Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.
Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.
Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. ”Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.
När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid – i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom – vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: ”Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: ”Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.
När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven – självklart i enrum – var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!
31 svar på ”Låt aldrig ett barn känna sig oönskat!”
Jag tycker att barn och unga med asp/add ska få slippa idrotten om dom vill,men motion är ju bra för alla och det finns väl andra sätt att få det utan att behöva delta i lagsport.Själv gillar jag inte att jobba i team och funkar bäst att jobba ensam men gammal som jag är så klarar jag det om dom jag ska jobba med andra
Jag håller med dig helt! Jag tycker att barn med Aspergers syndrom kan delta i gympan genom att välja på vilket sätt de vill röra på sig. Någon kanske vill cykla, någon annan gå ut och springa osv. Motion ska vara roligt och inte kännas ångestfylld! Själv tycker jag inte heller om att jobba i team så du är definitivt inte ensam där 😉
Att utöva idrott i team, blir det inte enklare om låt säga alla har Asperger? Man behöver inte vara helt lika för att man delar diagnos men det kanske blir enklare då alla har ett liknande utgångsläge.
När jag gick i Aspergerklass i gymnasiet kändes idrotten mycket roligare för jag vågade ta mer plats. Själv har jag inte haft problem med motoriken, men kan däremot förstå att lagsporter inte är lockande (oavsett konstellation) om man har motoriska svårigheter som vissa med AS har.
Intressant fråga! För mig personligen skulle det inte vara lättare att utöva idrott i team om alla har asperger, det skulle ta lika mycket energi av mig ändå att koncentrera mig på motoriken, lagkamraterna, reglerna på spelet osv. Men det var en jättebra fråga du ställde, och det inspirerade mig att skriva ett blogginlägg om ämnet inom de närmaste dagarna 🙂
Vad bra att idrotten kändes lättare för dig när du började på Aspergerklass! 🙂 Det beror säkert på att du inte har problem med motoriken. Vissa aspergare som inte har problem med motoriken kan ändå ha svårt för lagsporter p.g.a. att det innebär mycket socialt samspel, och då kan jag tänka mig att det blir lättare när man är med andra som också har asperger.
När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid – i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom – vald allra sist.
Det är inte utan att man undrar vad många idrottslärare egentligen har i huvudet när de fortsätter att dela in elever i lag på det här sättet år efter år. Det är ungefär som att rösta om vem som är den populäraste tjejen/killen i klassen. Metoderna är som skapade för mobbning.
Jag håller med! Det borde vara förbjudet att låta eleverna bilda lag på gympan på det här sättet. Lagsporter borde dessutom inte vara obligatoriska överhuvudtaget! Även om det hade varit gympaläraren som hade delat in oss på lag hade jag mått dåligt av vetskapen om att jag kunde förstöra för mina lagkamrater.
Hej och tack för en bra blogg. Jag har en 8 -årig flicka med Aspergers syndrom, och tycker din blogg har hjälpt mig förstå en del saker i hennes sätt att vara. Framför allt har jag börjat tänka mera på hur viktigt det är är hon får vara sig själv även om omgivningen ibland har en del åsikter om hur hon borde vara (speciellt skolan).
Förstod först nu att hon antagligen är mycket trött i skolan och därför har så svårt att få något gjort på lektionerna och att det är orsaken till att hon inte heller alla kvällar får läxorna gjorda.
Hej Lena!
Ja, tyvärr har omgivningen och skolan ofta en massa åsikter på hur man borde vara 🙁 Men det gäller att försöka att ignorera kommentarer från människor som inte har kunskap.
Vad roligt att min blogg har hjälpt dig att förstå din dotter bättre! Själv fick jag inte heller alltid läxor gjorda när jag gick i skolan, men jag behövde helt enkelt hushålla med min energi så att jag inte skulle krascha.
Förstod först nu att hon antagligen är mycket trött i skolan och därför har så svårt att få något gjort på lektionerna och att det är orsaken till att hon inte heller alla kvällar får läxorna gjorda.
Mycket av problemet är nog att din dotter lägger så mycket energi på att gå i skolan att hon inte har ork över att lära sig någonting. Ni kanske borde överväga kortare skoldagar och på sikt förlängd studietid (tex läsa gymnasiet på 4 år istället för på 3 år).
Mycket av problemen med skolan är att det hon inte får gjort på timmen får hon som hemläxa. Och jag kan tycka att hon egentligen borde få mindre uppgifter i läxa än de flesta andra. Vi sitter och gör läxor i timmar bland, medan jag tycker att 15 minuter är rimligt för ett barn i första klass. Ska ta upp det (än en gång) med läraren nu i höst.
Som tur har hon väldigt lätt för matte och här hemma räknar hon gärna allt möjligt och omöjligt, men hon säger att hon blir så trött i skolan eftersom det är så många barn och så mycket ljud. Av någon anledning ska mycket göras i grupp och par också, vilket hon ju avskyr (vilket jag också alltid gjort) Men antar att det är bra social träning.
Men vi har också haft tur med klassen hon går i, hon har gått i förskolan med många av de andra barnen och de verkar acceptera henne precis som hon är och hon får vara med på sina villkor och läraren jobbar också aktivt för att hon inte ska bli utanför.
men hon säger att hon blir så trött i skolan eftersom det är så många barn och så mycket ljud.
Perceptionsstörningar i form av ljudkänslighet är vanligt hos människor med Aspergers syndrom. Din dotter har behov av en tyst studiemiljö. Skolmatsalen är ett typexempel på en miljö som sällan är anpassad för elever med Aspergers syndrom. Korridorer och klassrum likaså även om de kanske inte är lika högljudda.
Som tur har hon väldigt lätt för matte och här hemma räknar hon gärna allt möjligt och omöjligt
Många människor med Aspergers syndrom är särbegåvningar. De har klart högre begåvning än genomsnittet på ett eller flera begåvningsområden. Jag tycker det är viktigt att identifiera din dotters intressen och begåvningsområden och satsa på dessa samt försöka minimera de negativa konsekvenserna av de områden din dotter har svårt för. Detta är så klart väldigt svårt att göra i skolan eftersom skolan är konstruerad för elever med jämn begåvningsprofil.
Av någon anledning ska mycket göras i grupp och par också, vilket hon ju avskyr (vilket jag också alltid gjort) Men antar att det är bra social träning.
Har en specialistläkare med inriktning på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sagt att grupparbete är bra social träning för din dotter? Jag frågade det neuropsykiatriska utredningsteamet som diagnostiserade mig med Aspergers syndrom om jag hade nytta av att träna min sociala förmåga genom att exponera mig för grupper av människor. Nej, nej, nej, sa neuropsykologen bestämt. Det är möjligt att barn kan ha mer nytta av social träning än vad vuxna människor med Aspergers syndrom har men generellt anses inte de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom vara en träningfråga. Det är istället en fråga om anpassning av omgivningen.
En aspergares sociala färdigheter beror framförallt på en medfödd skillnad i hur hjärnan bearbetar och tolkar information vilken mer än någonting annat kännetecknas av nedsatt social interaktionsförmåga. Lösningen anses därför generellt vara att anpassa miljön till aspergaren snarare än att försöka anpassa aspergaren till miljön. Att träna en aspergare på att fungera socialt är lite som att träna ett barn med medfött ryggmärgsbråck att gå på sina ben. Det är inte möjligt eftersom barnet inte kan överföra nervsignaler från hjärnan till benen. Träning av barn med ryggmärgsbråck är inriktad på ADL-träning dvs träning i att fungera i vardagen med funktionsnedsättningen dvs träningen är inte inriktad på att återfå förmågan vad gäller att överföra nervsignaler mellan hjärnan och benen. Jag tycker att du, om du inte redan har gjort det, ska diskutera detta med människor som har kunskap på området. Detta innebär att du måste vända dig till experter på utvecklingsneurologiska avvikelser. Lärare, kuratorer, läkare, psykologer mm har i regel inte kunskap att uttala sig om dessa saker. Det krävs specialistläkare och neuropsykologer med inriktning på autism och AD(H)D för att avgöra om den här typen av social träning är bra för din dotter.
Men vi har också haft tur med klassen hon går i, hon har gått i förskolan med många av de andra barnen och de verkar acceptera henne precis som hon är och hon får vara med på sina villkor och läraren jobbar också aktivt för att hon inte ska bli utanför.
Det finns en överhängande risk att detta kommer att förändras till det sämre inom några år. Sociala svårigheter brukar många gånger yttra sig mer på mellanstadiet eftersom det är när barnen är 10-årsåldern som de utvecklar sociala förmågor (börjar frågar chans på tjejer/killar mm).
(vilket jag också alltid gjort)
Du kanske har autistiska drag. Du kan testa dig här: http://www.wired.com/2001/12/aqtest/
Genomsnittet för kvinnor är 16. Får du över 25 har du så starka autistiska drag att en utredning kan vara på sin plats om du har svårigheter att fungera i samhället. Får du över 32 har du nästan garanterat en autismspektrumstörning. AQ-testet är ett screeningtest. Det är inget diagnostiskt test. Endast ett neuropsykiatrisk utredningasteam kan fastställa om en människa har eller inte har ett autismspektrumtillstånd.
De här länkarna kanske är intressanta för dig:
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Neurospykiatriska-funktionsnedsattningar/Att-undervisa-elever-med-Aspergers-syndrom/
http://urplay.se/program/174478-liv-med-autism-vi-har-alla-autistiska-drag
http://urplay.se/program/161999-ratt-hjalp-till-elever-med-asperger-och-autism
http://urskola.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Tack för länkarna, ska absolut läsa informationen.
Mycket av problemen med skolan är att det hon inte får gjort på timmen får hon som hemläxa. Och jag kan tycka att hon egentligen borde få mindre uppgifter i läxa än de flesta andra.
Hon kanske behöver långsammare studietakt pga av en avvikande kognition eftersom undervisningen inte är anpassad till din dotters koginition vilket innebär att hon har en nackdel gentemot sina klasskamrater som har den typ av koginition som undervisningen är utformad för. Även om människor med Aspergers syndrom har en genomsnittlig begåvning som är normal eller högre än normal så kan de ha svårare än normalt för skolan. Detta eftersom skolan inte är anpassad till den annorlunda kognition som är utmärkande för utvecklingsneurologiska avvikelser. Resultatet blir att elever med NPF underpresterar sett till begåvningsnivå. Funktionsnedsättningen uppkommer just iom en otillräcklig anpassning av skolmiljön. Ingen människa är funktionshindrad. Funktionshindret är en reaktion på en otillräcklig anpassning. Det finns ingen anledning till att acceptera att elever med Aspergers syndrom ska ha svårare för skolan än andra elever. Att acceptera detta är att acceptera diskriminering av elever med NPF-diagnoser.
Diskrimineringen av människor med NPF är dock så vanlig att många människor tar den för given. Det här är ett bra debattinlägg i frågan: http://www.svt.se/opinion/barnen-som-offras-i-den-svenska-skolan
Jag håller med dig om att din dotter inte ska behöva sitta och göra läxor i timmar, det är inte rimligt och risken finns att din dotter blir utbränd. Bra att du kommer att ta upp det med läraren!
Jag är liksom Mats skeptisk till social träning. Barn är så klart olika men jag lärde mig personligen ingenting av att exponera mig för grupparbeten utan jag tyckte att det blev bara jobbigare och jobbigare med åren. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om ämnet:
http://blogg.aspiration.nu/sluta-tvinga-barn-med-aspergers-syndrom-till-grupparbeten/
Får försöka ta upp den aspekten med läraren att det kanske inte leder till något positivt att hon tvingas till grupparbeten stup i kvarten.
Just nu tycks det som det åtminstone här i Finland skulle läggas mycket vikt på samarbete och arbete i grupp i skolorna. Kan tycka att det gått till överdrift, naturligtvis är det viktigt att kunna samarbeta men man kommer nog inte ifrån att det helt enkelt inte passar alla.
Om man ska träna sociala färdigheter så tror jag att det är bättre att göra det under kontrollerade former dvs med metoder som är särskilt utvecklade för ändamålet än att göra det genom grupparbeten i skolan: http://habilitering.se/autismforum/behov-och-insatser/sociala-fardigheter/insatser-sma-barn/olika-metoder-social-traning
Det verkar finnas dåligt med vetenskapligt stöd för att träning av sociala färdigheter utvecklar de autistiska barnens sociala förmågor. Jag tror du får gå på magkänslan. Om din dotter lider mer av grupparbeten än du tycker att hon har nytta av dem så är det nog för många grupparbeten för din dotter i skolan. Att delta i grupparbeten i skolan för att utveckla sociala färdigheter är en chansning. Det finns nog ingen som med säkerhet kan säga att det är bra för din dotters utveckling.
Att anpassa skolmiljön till barn med Aspergers syndrom är ingen lekstuga. Du får ta hjälp av specialistläkare i psykiatri och neuropsykologer med inriktning på autismsprektumtillstånd. Genomsnittliga lärare har alldeles för dåliga kunskaper i ämnet.
Det är bla den här typen av studier som jag syftar på när jag påstår att det är väldigt tveksamt om social träning är meningsfullt för barn med autismspektrumtillstånd:
Barn och ungdomar kan erbjudas träning av sociala färdigheter i grupp [39] och eventuellt datorbaserad träning; forskning visar framsteg under träningsperioder, men tveksamhet råder om hur bestående effekterna är och om färdigheten kan generaliseras till andra situationer.
Tidig intervention kan vara inriktad på att stimulera lek och kommunikation och/eller vara beteendeterapeutiskt inriktad. Förhoppningarna med tidig intervention är att försöka minska gapet till den sociala/kommunikativa utvecklingen hos barn utan utvecklingsavvikelser. Positiva resultat har rapporterats [36, 37], men vid systematisk litteraturgranskning har det inte gått att fastställa god evidens för att någon form av träning markant kan förbättra prognosen för hela gruppen barn med autismspektrumsyndrom [38].
För vuxna med autismspektrumsyndrom och normal begåvning har kognitiv beteendeterapi (KBT) i grupp liksom sociala aktiviteter i grupp resulterat i förbättrad livskvalitet, medan de autistiska symtomen förblivit oförändrade [40].
http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2014/09/Autismspektrumsyndrom-ersatter-Aspergers-syndrom-och-autism/
Mitt barn med asperger älskar idrott! Dock finns det andra saker som hen har svårt för. De gäller att anpassa efter varje individ.
Tack för ett bra inlägg! ❤
Tack Supermamsen! ❤❤❤
Vilken typ av idrott? Individuell idrott eller lagidrott? Hur upplever ditt barn omklädningsrummet? Vilken ålder? Låg-, mellan- eller högstadiet?
För mig var lagidrottandet på planen inget större problem. Problemet var istället aktiviteterna utanför planen tex i omklädningsrummet.
Jag har oerhört dåligt samvete för att jag och min f.d. make förmodligen gjort just detta…fått, vår idag vuxna son, att känna sig värdelös och kanske t.o.m oönskad under sin uppväxt!! Det skär ofta i mitt hjärta när jag tänker på hur vi missförstod hans svårigheter och tog det för ovilja, lathet m.m. Det hände ofta att vi sa saker som : – men herregud, det här måste du väl ändå kunna, det kan ju t.o.m. din lillebror/lillasyster osv… han fick mycket skäll och gnat…när han istället skulle fått hjälp, stöd och fått vara precis som han var!
Jag önskar verkligen att jag att jag hade haft tillgång till din blogg under 80-90 talet Paula 🙂 men bättre sent än aldrig! Du lär mig så mycket, och jag har blivit ett mkt mkt bättre stöd och en bättre mamma för min son idag…Tack
Jag förstår att du har dåligt samvete, men hoppas det tröstar dig att tänka på att det är många andra föräldrar, inklusive mina egna, som gjort exakt samma misstag som ni gjorde! Ni menade ju inget illa utan ni trodde på riktigt att han var lat och därför tjatade ni. Det viktigaste är hur du behandlar din son idag, och du kan förklara för honom att du har insett att ni har gjort fel.
Jag har oerhört dåligt samvete för att jag och min f.d. make förmodligen gjort just detta…fått, vår idag vuxna son, att känna sig värdelös och kanske t.o.m oönskad under sin uppväxt!!
Det är förståeligt att du känner så men skadan är sas redan skedd. Det som är viktigt nu är att du försöker kompensera dig genom att framöver försöka förstå din son istället för att döma din son efter en neurotypisk mall. Gjort är gjort. Det blir inte bättre av att du har dåligt samvete för det. Däremot kan det bli bättre av att du försöker lära dig av dina misstag och bete dig annorlunda i framtiden. För övrigt är du tyvärr inte ensam om att ha trott att ditt barns beteende beror lathet, ovilja etc. Det är väldigt vanligt att vuxna människor reagerar så på de svårigheter som barn med utvecklingsneurologiska svårigheter uppvisar. Överhuvudtaget behöver föräldrar och inte minst lärare förstå mer och döma mindre.
Hej på dig!
Jisses vilka bra inlägg du gör:-) jag har 3 barn med olika diagnoser. En son vägrade ha på sig inneskor. Han gick alltid barfota i skorna därför att sömmarna på strumporna var obehagliga. Vägrade andra skor än uteskorna. Då fick han inte vara med för pedagogen. Varför??? Det var tvång inneskor.
Tack Sara! 🙂 Överkänsliga sinnen är inte ovanliga bland barn med Aspergers syndrom. Synd att din son inte fick vara med. En lösning hade kunnat vara skoskydd inomhus eller att köpa likadana skor till honom som han använder utomhus och dessa skor hade han kunnat använda som inneskor.
En lösning hade kunnat vara skoskydd inomhus eller att köpa likadana skor till honom som han använder utomhus och dessa skor hade han kunnat använda som inneskor.
Bra förslag tycker jag. En tredje lösning hade kunnat vara att trä ett skoskydd över huvudet på pedagogen och sedan avskeda denne eftersom pedagogen är så trångsynt att den inte förstår att man undervisning kräver att man har huvudet på skaft och inte skor på fötterna. 😉
Det hade varit intressant att höra vad skälet är till att eleverna måste ha inneskor på sig. Finns det något vettigt skäl till det eller är det bara ännu en fix idé som lärarna har fått för sig som så mycket annat i skolan?
”En tredje lösning hade kunnat vara att trä ett skoskydd över huvudet på pedagogen och sedan avskeda denne eftersom pedagogen är så trångsynt att den inte förstår att man undervisning kräver att man har huvudet på skaft och inte skor på fötterna. ”
😀
” eller är det bara ännu en fix idé som lärarna har fått för sig som så mycket annat i skolan?”
En mycket bra fråga, och jag undrade precis samma sak! Det sägs att vi aspergare är oflexibla och har fixa idéer, men samma sak kan nog sägas om många neurotypiker också 😉
Det kan ju vara så att det finns en väldigt bra anledning till att eleverna måste ha skor på sig inomhus just på den här skolan men jag tvivlar på det eftersom jag gick igenom hela grundskolan i bara strumplästen. Vad är det för konstig skola som förutsätter skor inomhus för att pedagogiken ska fungera?
Det är lite ”komiskt” att elever med Aspergers syndrom blir mobbade av elever som dagarna i ända spelar Pokémon Go. Pokémon är nämligen skapat av Satoshi Tajiri som har just Aspergers syndrom.
Jag håller med! Jag visste faktiskt inte att skaparen till Pokémon har Aspergers syndrom.