Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Jag har autism och ADD, kommer jag orka skaffa barn?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skogsflickan frågar

Jag befinner mig i ett scenario när det gäller barnfrågan. Visst, jag är bara 27 men åren går fort och jag har börjat tänka på detta med barn. Är inte så förtjust i barn rent allmänt men någonstans i mig finns ett litet sug efter en litet knyte. Frågan är, hur tusan ska jag handskas med barn med mina diagnoser (Autism och Add)?

Jag vill ha lugn och ro. Minsta lilla tar energi från mig, som att handla eller duscha. Hur tusan ska jag då orka med att ta hand om ett barn också? Känns som att mina diagnoser blir ett hinder för detta.

Jag har en sambo som gärna vill ha barn i framtiden men han ställer sig även till att inte skaffa några, ifall jag nu inte skulle orka/vilja. Han har själv sagt att han kommer hjälpa mig så mycket han bara kan, att han kommer finnas där för mig. Det är en stor trygghet givetvis men ändå, kommer det räcka för att jag ska orka?

Det är ju mycket jobb med barn. Tycker redan att livet är jobbigt för min egna del med ständig trötthet (ej medicinskt) och låg energinivå samt att jag behöver mycket egentid. Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta men behöver lite stöd från annat håll, hur man ska handskas med frågor som dessa.

Paula svarar

Att du funderar visar på ansvarsfullhet vilket är en jätteviktig egenskap när man skaffar barn! Som du säkert förstår kommer jag inte kunna fatta beslutet åt dig eftersom det är en väldigt avgörande livsfråga, men däremot bollar jag gärna tankar med dig. Problemet är att det inte går att kompromissa i barnfrågan eftersom det är omöjligt att skaffa ett halvt barn. Det går inte heller att ångra beslutet senare för det är ju liksom inget öppet köp på barn. Jag tyckte själv att det var läskigt att fatta ett så livsavgörande beslut då jag inte kommer att kunna vrida tillbaka klockan efter klimakteriet.

Alla autister är olika

Något du ska ha i åtanke är att alla vi med autism är unika individer och klarar olika mycket. Det innebär att någon med autism och ADD klarar av ett föräldraskap medan en annan person med samma diagnoser inte gör det. Du får tänka på att de flesta människor utgår från sig själva när de försöker förstå andra människor och ge dem råd. Detta betyder att de autister som har gjort erfarenheten av att ha klarat av ett föräldraskap trots att det varit kämpigt utgår ofta från att alla med samma diagnos kommer att klara av att vara föräldrar om de verkligen kämpar. Många som däremot inte klarat av ett föräldraskap, fått sina barn omhändertagna och ångrar att de skaffat barn varnar autister för att skaffa barn eftersom de utgår från att ingen autist kommer att klara av det. Det är mänskligt att utgå från sina egna erfarenheter, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att man aldrig bör lyssna på andra människor, vare sig autister eller neurotypiker, i barnfrågan utan man ska fatta beslutet utifrån det som är bäst för en själv. Att en autist har gjort vissa erfarenheter betyder aldrig att dessa erfarenheter kan generaliseras för att gälla andra autister!

Autism måste inte vara ett hinder

Viktigt att känna till är att autism absolut inte måste vara ett hinder för att skaffa barn och lyckas i sin föräldraroll. Jag vet det med säkerhet eftersom jag träffat många autister som skaffat ett eller flera barn och som älskar sina barn mest av allt i världen. Med säkerhet kan också konstateras att inte alla autister klarar av ett föräldraskap. När jag i din ålder funderade på samma frågor som du bollade jag tankar med en psykolog. Hon berättade att hon haft autistiska patienter som ångrat att de skaffat barn och att de inte klarat av föräldraskapet alls. Vissa ångrar alltså sina barn även när barnen blivit vuxna så det här med att man aldrig ångrar sina barn är alltså är en myt! Hon sade också att andra autister är jättebra föräldrar och klarar av föräldraskapet galant! På motsvarande sätt finns det lämpliga och olämpliga föräldrar bland neurotypiker.

Att sitta barnvakt hjälper sällan

Ingen utomstående kan uttala sig om hur dina förutsättningar ser ut. Vissa som lidit av trötthet och låg energinivå klarar ändå av ett föräldraskap galant eftersom föräldrahormonerna gett dem energi. Att man p.g.a. autism och ADD har svårt att gå och handla måste alltså inte betyda att man inte kommer att orka med föräldraskapet. Att prova på att sitta barnvakt kommer troligen inte heller hjälpa dig att avgöra din föräldraförmåga eftersom det ofta är betydligt mer energikrävande att ta hand om andras barn än om sitt eget. Om du inte orkar sitta barnvakt åt andras barn kommer du kanske orka ta hand om dina egna barn ändå.

Alla passar inte som föräldrar

Alla autister har dock inte fått extraenergi av föräldraskapet. Min psykolog berättade som sagt för mig om vissa andra autister som fått sina barn omhändertagna eftersom de inte orkat ta hand om barnen. Jag har även själv träffat autister med vuxna barn som menat att de med facit i hand aldrig borde skaffat barn och att de inte hade skaffat några om de hade kunnat vrida tillbaka klockan, men samtidigt finns det även många autister som trivs jättebra i föräldraskapet! Alla passar alltså inte som föräldrar, men att man har diagnoserna autism och ADD säger däremot absolut ingenting om ens egen föräldraförmåga.

Löper ökad risk för psykisk ohälsa

Jag kan berätta hur jag resonerade när jag var i din ålder och valde bort barn. Observera dock att detta är mitt eget personliga beslut och att det inte säger något om vare sig din eller andra autisters föräldraförmåga. Jag kände personligen att min låga energinivå och mitt behov av lugn och ro påverkade mig till den grad att det skulle vara ett hinder för ett föräldraskap (detta säger dock som sagt ingenting om din föräldraförmåga). Jag försökte se det ur barnets perspektiv och resonerade att jag själv inte skulle vilja ha en förälder som kanske inte skulle ha ork för att vara där och som ofta faller ner i depressioner på grund av utmattning (jag har nämligen en tendens att insjukna i psykisk ohälsa när jag befinner mig i en påfrestande livssituation och blir utmattad). Min dåvarande man förklarade sig redo att sköta barnet helt och menade att jag inte skulle behöva ta ansvar alls och gå upp på nätterna om jag inte hade orkat det, men jag var ändå rädd för att barnet skulle påverkas negativt om jag inte hade orkat vara en närvarande förälder. Därför tackade jag nej till ett föräldraskap.

Kommer kanske ångra mig i framtiden

Faktum är att vilken förälder som helst, även en neurotypiker, kan insjukna i psykisk ohälsa, men jag fattade mitt beslut utifrån den statistiska risken: eftersom jag på grund av min sårbarhet löper en större risk än en genomsnittlig person och har låg energinivå vill jag absolut inte utsätta ett barn för en statistiskt ökad risk för att få en mor som kanske blir deprimerad och inte orkar med föräldraskapet i den omfattning som krävs. Jag tänkte också på att barnet möjligen skulle ärva min autism och få problem i skolan p.g.a. otillgänglighet och bristande anpassningar vilket skulle kunna innebära lidande för barnet om jag inte hade orkat ta tillräckligt mycket ansvar. Jag var rädd för att min dåvarande man skulle behöva stöd av mig i föräldraskapet p.g.a. barnets specialbehov (läs: tjafs med skolan och sådant) vilket jag kanske inte skulle orkat med om jag hade varit utmattad. Kanske kommer jag någon gång i framtiden ångra att jag inte skaffat barn för jag har trots allt alltid varit barnkär och barn brukar tycka om mig, men jag ångrar hellre att jag inte skaffat barn än att jag skaffat några!

Du har fortfarande tid

Jag vet att mitt val att låta bli att skaffa barn p.g.a ovanstående orsaker kan provocera vissa som gjort ett annat val, men jag vill understryka att detta är mitt personliga beslut som inte alls måste vara rätt för andra. Mitt beslut och mina förutsättningar säger ingenting om vad som är rätt för dig och vad du klarar och inte klarar. Varje autist ska göra sin egen bedömning! Jag vill dessutom återigen påminna om att det finns många autister som klarat av föräldraskapet galant, även sådana som har låg energinivå. Jag tycker att du ska fundera vidare på frågan. Du har fortfarande några år på dig, men samtidigt är det såklart inte heller bra att vänta hur länge som helst eftersom fertiliteten sjunker med stigande ålder!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Jag gillar att du är väldigt engagerad i det här med autism och ADD. Det börjar bli ohållbart för mig,…

  2. Jag är tvärtom , får panik när de är trångt, ju bredare säng desto bättre, men visst tält är trevligt.…

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

12 svar på ”Jag har autism och ADD, kommer jag orka skaffa barn?”

Jag vill bara ge ett perspektiv från ett barn med en mamma som har diagnoser. Jag är uppvuxen med en mamma som har adhd samt är autistisk och jag har alltid önskat att jag aldrig blivit född. Hon var dock ensam med mig och min syrra så det skulle nog gått bättre om pappa hade varit närvarande. Mamma har svårt att förstå andras känslor och närhet har aldrig funnits, dessutom är både jag och syrran sönderstressade pga hennes adha.

Vad tråkigt att höra om din mamma och din uppväxt! 🙁 Det är just sådana här exempel som fått mig att välja bort barn. Alltså innerst inne är jag väldigt barnkär och hade älskat barnet jättemycket, men tänk om jag skulle bli utmattad och insjukna i psykisk ohälsa och inte klara av att vara en bra förälder… Min mardröm är att barnet skulle påverkas negativt av att ha en mamma som lider av utmattning och psykisk ohälsa och som vuxen säga precis det du säger nu, d v s att hen önskar att hen aldrig hade blivit född! Det är såklart inte omöjligt att jag tack vare mammahormoner hade orkat med föräldraskapet ändå, och pappan skulle som sagt också tagit sitt ansvar. Jag kanske valt bort barn i onödan, men tänk om jag inte gjort det? Jag hade aldrig förlåtit mig själv i så fall, och barnet hade fått lida jättemycket precis som du gjort.

Svara

Exakt min åsikt. Dessutom är jag (numera nykter och ren) missbrukare och jag hatar när missbrukare skaffar barn. Jag vet inte ifall jag skulle klara att vara nykter och ren och bara den osäkerheten har gjort att jag inte skaffat barn.

Vad bra att du valt bort barn eftersom du är osäker på om du hade kunnat vara en bra förälder! Ett mycket ansvarsfullt beslut! Barn till föräldrar som inte gett barnet den omsorg det skulle behövt utvecklar ofta otrygg anknytning till föräldern, och det är känt att otryggt anknutna barn löper större risk än tryggt anknutna barn att drabbas av negativa effekter senare i livet. Därför tycker jag att det är klokt att välja bort barn om man inte tror att man kommer att klara av att erbjuda dem en bra uppväxt!

Svara

Från en mamma som har autism, ADHD och dyspraxi och fått diagnoserna när äldsta barnet var 8 och yngsta var 5: småbarnsåren som odiagnosticerad tog nästan livet av mig. Min man ville desperat ha barn, jag tvekade för att jag precis som du och Paula var rädd för att mina bristande energinivåer skulle göra så att jag inte orkade. Mitt självhat var enormt just för att jag inte visste vad som gjorde att jag hade så låg energi hela tiden. At duscha, städa, handla mat etc. gjorde mej jättetrött. Jag tänkte hela tiden att jag måste skärpa till mig. Om jag hade vetat då det jag vet idag, hade jag fortfarande skaffat barn. Jag älskar att vara mamma och jag visste att jag skulle älska detta trots mina energiutmaningar. Men detta hade jag gjort annorlunda eller hållit i tankarna:
1. byggt upp ett team av supporters kring mig och min partner. Vi här i väst glorifierar självständighet och oberoende till absurdum. Man ska klara allt själv och många ser ner på folk som öppet ber om hjälp. Men ingen, absolut ingen, klarar av föräldraskapet själv utan hjälp och avlastning. Och inget par, hur bra man än är på att kommunicera och dela upp jobbet, orkar med allt jobb kring föräldraskapet utan avlastning ibland. Man räcker inte till alltid och man måste planera för det. Så, om ni bestämmer er för att skaffa barn, kom redan nu överens om vem som kan komma och hjälpa er båda. Kanske era föräldrar, kanske är det vänner. hur som helst, be om hjälp.
2. Kom ihåg att dina/era personligheter och dina/era behov inte ändrar magiskt bara för att ni blir föräldrar. Du behöver fortfarande återhämta dig på ditt sätt och till det får man hitta kreativa lösningar. Min man tog båda barnen med sig till sina föräldrar och sov över så att jag skulle få ha huset för mig själv och återhämta mig ordentligt flera gånger. Många tyckte det var helkonstigt och såg ner på mej som krävde det av honom. Våra barn sover också ofta över hos mina föräldrar så vi båda får egentid, eller gemensamtid.
3. Kärleken man känner för sitt barn och förmågan man får att läsa av dem gör att man rent energimässigt hittar en extra växel ibland och får saker gjorda på ett rent omänskligt sätt. man klarar mycket mer än man tror men man måste inte. Föräldrainstinkterna kan komma som en chock och man blir väldigt beskyddande över sitt lilla knyte, ibland väldigt överdrivet och då får man påminna sig om att andra också är kapabla att ta hand om ens barn.
Jag vill inte säga åt dej vad du ska göra, skaffa barn eller inte, men jag vill berätta åt dej att föräldraskapet är en helt oupptäckt dimension tills man befinner sej där. Utifrån kan det se otroligt utmattande och avskräckande ut, men bara när du är där kan du avgöra om det är flera av de där underbara och utmattande dagarna 🙂
jag önskar att samhället såg annorlunda ut så att man kunde få den hjälp och det stöd man behöver för att vara en bra förälder, oavsett om man har en neuropsykatrisk diagnos eller inte. För alla föräldrar behöver mer hjälp än vad vård och förskolor kan erbjuda idag

Det låter helt underbart att du trivs med att vara mamma och att det var rätt beslut för dig att skaffa barn ♥ Jättebra att barnens mor- och farföräldrar kan hjälpa dig/er så att du får den återhämtning du behöver! 🙂 Jag håller med dig om att det vore jättebra om det fanns mer stöd att få från samhället. Det stödet skulle många behöva!

Svara

Jag har också ADD och autism, har aldrig haft riktig barnlängtan. Jag kan dock känna mig udda som lever som jag gör i min ålder. Det är alltså inte bara en fördel att vara barnfri. Jag håller med Paula, det är precis min förklaring också. Ett barn behöver en närvarande förälder med jämn energinivå, det vore fruktansvärt att ha en mamma som är energifull en dag för att sen knappt orka gå upp ur sängen på 2 veckor, känna sig deppig med jämna mellanrum och bara inte orka sånt som är normalt att orka. Nej, det är inte schysst.

Jag håller med dig om att vissa kan ifrågasätta oss som valt bort barn. Men faktum är att inte alla passar som föräldrar, och man behöver inte ha autism för att vara en olämplig förälder utan vem som helst kan vara olämplig! Jag kan iofs inte säga med säkerhet om jag skulle passa som förälder eller inte, men jag väljer ändå att ta det säkra före det osäkra så att jag inte skaffar barn och ångrar det senare (risken finns ju). Om jag i framtiden ångrar att jag inte skaffat barn är det bara jag som kommer att lida av det, men skulle jag skaffa barn och ångra det skulle även barnet lida!

Svara

Jag har som IA också växt upp med en mamma med funktionsnedsättningar och jag tycker att det är viktigt att lyssna på oss som nu är vuxna och har de här erfarenheterna. Jag har aldrig velat skaffa barn. Jag skulle verkligen inte vilja utsätta någon för det som jag blev utsatt för.

Vad tråkigt att du blev utsatt för jobbiga saker i din barndom p.g.a. din mamma. Jag håller med dig om att det är viktigt att lyssna på er som drabbats, och jag har hört liknande historier när jag föreläst vilket gjort att jag blivit mer och mer övertygad om att inte alla lämpar sig som föräldrar (gäller dock självklart neurotypiker också). Jag är glad att min psykolog vågade tala om för mig att det inte automatiskt blir bra för barnen bara för att man skaffat dem och att föräldrar som verkligen ångrar att de skaffat barn finns och existerar!

Men som sagt finns det också många autister som är jättebra föräldrar och vars vuxna barn skulle säga att de aldrig lidit av mammans/pappans funktionsnedsättning! Vissa har också ett stort nätverk i form av syskon samt unga och pigga mor-och farföräldrar som troligen kommer att leva många år till och därmed kan ställa upp som barnvakt ofta i minst ett decennium framåt. Jag tillhör troligen inte den gruppen (jag skriver ”troligen” för jag har inga barn och vet därför inte med säkerhet om jag skulle klara av ett föräldraskap eller inte). Jag har som sagt en tendens att utveckla psykisk ohälsa när jag blir utmattad, och jag vet att barnet skulle må dåligt av att ha en deprimerad mamma. Jag har också ett ovanligt stort behov av återhämtning och egentid vilket rimmar illa med risken för att barnet kan ärva min autism och kan därmed behöva extrauppmärksamhet och omsorg.

Svara

Alla med dessa diagnoser är ju så olika! Har dock lätt Aspergers och mellansvår ADD. Jag är så sjukt glad att jag vågade ta steget att skaffa barn. Jag hade ingen stark barnlängtan innan och tänkte att ”alla andra skaffar ju barn så det är väl nästa steg i relationen”. Tänkte att det säkert skulle bli jättetufft med lite ensamtid, lite sömn och tidiga mornar. Men det var det bästa som hänt mig och livet fick en mening när mitt barn föddes. Jag började göra allt för att må bra för hans skull, fick andra värden i livet, fick in mer rutiner, mer glädje och mer lekfullhet i livet. Mådde sämre och hade mindre ork och energi innan jag fick barn. Det enda negativa var bara att jag och hans pappa separerade tidigt och jag inte längre fick ha honom på heltid, utan halvtid, vilket har gjort att jag mått sämre. Allt har gått så bra med honom annars och han har varit ett så ”enkelt barn”. Nu har jag en ny partner och är sugen på att skaffa ett till barn med honom, då han inte har några egna. Blir bara orolig nu att mitt mående skulle förändras denna gång under graviditeten, då alla graviditeter inte är likadana och tänk om det inte skulle gå lika bra denna gång som det gjort innan?

Vad bra att du har trivts i din föräldraroll och att allt har gått bra! Det går aldrig att veta i förväg hur graviditet och barn nummer 2 kommer att vara, men du har ju fixat föräldraskapet hittills och upptäckt att det passar dig! Du får fundera på vad som passar dig bäst, men hade jag varit i din sits hade jag skaffat ett till barn. Så som jag ser det finns det inget i ditt meddelande som tyder på att du inte skulle klara av att vara en bra förälder till två barn!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *