Många unga vuxna frågar mig är om de skulle kunna ha asperger eller autism även om de inte tycker sig känna igen sig i diagnoskriterierna. Och om man känt sig annorlunda hela livet och aldrig passat in, är det bara naturligt att börja grubbla över sitt annorlundaskap senast i den unga vuxenåldern. Just i den åldern kan tankar på om man skulle kunna ha Aspergers syndrom eller autism poppa upp. Man kanske börjar läsa litteratur skrivna av forskare och personer med egen diagnos, börjar läsa bloggar om autism, gå på föreläsningar och fundera på om man känner igen sig eller inte.
Det som är viktigt att känna till i ett sånt läge är att autism är ett brett spektrum. Därför är det i princip omöjligt för läkare och psykologer att beskriva spektrat i en enstaka bok på det sättet att alla autister skulle känna igen sig. Och vi med egen diagnos som skriver böcker och bloggar om autism gör det utifrån ett inifrånperspektiv. Det innebär att vi inte sällan beskriver hur det är för oss att leva med autism. I mitt fall hur det var för mig i skolan med utanförskap, mobbing och otydliga uppgifter, pressen att leka med klasskamraterna på rasterna trots att jag inte ville och hur det är att ha boendestöd i vuxenåldern.
Någon annan med exakt samma diagnos som bloggar om samma ämne kan däremot ha helt andra erfarenheter. Den personen kanske hade turen att växa upp i en förstående omgivning och kände gemenskap med klasskamraterna direkt. Den personen kan ha helt andra svårigheter som ljudkänslighet, ett behov av att se bilder i förväg på ställen som han eller hon ska besöka och så vidare. Därför kan man få en helt annan bild av autism om man läser flera böcker eller bloggar skrivna ur ett inifrånperspektiv.
När jag själv läste boken Varför stannar bussen när jag inte ska av? skriven av psykologen Sven-Olof Dahlgren, kände jag nästan inte igen mig överhuvudtaget. Men betyder det att han ger fel bild av autism i boken? Nej, absolut inte. Boken är skriven på ett bra och tydligt sätt och den har hjälpt mig otroligt mycket i mitt yrke som föreläsare. Jag får ofta träffa anhöriga till personer som är exakt den typen som Sven-Olof Dahlgren beskriver, och därför är det bra för mig att veta hur dessa personer fungerar. Även om jag själv inte känner igen mig.
Så jo, du kan visst ha Aspergers syndrom eller autism även om du inte skulle känna igen mig i mina böcker och min blogg! Och du kan ha det även om dina nära och kära inte tycker att du har det. Själv fick jag höra från i princip alla i min omgivning att det var omöjligt att jag kunde ha asperger. Därför kan det vara värt att genomgå en neuropsykiatrisk utredning ändå även om man inte skulle känna igen sig i diagnoskriterierna eller om ens närstående inte tycker att man har det!
Ni som har egen diagnos eller är anhöriga till någon med Aspergers syndrom eller autism, tycker ni att diagnoskriterierna och beskrivningarna passar in på er själva eller på er närstående? Har ni alltid tyckt som ni gjort eller har ni ändrat er uppfattning om autism under årens gång?
4 svar på ”Jo, du kan visst ha autism ändå”
Jag tror de med autism ofta kan ha svårt att värdera och förstå diagnoskriterierna. Kanske dels för att man har svårt att tolka sina egna känslor och dels för att man inte riktigt förstår innebörden bakom orden.
Jag har funderat på om jag har Aspergers sen jag hörde ett radioprogram 1998 men det var först när jag hittade exempel på sent (efter 30 år) diagnostiserade kvinnor som jag verkligen kände igen mig.
Jag tror att du har rätt. Jag har själv också haft svårt för att tolka mina egna känslor. Dels för att jag inte visste förut hur andra människor brukade känna sig i liknande situationer och hur pass trött det var ”normalt” att känna sig, men dels också för att jag inte alltid ens visste vad jag kände. Jag kunde förut ibland inbilla mig att jag var sjuk när jag kände mig konstig i kroppen när sanningen var att jag bara var ledsen. Så du har verkligen en poäng!
Du har också rätt ang innebörden bakom orden. Själv har jag alltid tyckt att innebörden bakom ”begränsningar i intressen och beteenden” varit solklart, men däremot förstod jag inte riktigt förut innebörden i svårigheterna i socialt samspel och kommunikation. Svårigheterna kan ju yttra sig på olika sätt, vilket jag inte förstod förut. Så vi kan nog ha svårt för att värdera och förstå diagnoskriterierna, precis som du skriver.
Utifrån diagnoskriterierna var jag tveksam till att sonen hade en diagnos när förskolan tog upp att de hade sina funderingar. I början trodde jag att han var högkänslig i och med att det i den boken stod att barn med autism saknade empati (vilket ju inte stämde). Han hade ju också utifrån vad jag kunde bedöma en normal språkutveckling.
Men efter att ha läst både en massa böcker och bloggar (inklusive din ) och genomgått utredning så kändes det mer självklart.
Jag trodde också förut att personer med autism inte hade empati. Att det var uteslutet med en autism-diagnos om man kunde känna medkänsla. Tänk dig vad fel man kunde ha! Bristande empati finns inte ens med i diagnoskriterierna.