Attention larmar om två allvarliga problem med den svenska skolan: dels förblir många elever med npf utan det stöd de skulle behöva och dels sätts stödet in alldeles för sent. Många elever med npf låter bli att gå till skolan och blir så kallade hemmasittare, framgår av Attentions skolenkät. Det som upplevs som svårt av många elever med npf är undervisningen, sociala relationer och skoluppgifterna, framgår av enkäten. Med andra ord är det i princip ingenting som är anpassad efter elever med autism, adhd och andra npf-diagnoser för skolan består väl mest av undervisning, kompisrelationer och uppgifter?
Vissa lärare har tråkiga attityder
Jag föreläser om autism sedan 2008, och jag håller även föreläsningar på skolor. Tyvärr stöter jag ibland på någon lärare eller rektor som uttrycker åsikter som: ”Det är inacceptabelt att elever med autism och adhd skolvägrar och att föräldrarna låter hemmasittandet pågå, vi har ju skolplikt i Sverige” samt: ”Alla elever ska utmanas oavsett om de har en funktionsnedsättning eller ej. Elever med autism och adhd borde jobba på sina svårigheter istället för att endast göra saker de tycker om, annars kommer de aldrig klara sig i livet.”
Blir irriterad
Sådana kommentarer gör mig sjukt irriterad. Visst har vi en skolplikt i Sverige, men samtidigt har skolorna en skyldighet att anpassa skolan efter elever med specialbehov, enligt skollagen. Och som om livet med autism och adhd inte skulle medföra tillräckligt många utmaningar som det är! Men ändå finns det fortfarande lärare och representanter från andra yrkesgrupper som tror att vi med npf inte får tillräckligt med utmaningar och behöver ”utmanas hårdare.” Så länge skolpersonalen uttrycker dessa attityder kommer skolan aldrig kunna anpassas efter elever med autism och adhd. Det är ett sorgligt faktum!
Klarar mig i livet
Och apropå att klara sig i livet. Visst, barn går i skolan för att klara av sitt framtida vuxenliv, men det som många inte har förstått är att det här med att ”klara sig i livet utan funktionsnedsättning” inte är samma som ”klara sig i livet med funktionsnedsättning.” Jag har själv autism och adhd och klarar mig utmärkt i livet, dock med hjälp av en boendestödjare och anpassningar på jobbet. Och nu vet jag vad du kanske tänker: ”Jaha, Paula behöver fortfarande stöd som vuxen eftersom hon fick för mycket anpassningar i skolan som liten. Hon har aldrig lärt sig att utmana sig själv.” Visst tänker du så?
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Hade behövt anpassningar
Men det är inte sant. Jag fick inte en enda anpassning i skolan eftersom jag fick diagnoserna först som vuxen. Att neka en elev med autism, adhd eller andra npf-diagnoser anpassningar betyder alltså inte att hen kommer att ”lära sig att hantera utmaningar” och kunna leva ett vuxenliv som om hen inte hade en funktionsnedsättning. Jag skulle nog säga att mitt stödbehov som vuxen troligen är större än vad det skulle ha varit om jag hade fått en anpassad skolgång. För att få en positiv skolgång och faktiskt lära mig något skulle jag ha behövt skippa flera moment, bland annat grupparbeten!
Kunde utveckla mina styrkor
På grund av mina negativa skolerfarenheter tog det mig många år innan jag som vuxen orkade börja plugga och klarade av att behålla ett arbete. Och mina framgångar är tack vare att jag hittade Ågesta Folkhögskolas informatörslinje som var anpassad efter autister. Utan anpassade studier hade jag fortfarande saknat arbete och inte kunnat försörja mig själv. Tack vare att jag fick de anpassningar jag behövde kunde jag utveckla de förmågor jag var duktig på, det vill säga hålla så bra föreläsningar om autism som möjligt för att så småningom kunna försörja sig på föreläsandet.
Hade inte varit där jag är idag
Det är en stor förlust att många skolor fortfarande vägrar anpassa skolan efter elever med autism, adhd och andra npf-diagnoser. Alla förlorar på uteblivna anpassningar: samhället, npf-familjerna och inte minst npf:aren själv. Dåliga skolerfarenheter tar bara bort nyfikenheten och lusten till lärandet. Titta bara på mig: Utan anpassningar på Ågesta Folkhögskola hade jag aldrig varit där jag är idag!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Är det det där som menas med att en sysselsättning är vad som ger en självförtroende och värde som människa?…
Jag menar alltså att ML (M) sa att jag ska smsa en person (typ ett år sen) som jag skulle…
Tack Paula. Du har säkert rätt, jag kanske ändå inte hade fått behålla samtalskontakten… men varför är det andra gången…
Tack detsamma Cindy! 🙂
Tack detsamma Dr Blom! Jag trodde att man sade god fortsättning först närmare nyår, men där ser man 🙂
God jul Paula🌲🌲🌲
God fortsättning Paula! https://sverigesradio.se/artikel/6597539
God jul, Susanna! 🙂
God Jul till dig Paula!
Bra skrivet! När spelarna samarbetar kring spelet blir reglerna tydliga och autisten slipper förhoppningsvis känna sig osäker på vad som…
16 svar på ”Jo, elever med autism och adhd behöver anpassningar”
Alla med de åsikterna kunde istället ”utmana” sig själva och göra sånt som de tycker är jobbigt och mår dåligt av, istället för att säga till andra att de borde göra det. Och även om de gör det, vilket står de helt fritt, så ska ju inte andra som inte vill behöva göra det ändå.
Majoriteten är på det här sättet, oavsett vad det handlar om. Ingen får vara annorlunda. Det är därför den här bloggen är en sån frisk fläkt och trevlig att besöka!
Vill passa på att säga att det var urdumt av den där personen du nämnde tidigare som hade blivit nekad sjukersättning eller liknande och därmed blivit bättre motiverad till att kunna få och klara av ett jobb som sen tyckte att det borde bli betydligt svårare att bli sjukskriven bara för att det hade motiverat HONOM… Många mår jättedåligt när de blir nekade och flera har t.o.m. tagit sina liv efter beslut om utfärsäkring etc… Att då säga en sån sak, återigen bara för att det hade motiverat HONOM… Vilken fruktansvärd idioti. Snacka om att bara se sig själv.
Vad roligt att du gillar bloggen, Kane! Jag håller med dig om att människor ofta är dåliga på att se andras perspektiv. De tycker att andra ska göra saker de mår dåligt av ”eftersom det inte kan vara så farligt”, men samtidigt är de knappast villiga att må dåligt själva. Jag är helt säker på att dessa lärare och rektorer också skulle ha skolvägrat som barn om skolan hade fått dem att må så dåligt att de inte ville leva.
Jag minns inte vilken person det var jag nämnde, men jag har ju träffat sådana personer under åren och har säkert skrivit om det på bloggen! Jag minns iaf tydligt att jag läste en bok som var skriven av en man med funktionsnedsättning som tyckte att stödinsatser var alldeles för lätta att få eller något liknande. Han menade typ att alltför generösa stödinsatser inte uppmuntrar till självständighet. Det kanske var den personen jag syftade på!
Jag reagerade också på det. Bara för att han inte behöver lika mycket stödinsatser som erbjuds betyder det inte att det inte finns många andra som skulle behöva betydligt mer stöd än vad de får!
Varför återkommer allt till ordet självständighet? Och varför ska folk som behöver hjälp förväntas känna skam? För det är väl bara så man kan tolka det. Och när blev det så svårt för folk att hjälpa andra om de kan, då alla har sina egna styrkor och svagheter? Jag själv har aldrig haft något problem med det. Tvärtom har det känts bra när jag har kunnat hjälpa någon annan!
Bättre vore om han och andra som inte anser sig behöva stödinsatser helt enkelt bara kan avstå från dem och låta de gå till andra som behöver de betydligt bättre. Känns mest som avundsjuka där med – om inte han fick det och klarade sig ändå så ska ju inte andra behöva få det heller! Den där attityden gillar jag inte alls.
Precis, tänk om alla hade kunnat hjälpa andra som inte kan saker som man själv är duktig på. Jag hade förut en kollega som inte kunde läsa och skriva. Det var inget större problem för honom och inte heller för oss kollegor för det fanns alltid någon kollega som hjälpte honom. Men däremot var det ett problem för många andra människor! Helt sjukt att andra människor ska förpesta hans liv på grund av det.
Tänk också om vårdare till äldre som behöver hjälp med att gå på toaletten etc frågade de om de inte kan göra det själva? Det är ändå en utsatt situation varje person som behöver hjälp av andra befinner sig i. Och det minsta man kan göra då är väl att hellre försöka få de att slippa känna skam över sin situation eller diagnos.
Nu vet jag iofs att det finns usla vårdare som negligerar sina arbetsuppgifter och ger de äldre dålig vård, men å andra sidan brukar inte samhället tycka att det är okej alls! Jag har i alla fall aldrig hört någon säga att ”de äldre ska utmanas.” De flesta skulle nog vara arga på en sådan vårdare, men däremot är det många som anser att det är helt okej att en person med osynlig funktionsnedsättning inte får stöd.
Eller att man förväntas kunna stå i tunnelbanan för att ge plats till nån äldre eller gravid, då kan nån säga jag som är så ung och ser pigg och glad ut. Men har utöver diagnoser problem med ländryggen. Bara för man fyllt 40 betyder de inte man har världens ork. Min son har de kallat lat många gånger, de förväntar sig att en på snart 20 år ska kunna orka en massa.
De har liksom blivit vi och världen för att slippa en massa folk som jämt ska ha synpunkter om allt. Sen är de lätt att minnas saker från barndomen men inte minnas telefonnummer eller komma i håg namn och så.
De flesta människor är fruktansvärt dömande, fördomsfulla och okunniga. Det är allt jag själv fått se också. Det är de där undantagen man måste leta efter och värdera. De flesta man möter är man bara jätteglad över att få slippa.
Ja, tyvärr finns det många dömande människor. Men jag har accepterat det faktum och lägger inte min energi på dem. När jag slipper dessa människor och inte ägnar dem en tanke blir mitt liv genast mycket bättre.
Samma här! Och så länge man vet att de där undantagen finns, så klarar man bättre av alla man möter och har mött av den andra sorten också.
Exakt!
Ja, tyvärr är det rätt vanligt att yngre/medelålders människor med osynliga besvär får onda blickar när tar en sittplats i tunnebanan samtidigt som äldre personer får stå. Vad tråkigt att din son har blivit kallad lat 🙁
Jag arbetar som speciallärare och blir så frustrerad och ledsen varje gång jag hör lärare eller annan skolpersonal uttrycka sig som du beskriver. Ibland vill jag bara ge upp och gör något helt annat, men så kommer jag på vem jag kämpar för. Jag ser mig som barnens språkrör i en värld som skapats av vuxna som tänker att alla passar in i samma mall.
Tack för att du delar med sig av dina tankar och ditt perspektiv!
Vad glad jag blir att du kämpar för elevernas rättigheter! Jag önskar att alla lärare var som du. Jag förstår att du ibland känner för att ge upp, men jag är säker på att eleverna och deras föräldrar uppskattar dig och är tacksamma över att du finns på skolan.
Jag önskar också det fanns fler lärare som du! Och människor rent allmänt.
Håller helt med dig, Kane!