Vissa människor tycker inte att vi som har Aspergers syndrom eller autism borde identifiera oss med våra diagnoser. ”Men du är inte Aspergers syndrom, kom ihåg det Paula”, får jag inte sällan höra.
Väljer att kalla mig för en aspergare
Ändå väljer jag att kalla mig för en aspergare alternativt en aspie. Varför? Jo, för att min Aspergers syndrom påverkar mitt liv enormt, och att blunda för min Asperger-diagnos skulle i min värld vara samma som att förneka en stor del av mig själv. Innan diagnosen försökte jag blunda för vem jag var och försökte bli som alla andra, men resultatet blev att jag bara mådde oerhört dåligt. Det var först efter diagnosen jag började leva.
Omöjligt att skilja min personlighet från min diagnos
Jag har aldrig haft något behov av att skilja min personlighet från min diagnos. Visst, några av mina egenskaper beror säkert på att jag är Paula medan andra av mina egenskaper beror på att jag har Aspergers syndrom, men eftersom asperger är någonting man föds med, är det omöjligt att veta vem jag skulle vara om jag inte skulle ha Aspergers syndrom. Därför är det ointressant för mig att spekulera.
Autism är en viktig del av mig
Människor som tycker att man inte borde kalla sig en aspergare är oftast de som ser Aspergers syndrom som någonting negativt. Och visst, det går inte att förneka att jag har många svårigheter på grund av min Aspergers syndrom, men samtidigt är asperger min allra största tillgång. Det är en gåva som jag fått betala ett mycket högt pris för, men jag skulle aldrig ta bort min Aspergers syndrom även om jag fick chansen.
Ingen skarp gräns
Att jag väljer att kalla mig själv för en aspie betyder inte att alla andra aspergare är som jag. Inte heller betyder det att det finns någon skarp gräns mellan aspergare och neurotypiker och att jag placerar aspergare och neurotypiker i olika fack. Nej, jag är mycket mer än min Aspergers syndrom! Jag är till exempel också en finne, men om jag kallar mig själv för en finne, betyder det då att jag placerar mig själv i ett fack och indikerar att alla finnar är som jag? Nej, just det.
Summa summarum: Jag är en person med Aspergers syndrom, och därmed är jag en aspie!
2 svar på ”Jo, jag är visst en aspie!”
Man föds ju till den man är och växer upp med sin personlighet , så asperger är inget jag tänker på att jag har . Som Gunilla Gerland sa på en föreläsning att egentligen finns inte dom här diagnoserna men samhället kräver ett namn på dom för att barn och ungdomar även gamla rävar som jag ska få möjligheten att få hjälp. Alla har ju sin personlighet även s.k neurotypiker , det finns ju neurotypiker som också har svårt med mycket. Jag har genom åren träffat på människor som haft dom här dragen och varit tystlåtna och haft en del svårigheter men jag har inte tyckt att dom skulle vara speciellt knepiga för det , många har varit trevliga att umgås med. Man kan ju också umgås utan att prata eller göra saker hela tiden och det kan vara riktigt skönt
Jag har också alltid dragits till människor som är annorlunda, och nu i vuxen ålder har jag förstått att många som jag umgicks med förut hade förmodligen Asperger eller liknande drag. Jag har alltid varit en person som inte har dömt andra. Men precis som du skriver kräver samhället ett namn på barn som fungerar annorlunda. Och nu i vuxen ålder behöver jag ett namn för mina svårigheter för att jag bland annat ska få boendestöd och sjukpenning.