är vad man vill göra på rasten.
Jag övar på motsatsen. Att vara mig själv och inte spela normal. Jag tycker att det tar så mycket energi att spela normal att jag inte orkar göra det dagarna i ända.
Anorexian berodde på mobbingen och jag fick veta att min intelligens var högre än genomsnittet (men minns inte att de gjorde nåt IQ-test).
Jag är inte säkert på att anorexin berodde på mobbningen:
Stört ätbeteende är ett vanligt men förbisett och dåligt undersökt problem hos personer med autismspektrumstörning. Om överlappningen mellan ätstörningar och autismspektrumstörningar saknas i stor utsträckning såväl kunskap som forskning. Idag är det dock allmänt accepterat att autistiska drag i barndomen är en riskfaktor för att i tonåren utveckla anorexia nervosa. http://gillbergcentre.gu.se/forskningsomraden/forskarhornan/2013/stort-atbeteende-och-autism-september-2013
Sedan Gillberg (1983 & 1985)[23][24] med flera kom med sin första antydan om förhållandet mellan anorexia nervosa och autism [25][26] så har en storskalig longitudinell studie av tonåringars debut av anorexia nervosa bedriven i Sverige bekräftat att 23 % av personer med långvariga ätstörningar faller inom autismspektrum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anorexia_nervosa#Relation_till_autism
Jag har ingen aspergerdiagnos men misstänker att jag har det, för mycket stämmer in på mig.
Du kan ju alltid skriva screeningtesterna AQ och RAADS-R för att se om de indikerar på att du har Aspergers syndrom.
AQ-testet: http://www.wired.com/2001/12/aqtest/
RAADS-R: http://www.aspietests.org/raads/
Får du 26+ på AQ-testet så bör du definitivt utredas för Aspergers syndrom och får du 32+ så har du sannolikt Aspergers syndrom. Normala människor får i genomsnitt 16 (kvinnor) eller 17 (män) på AQ-testet. Jag läste någon studie som visade att människor med psykiska sjukdomar (depression, ångest mm) får mellan 17-25 men sällan så högt som 25+.
Men tänk på att det är just screeningtester. Det är inga diagnostiska tester som bevisar om man har eller inte har Aspergers syndrom.
Tack för länkarna. Jag ska kolla upp dem.
Angående anorexin: Har läst att det är överrepresenterat bland autistiska, men just i det här fallet minns jag hur jag tänkte. Även fast jag (förstår jag nu) blev mobbad för att jag stack ut från mängden i klassen ”skyllde” de på min vikt. Det var alltid vikten de kommenterade, så när jag i och med flytten fick chans att börja om i en helt ny klass som inte kände min historia och inte visste att jag blivit mobbad tidigare bestämde jag mig för att inte längre vara överviktig vid terminens början. De skulle inte ha nåt att mobba mig för. (Men det gjorde de ju som sagt ändå, eftersom det ju egentligen var för att jag stack ut.)
Sen att det blev en ätstörning av det… Hur många tio- elvaåringar klarar av att banta helt utan hjälp? För jag ville väl inte oroa min mamma. Fast till slut märkte hon ju ändå, men kunde inte få mig att äta. Minns att jag spolade ner bananer och lade bananskal framme så hon skulle tro att jag hade ätit, likadant med flingor och mjölk.
Så i mitt fall tror jag att det verkligen var mobbingen som utlöste det, men däremot att mobbingen beror på att jag är annorlunda – så på det sättet kan man ju säga att det är Aspergers (om jag nu har det) som ligger till grund ändå.
Så i mitt fall tror jag att det verkligen var mobbingen som utlöste det, men däremot att mobbingen beror på att jag är annorlunda – så på det sättet kan man ju säga att det är Aspergers (om jag nu har det) som ligger till grund ändå.
Det kan säkert ha varit mobbningen i ditt enskilda fall även om det ser ut att finnas en överrepresentation av autister bland anorektiker. Jag kan inte svara på varför det ser ut så men det verkar se ut så statistiskt sätt.
Nej, enligt testen har jag nog inte Aspergers. Fick 23 poäng på det första och på det andra låg jag högre än NT-människorna, men var ändå mycket närmare dem än de som trodde sig ha eller hade Aspergers.
Jag har gjort tester ganska många gånger för både adhd och Aspergers (på nätet då, seriösa tester, men dock aldrig hos psykiatrin) och där brukar jag alltid få att det är möjligt att jag har adhd (vilket jag håller med om. Handlar tex på impuls, pratar mycket, glömmer saker hela tiden, är väldigt flummig, pratsam och passionerad och skulle typ glömma allt utan kalendern i mobilen.
Men samtidigt känner jag ändå igen så mycket från mig själv även hos aspergaren. Vill ha saker på mitt eget sätt, i min ordning annars funkar det inte. Gör saker i en viss ordning, gillar att ha saker sorterade på ett visst sätt, är oflexibel och har svårt att anpassa mig, vill BARA hålla på med saker som intresserar mig och avskyr att tvingas jobba med saker som inte passar min personlighet. (Mår väldigt dåligt av det.) Kan sitta i hela dagar och tex nörda på forum för mobiltelefoner, hårgrejer, psykiatrisidor eller vad som nu intresserar. Kan inte göra mer än en sak i taget, har en extremt låg stresströskel, är ljudkänslig, klarar inte av lappar i kläder, samt har skev dygnsrytm och ett jättestort sömnbehov. Jag vill ha skriftlig information på ett jobb, har svårt att se helheter, utan ser däremot detaljerna, vill jobba i min takt i lugn och ro tills det jag jobbar med har blivit BRA, är oftast ärlig och säger saker som andra tycker är okonventionell. Städ och disk och sånt hemma är fruktansvärt jobbigt. Tar mycket kraft och jobbar jag samtidigt orkar jag inte göra både och. Har aldrig gjort. Sen pratar jag tydligen alltid väldigt högt, (har jämt fått höra det) vilket jag inte brukar märka själv, har alltid gått på tå … Jag kan prata på jättelänge om mina intressen (trots att de inte intresserar familjen).
Ja, så vissa saker stämmer, man inte alla. Har tex aldrig haft svårt att läsa av kroppsspråk, är inte formell av mig, har ingen monoton röst, kan lätt sätta mig in i folks känslor och jag har stort behov av sociala kontakter (men de kan vara väldigt jobbiga också, beror på vem det är).
Kanske är det så att jag har adhd/add med endast autistiska drag. Har funderat på att gå att få en utredning, inte för att jag inte klarar mig i vardagen, för det gör jag. Har ju mina listor och scheman som påminner om vardagliga saker att minnas och en underbar parter som sköter största delen av hemarbetet. Men bara att få ett papper på vad det är skulle vara en lättnad. Då vet man ju att det inte är lathet, osv, utan att det faktiskt är nåt som man inte kan rå för. Sen kan man ju också få arbetsplatserna anpassade för att möta ens behov, vilket kan vara bra. 🙂
Ni får ursäkta att jag skriver så långt, men det är så roligt att kunna diskutera detta med fler som har de här problemen. Det är roligt att få input på tankar som man går omkring och har.
Om du vill veta vad du har för diagnos så är det definitivt en bra idé att göra en utredning! Även om du känner att du klarar dig i vardagen så kan det ju vara skönt att veta varför man har svårt för vissa saker, så känner iaf jag. Fast å andra sidan klarar jag mig inte riktigt bra i vardagen självständigt, den enda anledningen till att jag klarade mig bra när jag gjorde utredningen var att jag var gift och nu har jag boendestöd. Men annars har jag haft det ganska jobbigt.
Och som sagt behöver du absolut inte ursäkta dig för att du skriver långt, det är bara roligt att få kommentarer! 🙂
Kanske är det så att jag har adhd/add med endast autistiska drag. Har funderat på att gå att få en utredning, inte för att jag inte klarar mig i vardagen, för det gör jag.
Ditt AQ-resultat är ändå klart högre än genomsnittet men jag vet inte vad eller isf vad det betyder.
Det behöver dock inte betyda att du kvalificerar dig för en diagnos. Matematikstudenter skriver tex högre på AQ-test än vad normala människor gör bara för att ta ett exempel:
The students in Cambridge University did not differ from the randomly selected control group, but scientists (including mathematicians) scored significantly higher than both humanities and social sciences students, confirming an earlier study that autistic conditions are associated with scientific skills. Within the sciences, mathematicians scored highest. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11439754
Den här forskningen talar åtminstone inte emot att ditt höga AQ-resultat beror på AD(H)D:
This study indicates that the total AQ score and most of the AQ subscale scores (except the subscale score Attention to details) are significantly and substantially higher in adults with ASD compared to adults with ADHD, and that this effect is independent from SUD status. This is an important finding because it implies that the AQ might be a valid instrument in the differential diagnosis of ASD versus ADHD. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2727364/
Ditt AQ-resultat är ändå klart högre än genomsnittet men jag vet inte vad eller isf vad det betyder.
Ditt AQ-resultat är ändå klart högre än genomsnittet men jag vet inte OM och isf VAD det betyder.
Har funderat på att gå att få en utredning, inte för att jag inte klarar mig i vardagen, för det gör jag.
Att du klarar dig i vardagen talar lite emot en diagnos eftersom:
Det måste finnas klara belägg för kliniskt signifikant funktionsnedsättning socialt eller i arbete eller studier.
Men det är ju en tolkningsfråga vad som menas med kliniskt signifikant funktionsnedsättning.
Du kanske är ett gränsfall? Gränsfallen har det inte alltid så lätt. De är för ”friska” för att vara ”sjuka” och för ”sjuka” för att vara ”friska”.
Förlåt för det långa inlägget. Ville väl bara säga att skolan är hemsk för folk som är annorlunda. alla ska vara lika. Ha det gott. 🙂
Ingen fara, ditt inlägg var inte alls för långt! 🙂 Och jag håller med dig helt om att skolan är hemsk för de som som är annorlunda. Ha det gott du också! 🙂
Tack. 🙂 Jag har en tendens att skriva långt.
Tack för ett värdefullt inlägg och värdefulla kommentarer. Tack för allt ni delar. Jag är ledsen för att ni blivit mobbade för era sätt att vara, utan att ha gjort någon något ont. Ni har rätt i att skolan har superlåg tolerans för att någon är det minsta annorlunda.
Tack Malin, vad roligt att höra att du gillade inlägget! Ja, tyvärr tolereras inte annorlundaskap i skolorna och alla barn stöpas i samma mall 🙁
Tack, Malin! 🙂
Hej på er igen!
I stället försatt bombardera stackars Paula med milslånga inlägg har jag startat en egen blogg. Det är INTE en npf-blogg, utan jag kommer att skriva om allt möjligt där, men även om tankar kring npf. Om ni känner för det får ni gärna titta förbi.
Vet inte om det blir nåt av den i längden. Har provat att bloggat förr, men fått ångest av det och tagit bort dem. (Ska dock ge det en chans ett tag. Kanske kan det vara kul.)
Vill ni så är ni välkomna att läsa och kommentera.
Bloggen: https://nedkluddat.wordpress.com
Tack för tipset om bloggen, jag ska kanske kika där någon dag! 🙂 Men du får gärna fortsätta bombardera mig också med kommentarer om du skulle vilja det, det är alltid kul att få kommentarer 🙂
Läste ditt blogginlägg. Kommenterar här istället. 🙂
Att-göra-listor kan vara en kompensatorisk teknik för att kompensera svårigheter med organisering och planering vilket är vanligt hos både människor med Aspergers syndrom och hos människor med ADHD.
AD(H)D och Aspergers syndrom är tillstånd som går in i varandra så det är nog ganska troligt att en människa med ADHD uppfyller något eller några diagnoskriterier i Aspergers syndrom. Utredningsteamet sa tex till mig att det inte gick att avgöra hur mycket av mina sociala svårigheter som beror på Aspergers syndrom och hur mycket som beror på AD(H)D.
Vad får du för resultat på MBTI? http://www.16personalities.com/free-personality-test
Paula: Tack, kommer nog fortsätta bombardera fin blogg. 🙂 Kommer nog förmodligen inte behålla min i längden. Det brukar inte bli så. Är egentligen inte bloggtypen. Får se vad som händer. 🙂
Mats: Jag blev en ENFP-T, ”The Campaigner”.
Mats: Jag blev en ENFP-T, ”The Campaigner”.
Människor med Aspergers syndrom brukar få IN** tex INTJ eller INTP. Det är inte så konstigt eftersom det finns en överlappning mellan symtomen i Aspergers syndrom, personlighetsstörningar och INTJ/P. Många människor med Aspergers syndrom uppfyller diagnoskriterier för en eller flera personlighetsstörningar (särskilt Schizoid personlighetsstörning):
One study found personality disorders as described by the DSM overall to correlate modestly with I, N, T, and P, although the associations varied significantly by disorder. The only two disorders with significant correlations of all four MBTI dimensions were schizotypal (INTP) and obsessive-compulsive personality disorder (ISTJ).[42] https://en.wikipedia.org/wiki/Myers%E2%80%93Briggs_Type_Indicator#Personality_disorders
Men MBTI avslöjar inte heller om du har en NPF-diagnos eller inte. Det krävs en neuropsykiatrisk utredning för att bedöma om du har en NPF-diagnos eller inte på ett någorlunda trovärdigt sätt.
ENFP stärker snarare din ADHD-hypotes än Asperger-hypotesen: http://www.addforums.com/forums/showthread.php?t=985&highlight=MBTI
Jag misstänker att du har ADHD. En neuropsykiatrisk utredning kanske är på sin plats trots allt?
Vad roligt att du kommer att fortsätta bombardera min blogg, jag älskar att få kommentarer 🙂
Mats: Tack så mycket för länkar och input! 🙂
Ja, adhd ligger betydligt närmare. Jag ska be att få göra en utredning bara det har lugnat ner sig på jobbfronten.
Ha det gott!
Jag ljög också väldigt mycket och gör fortfarande. Innan jag förstod att jag mådde dåligt psykiskt så hittade jag alltid på att jag var sjuk, lärde mig vad jag skulle säga för att få vara hemma osv. Utåt sett hade jag någon förkylning eller influensan, men i själva verket hade jag sån fruktansvärd ångest att jag trodde att jag skulle gå i bitar. Jag kände NEJ, det här går inte!! men jag förstod aldrig vad det var med mig, varför kände jag så? Varför var jag så lat som inte ville gå till skolan/jobbet? Det är först nu på senare dagar som jag förstod att jag även då led av ångest och depression. Jag blev expert på att dölja det eftersom det kändes så ”fel”. Jag vågar än idag inte prata om hur jag mår och stänger in allting. I text kan jag dock uttrycka mig så bloggen blir som en liten fristad för mig!
Skönt att jag inte är ensam om att ha hittat på lögner! Jag tycker att det är så fel att det är socialt accepterat att säga att man är förkyld eller har influensa men att det är mer tabubelagt och skämmigt att prata om psykiska sjukdomar (även om jag tycker att det den senaste tiden blivit mer accepterat att säga att man mår psykiskt dåligt). Förut ljög jag också om varför jag inte kunde träffa mina vänner över en lunch när jag hade en aktivitet kvällen innan. Det kändes skämmigt för mig att säga att jag oftast behöver sova 12 timmar, men idag är jag öppen om det.
Vad skönt att du kan uttrycka dig i text och beskriva hur du känner, det hjälper säkert många att förstå oss som fungerar annorlunda.