Jag har ibland hört myten att personer med Aspergers syndrom alltid säger sanningen i alla situationer men det stämmer inte, i alla fall inte i mitt fall. För att slippa såra andra människor har jag i vuxen ålder tvingats lära mig dra så kallade ”vita lögner” som egentligen i mina ögon är samma som ”riktiga” lögner. Jag tycker inte om att ljuga och gör det endast när jag verkligen måste, men jag gör det ändå. Innerst inne önskar jag att man alltid kunde tala sanningen, men tyvärr är det inte alltid så enkelt.
I 20-årsåldern hade jag ännu inte lärt mig sådana här sociala regler och brukade svara ärligt när jag fick en fråga. Ibland var jag på blinddejter, men tyvärr visade det sig ibland att jag inte var attraherad av dejtens utseende. Om killarna frågade mig om jag var intresserad av mer än vänskap, svarade jag nej. Om någon av dem sedan kom på att fråga om anledningen, svarade jag sanningsenligt att jag inte var attraherad av deras utseende.
I mina ögon hade jag agerat helt rätt: jag hade fått en fråga och jag hade svarat ärligt på den. Men killarna tyckte annorlunda: nästan alla blev i sådana situationer arga och hörde aldrig av sig igen. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort för fel nu? Tyckte killarna kanske att jag borde ha dejtat dem mot min vilja? Isåfall var de egoister om de inte tog hänsyn till mina känslor, tänkte jag.
Jag trodde länge att så var fallet tills jag flera år senare fick veta att jag i en sådan situation borde ha ljugit eller åtminstone låtit bli att säga den riktiga anledningen och borde ha sagt istället: ”du är inte min typ/jag tycker inte vi passar ihop”, vilket i mina ögon är samma sak som att ljuga. Då blev jag förvånad och förstod ingenting. Varför hade killarna överhuvudtaget ställt frågan om de inte ville ha ett ärligt svar? Det var ju inte så att jag hade sagt svaret på ett taskigt, nedlåtande sätt utan jag hade i mina ögon varit artig och respektfull.
Sådana här episoder har lämnat vissa trauman hos mig. Jag mår dåligt om jag råkar såra någon, och med sådana här erfarenheter i bagaget är jag idag väldigt försiktig med vad jag säger när jag svarar på frågor från människor jag inte känner så väl. För jag har svårt att bedöma i vilka situationer jag får vara rak och ärlig och i vilka situationer jag borde vara försiktig och ”ljuga” som jag brukar kalla det. Men jag vet att andra människor inte ser det som en lögn om man modifierar sanningen lite. För mig är det dock fortfarande ganska svårt att bedöma vad andra människor blir sårade av, och därför har jag blivit väldigt försiktig.
12 svar på ”När man tror att man agerar rätt”
Jag tycker inte att du ljuger om du svarar att killen inte är din typ. Jag tycker ”rätt typ” innebär att personen ser attraktiv ut i betraktarens öga. Så att säga att personen inte är rätt typ kan betyda att personen tex inte ser tillräckligt bra ut.
Ja, du har egentligen rätt! Själv har jag tolkat begreppet ens ”typ” som att man inte passar ihop personlighetsmässigt men egentligen kan det väl betyda både och! Men det som jag iaf lärt mig är att jag i sådana här situationer inte får säga det jag tänker på, dvs att jag inte tycker att killen i fråga är tillräckligt attraktiv. Jag måste komma på vad jag ska säga istället.
Ja jag tror det beror på vad man menar med ”typ”. Ditt ”problem” kanske är att du inte uttrycker dig tillräckligt diffust när du säger vad du tycker till andra människor. Du kanske är för exakt i det du säger och då tar andra människor illa upp jämfört om du uttrycker dig mer oprecist. Att uttrycka sig oprecist tycker inte jag är samma sak som att ljuga men om man inte har förmågan att säga en sak på ett oprecist sätt så får man antingen säga sanningen rakt ut eller ljuga. Det här kanske hänger ihop med att man ska tala tydligt till männoskor med Aspergers syndrom. Man har svårt att förstå vad andra människor menar om de uttrycker sig ”flummigt” och man har kanske själv svårt att uttrycka sig oprecist också?
Jag har faktiskt lärt mig i vuxen ålder att uttrycka mig ”oprecist” just för att inte såra andra, men jag tycker inte riktigt om att göra så trots att jag gör det. Att jag inte gillar det handlar säkert om mitt bokstavliga tankesätt: jag vill veta vad som gäller. Jag hatar svar i stil med ”nja, kanske” och jag vill veta vad det betyder exakt! Ibland frågar jag människor vad de tycker om ett klädesplagg jag köpt, och jag har fått till svar: ”nja, inte riktigt min stil”. Då har jag bara blivit förvirrad! Men vissa människor jag känner svarar istället: ”gud vilket hemskt plagg”, och då blir jag glad. Inte glad för att de hatar plagget utan glad för att svaret är tydligt. Då blir det inga missförstånd, och jag kan känna mig säker 🙂
Min mamma frågar ibland vad jag tycker om hennes klädval. Oftast får jag säga att det passar henne men jag skulle aldrig ha valt det/inte min smak. Tycker hennes klädsmak är helt fel men hon tycker om att vara annorlunda/sticka ut medans jag har iaf börjat köpa kläder som passar min figur o lite modernare. Förr brydde jag mig inte så länge det var helt o rent, var mycket som en pojkflicka. Visserligen är jag det fortfarande men nu har jag smått börjat använda klänning som jag förr aldrig använde.
Bra att du har kommit på ett bra sätt att säga till din mamma att du inte gillar hennes kläder utan att såra henne. Själv brukar jag vara helt rak mot mina föräldrar (och de mot mig) om jag inte gillar deras kläder eller mat, men å andra sidan vet jag om att de inte blir sårade om jag säger rakt ut vad jag tycker. Annars hade jag definitivt gjort på samma sätt som du! Man vill ju inte såra nån 🙂
”Ibland var jag på blinddejter, men tyvärr visade det sig ibland att jag inte var attraherad av dejtens utseende. Om killarna frågade mig om jag var intresserad av mer än vänskap, svarade jag nej. Om någon av dem sedan kom på att fråga om anledningen, svarade jag sanningsenligt att jag inte var attraherad av deras utseende.
I mina ögon hade jag agerat helt rätt: jag hade fått en fråga och jag hade svarat ärligt på den. Men killarna tyckte annorlunda: nästan alla blev i sådana situationer arga och hörde aldrig av sig igen.”
I mina ögon hade du också agerat helt rätt. Vill de hellre höra att du inte gillade deras personlighet? De låter som att de inte är helt 100 % självsäkra. Jag skulle nog också ha blivit upprörd om någon tjej jag gått ut med sagt så när jag var 18-19 år. Men inte nu. Dessutom skulle jag själv säga så om det var en omvänd situation och jag inte fann kvinnan i fråga attraktiv. Jag gick på några internet-dejter för rätt många år sen, vi träffades ute på stan, och jag konstaterade i efterhand att själva konceptet sög, i alla för mig då. I ett fall gillade jag tjejen men inte hon mig (trots att hon gjort det i telefon och på fotografier och msn!), och i två fall så gillade tjejen mig men inte jag henne (Och huvudskälet var att jag inte tände på henne). Och i två fall så gillade ingen av oss varandra särskilt mycket, och kunde därför lämna dejten med ett ”jaha, det där var ingen succé” utan att för den skulle vara ledsna, men situationerna var väldigt awkward så att säga. Tur att jag både före och efter det träffat tjejer på normala sätt och att det har gått bra.
Det här med utseende verkar vara en jättestor grej i vårt samhälle. Förut hörde jag ofta människor säga att det är insidan som räknas och att alla har olika smak när det gäller utseende. Eftersom människor sa så, trodde jag inte att det skulle vara så farligt om jag sa till en kille på ett respektfullt sätt att jag inte gillade hans utseende men tydligen får man absolut inte göra så! De allra flesta människor tar riktigt illa upp av sånt även om jag har svårt för att förstå varför. Jag undrar också, precis som du, om det skulle vara bättre att säga att jag inte gillar hans personlighet.
Jag brukar ofta nämna just den här episoden på mina föreläsningar och alla förutom vissa Aspergare har tyckt att jag agerat helt fel. Jag tror inte det har med självförtroendet att göra att människor tar illa upp utan det strider emot helt oskrivna regler att göra som jag gjorde. Och jag har slutat säga sådana saker nuförtiden för att slippa såra andra. Jag tycker att vi Aspergare får vara som vi är så länge vårt beteende varken stör eller sårar andra. Men i det här fallet sårar jag andra riktigt mycket om jag är mig själv och säger min åsikt rakt ut så i det här fallet är det jag som får anpassa mig till majoritetens norm, tycker jag. Jag som tycker att det är okej att säga sådana här saker tillhör ju minoritet och det är inte meningen att andra människor ska ”lida” pga mitt sätt.
Jag tycker att vi Aspergare får vara som vi är så länge vårt beteende varken stör eller sårar andra.
Jag håller med dig. Samtidigt så inställer sig frågan när man stör eller sårar andra? Sårar jag andra när jag inte platsar på arbetsmarknaden? Skattebetalarna kanske blir sårade när de tvingas försörja mig. 😉
Förut funderade jag mycket på sådana frågor. Jag undrade om jag kanske sårar andra om jag sover 12 timmar på nätterna, andra kanske vill umgås med mig och blir sårade när jag inte orkar. Andra kanske blir sårade över att jag inte har samma intressen som de, att jag har boendestöd eftersom skattebetalarna måste betala det osv 😉
Men du kan inte rå för att du inte platsar på arbetsmarknaden. Och jag kan inte göra något åt att jag behöver boendestöd, och du och jag har laglig rätt att få hjälp från samhället. Så har politikerna bestämt att det ska vara, och Sverige är trots allt ett demokratiskt land, som tur är 🙂
Jag anser att jag har rätt till hjälp från samhället oavsett vad lagen säger. De nya sjukreglerna är fel eftersom de tvingar människor utan sjukpenning att leva på socialbidrag. Det hjälper inte att de lagen har stiftats i demokratisk anda. Lagen är likt förbannat fel. Att vi nollklassade tvingas leva på socialbidrag år efter år är sjukt. Det är lika sjukt att ingen politiker gör någonting åt vansinnet. Ingen, absolut ingen, tjänar på att det är som det är i dag. Det har fungerat så här sedan 2008 och politikerna gör ingenting åt saken antingen för att de inte förstår eller mer sannolikt för att de inte bryr sig om oss.
Jag håller med dig om att lagen inte borde se ut som den gör. De människor som röstat fram lagen skulle förmodligen ändra sig om de själv blev sjuka och aldrig mer kunde jobba. Jag hoppas naturligtvis att den nya regeringen gör något åt saken. Förut såg det inte ut så här i Sverige och det borde inte se ut så här idag heller.