Jo, det är visst viktigt att acceptera diagnosen

Ända sedan jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, numera även kallat för autism/autismspektrumtillstånd, har jag varit öppen med min diagnos. Men inte bara det: jag har konstaterat för mig själv att jag har omfattande svårigheter och accepterat det faktum att min funktionsvariation medför en otroligt ojämn begåvningsprofil med enorma kognitiva svårigheter men även styrkor. På grund av mina specialbehov behöver jag boendestöd, en förstående omgivning och en mycket anpassad arbetsplats.

Har blivit ifrågasatt

Ibland har andra människor ifrågasatt mig och menat att det inte kan vara bra för mig att tänka på att jag har fler svårigheter än många andra människor. Men jag har sagt emot och hävdat att jag aldrig skulle kunna vara lycklig om jag förnekade min diagnos och mina svårigheter. När jag nyligen lyssnade på Svenny Kopps föreläsning i Helsingfors fick jag bekräftelse på att jag tänker rätt: för att uppnå en god livskvalitet är det mycket viktigt att man accepterar sin diagnos fullt ut, menade hon.

Svenny Kopp vet vad hon pratar om

Jag har alltid misstänkt att det förhåller sig som Svenny sa. Jag har nämligen alltid haft uppfattningen att de autister som tycker att diagnosen är ett känsligt samtalsämne och till varje pris vill undvika allt som har med autism att göra varken verkar lyckliga eller har en god självkänsla men jag har funderat på om det bara är min upplevelse. Det var otroligt skönt att få bekräftelse från en autismforskare! Inte för att jag någonsin tvivlat på det, men nu är jag ännu mer säker på att det är positivt att våga tänka på och prata om sin diagnos.

Har två val

Själv har jag alltid resonerat att jag har två val. Antingen kan jag förneka att jag har autism och vissa svårigheter. Då skulle jag göra allt för att försöka leva så neurotypiskt som möjligt, tacka nej till samhällets stödinsatser och få världens oordning hemma. Eller så kan jag också välja att acceptera diagnosen fullt ut och ta emot boendestöd som hjälper mig med saker jag inte kan göra själv för att skapa ordning i hemmet. Jag har gjort mitt val.

Acceptans viktig för psykiskt välmående

Anledningen till att jag valt att acceptera diagnosen och ta emot boendestöd är att jag har Aspergers syndrom oavsett om jag accepterar det eller inte. Acceptansen får inte min autism att försvinna (vilket jag inte heller vill) men gör samtidigt inte mina svårigheter värre. Ett välfungerande boendestöd kan inte heller förvärra mina svårigheter men kan däremot underlätta mitt liv enormt i och med att jag nu får stöd med det jag inte klarar själv. Eftersom jag definitivt mår psykiskt bättre av att acceptera mig själv fullt ut var valet för mig solklart.

En positiv sak

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som läser mycket litteratur om diagnosen, pratar om den och går på träffgrupper och andra sammanhang där det finns autistiska personer ska du ta det positivt! Tyvärr möter jag ibland anhöriga som försöker hindra sina närstående från att sysselsätta sig alltför mycket med diagnosen men det är helt fel väg att gå. Acceptansen höjer självkänslan och ökar livskvaliteten, inte tvärtom!