Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Jag sörjer att jag fick mina diagnoser sent, hjälp

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Maria frågar

Har du råd till mig som just fått diagnosen autism och ADD vid 62 års ålder? Sörjer att jag ej fått denna tidigare i livet då jag nog fått den hjälp jag så väl hade behövt. Känner mig nu som en spillra av vad jag en gång var pga att det tärt så på mig att försöka leva som en person utan NPF-diagnos.

Paula svarar

Jag förstår din sorg. Jag har känt likadant även om jag bara var 24 år när jag fick mina diagnoser. Trots min unga ålder upplevde jag att hela mitt liv hade gått till spillo då jag hade tvingats leva på ett sätt som hade fått mig att må jättedåligt och jag aldrig hade fått några anpassningar. Det viktigaste i denna sits är att acceptera sorgen över de förlorade åren och erkänna de jobbiga känslornas existens utan att döma ut dem. Du har all rätt att känna som du gör! Jämför aldrig dig själv med andra autister för vi har alla olika copingstrategier och sörjer på olika sätt. Och det är helt okej!

Går att leva ett bra liv ändå

Försök placera dina erfarenheter och upplevelser i ett större sammanhang. Du har haft det jobbigt fram tills diagnostillfället, men faktum är att livet sällan är lätt och att vissa människor tvingas genomgå större prövningar än andra under livets gång. Livet är inte rättvist! Att leva med odiagnostiserad autism utan anpassningar är väldigt jobbigt, och vi med funktionsnedsättningar tillhör en utsatt grupp i samhället. Samtidigt finns det många som varit med om mycket värre saker och som ändå lyckats hitta livsglädje. Att påminna sig själv om att många haft det värre betyder inte att man bagatelliserar sina känslor. Det är alltid okej att sörja trots att det finns andra som haft det ännu jobbigare. Däremot kan jämförelser med andras liv fungera som en påminnelse om att det går att leva ett bra liv även om livet hittills inte varit som man tänkt sig.

Du har formats som människa

Tänk på att det du varit med om förmodligen har format dig som människa. När det pågår diskussioner i media om att ”npf-diagnoser är stigmatiserande och barn behöver utmaningar” så vet du till skillnad från många andra hur det är när utmaningarna är alldeles för många och de tär på en. Då du levt väldigt länge som odiagnostiserad autist har du förmodligen också en förmåga att se ditt liv utifrån många olika synvinklar. Du har med andra ord kunskaper som många andra inte har vilket är positivt! Du har förmodligen också i och med dina erfarenheter lärt känna dig själv och vet att du klarar av svåra prövningar utan att gå under. Du är stark, har troligen en stor personlig mognad och många resurser. Kanske kan denna vetskap fungera stärkande för din självkänsla om du i framtiden skulle hamna i en jobbig livssituation?

Nu kan du ta vara på livet

Glöm inte att ditt liv inte är slut. Hur skulle du vilja leva? Eftersom du vet hur jobbigt livet kan vara har du förhoppningsvis en förmåga att njuta av småsaker som många andra tar för givna. Ta därför vara på det faktum att du nu har en chans att börja leva på ett sätt som du aldrig kunde innan diagnosen i och med att du nu kan anpassa ditt liv och ta hänsyn till dina specialbehov. I bästa fall kan du uppfylla dina drömmar som tidigare aldrig infriats på grund av hinder som du mött på grund av odiagnostiserad npf. Om du exempelvis alltid drömt om att plugga men tidigare hindrats på grund av uteblivet stöd har du i och med fastställda diagnoser nu rätt att ansöka om särskilt pedagogiskt stöd! Eller har du istället alltid känt dig ensam och haft svårt att träffa människor som du klickar med? Nu när du fått dina diagnoser så kan du, om du vill, delta i träffgrupper för npf:are och lära känna likasinnade!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

15 svar på ”Jag sörjer att jag fick mina diagnoser sent, hjälp”

Jag var 47 år när jag fick Asperger diagnosen. Det var hemskt jobbigt att leva 47 år utan diagnos. Är nu 59 år. De sista tolv åren med sjukersättning är mina bästa år.

Vad skönt och bra, Per, att du fick sjukersättning som du ville:) Kan ju vara svårt för en hel del att få det vad jag förstått.
Det behövs fler autister som offentligt lyfter fram sjukersättning som något bra. Eftersom politiken (av naturliga skäl) och intresseföreningarna inte gör det. Gillar liknelsen med hjälpmedel! Tror fördomar om sjukersättning lätt gror hos omgivningen när de inte förstår allt osynligt kämpande många autister ägnar sig åt. Inte sällan kan man ju ha fler belastningsfaktorer parallellt.

Jag skriver som Kritan att det är jättebra att du fick sjukersättning, Per! Jag kan relatera till varför du tycker att dina år med sjukersättning har varit dina bästa år. Sjukersättning kan höja livskvaliteten väldigt mycket! Jag håller med Kritan om att det tyvärr sprids fördomar om sjukersättning.

Svara

Det kan ge livslust t ex till dom som inte haft det på mycket länge! T ex om livskvaliteten varit bedrövlig och vardagen mest gått ut på att överleva mentalt och tillfredsställa omgivningen och systemet sedan man var liten/hela livet! Så på så sätt blir det ju då en höjning men då p g a av att livskvaliteten i vissa fall kanske knappt existerat tidigare eller varit väldigt låg/begränsad.

För mig var det klart aktivitetsersättningen som gav mig livslust, och det var första gången någonsin jag kände att jag faktiskt inte ville dö som ung utan leva tills jag skulle bli gammal. Det var helt otroligt vilken skillnad det blev i livskvaliteten med aktivitetsersättningen! Det var som natt och dag. Innan jag fick aktivitetsersättning visste jag inte om att det ens var möjligt att må så bra som jag gjorde när jag inte behövde jobba längre.

Svara

Upplever annars att många ser förtidspension som något negativt som rentav gör människor sjukare och att det är arbetssammanhang och arbetsprestationer som är lösningen på psykisk och fysisk ohälsa.
Men gäller detta verkligen för autister i samma utsträckning som för en NT?! Jag har väldigt svårt att tro det.

Jag tycker att det är intressant att vissa anser sjukpension göra människor sjukare. När jag fick aktivitetsersättning fick jag möjlighet att bete mig autistiskt och börja undvika sociala sammanhang tack vare att jag inte längre behövde jobba på dagarna, men för mig var det en friskhetsfaktor och inte ett tecken på att jag skulle blivit ”sjuk”!

Jag tror inte att det här med att ett arbete ska vara lösningen för alla problem gäller autister i samma utsträckning som det gäller neurotypiker. När man har autism fungerar man annorlunda plus att vardagliga måsten tar väldigt mycket energi. För att orka måste man fokusera på det man tycker är roligt, och alla tycker inte att det är roligt att ha en daglig sysselsättning på dagarna!

Svara

Hej Maria,
62 år är många år att leva på ett sätt som inte passar en. Jag förstår att du sörjer och att du kan komma att tänka på många situationer där du skulle ha varit snällare mot dig själv om du vetat vad du nu vet.

Jag vet inte hur din livssituation ser ut och i vilken mån du kan leva det liv du vill framöver, men förhoppningsvis kan du börja anpassa ditt liv mer till vad som passar dig; kanske göra något roligt som uppmuntran innan du tar itu med en tråkig uppgift, även om folk ofta brukar ge rådet att göra det viktiga först, eller att bejaka dina sensoriska upplevelser, även om andra skulle tycka att du är överkänslig.

En idé om du inte gjort det är att söka på twitter efter folk som skriver om sina erfarenheter av att leva med adhd och/eller autism i en neurotypisk värld, och särskilt efter folk som levt odiagnosticerade länge. Förhoppningsvis hittar du folk du kan relatera till.

Tack Solregn! Det var ett bra tips att läsa folks erfarenheter av att leva med odiagnostiserad npf.

Svara

Det är det absolut bästa som hänt mig med. Det enda bra som någonsin hänt. Men något jag sen länge nu insett att man måste hålla tyst om, varje gång någon frågar vad man jobbar med. Folks fördomar, okunnighet, kränkningar, diskriminering, avundsjuka, dåliga människosyn, elakhet och hat är alldeles för stora. Helt extrema.

Jag vet att du råkat ut för otrevliga människor vilket jag verkligen beklagar 🙁 Jag upplevde att många var snälla mot mig när jag berättade att jag hade aktivitetsersättning även om det fanns vissa som inte förstod varför och ansåg att jag borde kunna jobba. Vad bra att du är nöjd med att ha sjukersättning!

Svara

Underbar respons Paula! Verkligen.

Till dig som formulerat/skickat frågan: Jag har själv också diagnostiserats som vuxen med samma-lika som dig 🙋‍♀️
Lita på processen vännen, låt sorgen kännas och ta plats. Skriv, prata, läs, gråt ut och sök information, sök efter oss likasinnade. Urplay har en del intressanta grejer och FB och alla andra sociala medier (!)
Och! Fina du! Välkommen in i Familjen! Vi är många och känslan av att vara solo i allt detta är inte längre något latent utan vi finns här! Vi som är ”från samma planet” och det finns så himla mycket att utforska, och kanske ännu mer som är unikt och makalöst häftigt med ”vår sort”!

De är 100% min rekommendation. Sörj och grotta ner dig i allt som väcker ditt intresse!

Kan också rekommendera något som kallas Brainstory (sök på youtube) och det som fullständigt golvade mig personligen! Är den här hashtaggen #audhd (i alla sociala medier).

Som sagt. Lita på processen och välkommen ”hem” / in gänget 🫶

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *