”En skola för alla”, heter det idag. Och i samband med det hör man ibland argumentet att barn med Aspergers syndrom och autism bör inkluderas i vanliga klasser. Enligt argumentet måste barn med speciella behov kunna få det stöd de behöver i en vanlig klass, och samtidigt lär de sig att interagera med barn som inte har funktionsnedsättningar.
Det är en fin tanke men vad händer när det inte fungerar i verkligheten? Expressen skrev igår om syskonen Ellen och Malte som har autism, ADHD och trotssyndrom. Nu när barnen får gå i en resursskola fungerar skolgången utmärkt, men när de gick i en vanlig skola och skolsituationen inte fungerade funderade föräldrarna Ulrika och Erik till och med på en separation bara för att få sova. Trots att det tar sammanlagt två timmar om dagen att köra barnen till resursskolan så är det värt det. Det säger väldigt mycket.
Missförstå mig inte nu, jag har absolut inget emot vanliga kommunala skolor. Vissa barn med Aspergers syndrom trivs i vanliga klasser om de har turen att ha en bra lärare och förstående klasskamrater samt en skola som faktiskt ger dem det stöd de har rätt till. Det räcker ju inte att lagen säger att barn med speciella behov ska få stöd, lagen måste ju följas också! Om lagen bara finns utan att den faktiskt efterlevs, hjälper det föga dessa barn.
Tyvärr ser verkligheten ut så att många lärare inte har någon som helst kunskap om hur barn med Aspergers syndrom och autism tänker och känner. Lärare i vanliga klasser vet oftast hur barn utan funktionsnedsättningar fungerar, men däremot har de ofta ingen aning om hur ett barn med Aspergers syndrom fungerar. Ingen skulle förmodligen gå till en tandläkare om man hade ont i örat, och därför bör man inte skicka ett barn med Aspergers syndrom till en klass där läraren saknar kunskap.
Det är bedrövligt att så unga barn som Ellen och Malte måste åka två timmar till skolan varje dag. Politikerna tycker förmodligen att det blir för dyrt att lägga pengar på barn med Aspergers syndrom och andra funktionsnedsättningar men det är ett mycket kortsiktigt tankesätt. För har de tänkt på vad som kommer att hända med dessa barn när de blir vuxna? Om de får en dålig skolgång så kommer de förmodligen må psykiskt dåligt som vuxna, vilket bland annat innebär dyra vårdkostnader. Men om de når sin fulla potential i skolan, kommer de förhoppningsvis må mycket bättre och kanske kunna bidra till samhället i framtiden. Det är dags att politikerna börjar satsa på barn med neuropsykiatriska diagnoser nu!
28 svar på ”Inkludera elever med Aspergers syndrom i vanliga klasser?”
Håller med dig fullständigt om det du skriver,min son hade klarat sin skolgång i den vanliga skolan om han hade fått den hjälp han behövde
Jag förstår dig! Jag hade också klarat det om jag hade haft en lärare som hade haft förståelse för att alla barn är olika. Nu klarade jag ju iofs det också i den bemärkelsen att jag fick betyg, men jag mådde dåligt. Jag önskar att inget barn ska behöva gå igenom det jag gick igenom i skolan!
Vad bra skrivet! Jag har själv aspergers och läser specialpedagogik inriktat mot bland annat AS. Både lärarna och kurslitteraturen är eniga om att skolan fungerar väldigt dåligt för personer med funktionsnedsättning. Vi diskuterade det just med klasskamraterna igår där även föräldrar vittnade om att deras barn inte kunde gå i vanlig skola för att den är så dålig på att anpassa sig. Ofta beskrivs individer med aspergers som rigida med svårigheter att anpassa sig, men skolan har ett mycket större problem med anpassning kan jag tycka. Det ska inte vara turbaserat om en elev med AS får en bra skolgång tack vare att just den skolan hade en bra lärare, som du skriver kostar det samhället mycket mer när elever faller ur och tillslut inte kan bidra till samhället alls i vuxen ålder. En kostnad som inte ens kan mätas i pengar.
Hej Jenny!
Det är riktigt tråkigt att skolan är så dålig med anpassningar att alla elever inte kan gå där 🙁 Människor säger ibland att alla barn kan gå i skolan om de vill, men tyvärr är det ofta så att barn med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vill gå i skolan men inte kan. Bara det här med att många slutar bli hemmasittare så fort de får hjälp och stöd bevisar att det inte handlar om vilja.
Du har helt rätt i att barn med Aspergers påstås ha svårigheter med anpassning men att skolan i själva verket har mycket större svårigheter. Det var en riktigt bra jämförelse!
Du har helt rätt i att barn med Aspergers påstås ha svårigheter med anpassning men att skolan i själva verket har mycket större svårigheter. Det var en riktigt bra jämförelse!
Vi får inte glömma att skolan inte är ett isolerat fenomen oberoende av övriga samhället. De problem som finns i skolan förekommer oftast även utanför skolan. Mobbning och drogmissbruk är tex inte utmärkande för just skolan utan de är samhällesfenomen som även förekommer i skolan. Jag tror det är likadant med skolans oförmåga att anpassa sig till elever med Aspergers syndrom. Detta är ju inte typiskt för skolan utan det är typiskt för hela vårt samhälle.
På samma sätt som att elever med Aspergers syndrom som har tur och får en bra lärare kan klara skolan så kan vuxna med Aspergers syndrom som har tur få en bra arbetsgivare klara av att sköta ett arbete och det riktigt bra dessutom. Men självklart så kommer många människor med Aspergers syndrom att misslyckas i ett samhälle som bygger på att man har så pass stor tur med skolan och arbetslivet. Därför kan inte skolan eller samhället bygga på att människor med Aspergers syndrom måste ha tur med läraren eller arbetsgivaren.
Jag tycker för övrigt att det är likadant med sjukersättning/aktivitetsersättning/lönebidrag för människor med Aspergers syndrom. Jag tycker att ersättningssystemen är en förlängning av mobbningen som många av oss upplevde under barndomen. Det är samma utstötning men på ett lite slugare sätt. Ersättningssystemen är samma sak som att säga att vi inte HAR en funktionsnedsättning i relation till vår omgivning utan vi ÄR funktionsnedsättningen. Och om vi istället för att ha en funktionsnedsättning är en funktionsnedsättning så är det också vi som är problemet och då är det klart att det är vi som måste stå åt sidan. Detta löser samhället genom att lösa ut oss med bidrag som vi så klart tar emot eftersom vi är så långt nere i skiten att vi upplever att allt bättre än socialbidrag är ett bra lösning.
Du har helt rätt! Samhällets syn på annorlundaskap kan ibland göra oss mer handikappade än vad vi egentligen är. Om alla hus var byggda så att takhöjden skulle vara 190 cm, skulle alla långa människor plötsligt vara handikappade och bli utstötta i arbetsmarknaden.
Och det är sant att samhället inte får byggas på att man måste ha tur och får en bra lärare för att kunna lyckas. Det är helt fel! Jag brukar säga att jag har tur som bor i Sverige eftersom om jag bodde i Finland, skulle jag inte kunna få någon boendestödjare alls. Det hade inte behövt vara så här dåligt i Finland.
Enligt vissa människor måste barn med speciella behov kunna få det stöd de behöver i en vanlig klass, och samtidigt lär de sig att interagera med barn som inte har funktionsnedsättningar.
Ja, det är det bästa enligt mig.
Jag gick i vanlig klass från årskurs 1 till 9.
Jim gick i vanlig klass i gymnasiet och hade en assistent som hjälpte han att strukturera läxorna eller liknande.
Vad kul att det funkade bra för dig och Jim! Ni kanske hade väldigt förstående lärare. Önskar att alla hade det så för det förtjänar alla barn! Då slipper man må dåligt i skolan.
Jag gick ju också i en vanlig skola utan stöd och hjälp från årskurs ett fram tills jag tog studenten. Om jag hade haft en förstående lärare, hade jag kanske trivts i skolan. Jag fick iofs en massa vänner på gymnasiet och har fortfarande kontakt med många av dem och även med en från högstadietiden, men det var mycket annat som gjorde att jag mådde dåligt.
Men många andra barn med Asperger mår däremot jättedåligt i den vanliga skolan även om de har fått en tidig diagnos. Därför tycker jag att det beror på vad som är det bästa alternativet. För många barn har det inte funkat att gå i en vanlig klass och skola men däremot har de trivts jättebra när de börjat i en resursskola. För dessa barn är en resursskola det bästa alternativet. Men för dig och Jim var säkert en vanlig klass det bästa.
vad tror du det berodde på att du var mobbad och inte hade vänner i grundskolan men sen fick många vänner i gymnasiet?
En bra fråga! Jag tror att det har flera orsaker. Dels handlade det om tur och dels om att jag hade lärt mig att smälta in i gruppen i den åldern. I högstadiet hade jag iofs några vänner, men jag var mobbad ändå. Men i gymnasiet var jag inte det längre, och jag har aldrig varit mobbad i vuxenåldern heller. Däremot var det några andra i min gymnasieskola som var lite utstötta och mobbade.
Missförstå mig inte nu, jag har absolut inget emot vanliga kommunala skolor.
Missförstå inte mig heller, jag har något emot vanliga kommunala skolor. Eller rättare sagt jag har något emot skolledningen och lärarna i kommunala skolor. Jag tycker att de är alldeles för inkompetenta för att undervisa barn med NPF. De kan inte och de verkar inte inse att de inte kan heller. Det är en olycklig kombination. Eller för att uttrycka kritiken lite mer diplomatiskt:
Många lärare har tyvärr ingen kunskap om hur barn med Aspergers syndrom tänker och känner, vilket inte är så konstigt eftersom de inte har specialiserat sig i sin utbildning. Lärare i vanliga klasser vet oftast hur barn utan funktionsnedsättningar fungerar, men däremot har de nödvändigtvis ingen aning om hur ett barn med Aspergers syndrom fungerar. Jag antar att ingen skulle gå till en tandläkare om man hade ont i örat, och på samma sätt bör man inte skicka ett barn med Aspergers syndrom till en klass där läraren saknar kunskap.
Jag tror även att många lärare saknar tillräcklig intelligens för att kunna inhämta tillräcklig kunskap om hur barn med Aspergers syndrom tänker och känner för att förstå hur funktionsnedsättningen fungerar. Det är svårt att höja lärarnas begåvning men att lära lärarna om NPF kanske går. Det är bättre än inget och jag tror att det ska mycket till om det ska bli sämre än det är i dag.
Jag vill inte generalisera för det finns alltid förstående och oförstående människor inom alla yrkesgrupper. Men tyvärr är det ofta så som du skriver. Jag förstår inte varför människor ibland är emot resursskolor för det är ju i många fall det enda alternativet som fungerar. Men jag har även träffat Aspergare som tyckt att det fungerat i den kommunala skolan och de har haft extraförstående lärare. Kanske tillhör Morgan den skaran. Men tyvärr är det snarare regel än undantag att barn med Asperger råkar illa ut i skolan 🙁
Jag vill inte generalisera för det finns alltid förstående och oförstående människor inom alla yrkesgrupper.
Sant.
Stämmer så bra, kolla redan nu hur många av oss vuxna som har ett jobb eller mår någorlunda bra. Ska vi vänta på politikerna så får vi vänta tils domedagen eller att de barn med diagnos blir vuxna och får samma hällvete vi har nu för då går de anhöriga till dom ut och protesterar, jag läste nånstan en artikel där nån skrev orden ”hoppas föräldrarna är rika för sannerligt kommer stöden se sämmre ut då än nu” det var nåt sånt och suck tyvär är allt detta så sant.
Ja usch, tänk om det blir så i framtiden att bara rika föräldrar får stöd för sina barn 🙁 Så verkar det vara i många kommuner i Finland. Finska Aspergare har skrivit till mig och sagt att man överhuvudtaget inte kan få boendestöd i Finland och att om de skulle vilja ha sådan hjälp i hemmet, skulle de behöva anlita någon och betala för tjänsten. Och det kostar mycket! 🙁 I Sverige får många Aspergare boendestöd, men problemet är ofta att boendestödjarna saknar kunskap eller att många inte får boendestöd lika många timmar i veckan som de skulle behöva.
Jag håller fullständigt med, här finns tex en elev i åk åtta med skyhög frånvaro och usla betyg. Trots att eleven på intet sätt är dum, har inlärningssvårigheter eller liknande. Tvärtom är eleven riktigt begåvad, nyfiken, kreativ och mycket duktig inom vissa områden. Det är en elev med Asperger….
Som sakta men säkert bryts ner av skolan.
Hen säger själv att hen är dum i huvudet, inte kan eller fattar någonting…
Och hen är inte ensam!
Det är idag ett lagbrott i Sverige att inge ge elever i grundskolan rätt stöd och undervisning. Skolan bryter mot lagen hela tiden, år ut och år in, utan påföljd.
Jag blir förbannad, men kan ingenting göra!
Måste man flytta för att få rätt bemötande?
Bra exempel med tandläkaren och örat.
Jag tänker så här:
Om en snickare ska bygga ett hus och använder tejp för att få ihop brädorna, så lär huset falla ihop.
Är det brädornas fel? Nej, det är snickarens fel, som använt fel metod, hen borde använt skruv i stället!
Men det verkar som att skolorna bara har tejp, det finns inga skruvar eller spikar i verktygslådan!
Sedan skyller de på brädorna!
Tejp kanske funkar på en del barn, kanske de flesta rent av, men inte på alla.
En del behöver spik eller skruv för att hålla ihop….
Det här med snickaren och tejp var ett jättebra exempel! Och så gör skolan hela tiden. De förstår inte att tejp inte fungerar på alla utan allt ska individanpassas. Att skolan bryter mot lagen är hemskt! 🙁 🙁 Det hjälper som sagt inte att lagen finns utan den ska följas också. Följs inte den, borde det bli konsekvenser.
Vad tråkigt att höra om eleven du berättade om! Jag blir alltid så ledsen när jag hör hur barn bryts ner av skolan på det där sättet 🙁 Till slut tror många elever att de är dumma bara för att de inte passar in i mallen.
Visst är det sorgligt, men hur ska man få bukt med det?
Orken tar ju liksom slut …
En bra fråga, vad kan man göra? Det känns som att man inte kan göra något annat än att försöka sprida kunskap. Hoppas samhället kommer att vakna någon gång!
Hej,
Eftersom barn med NPF också är individer och där behoven kan se olika ut, bör det förstås finnas både resursskolor och anpassat stöd i den kommunala skolan. Nu ser det inte ut så för alla. Förutom kunskap och insikt handlar det, som ofta, om ekonomiska resurser och kortsiktigt tänkande.
Jag har ett barn som är 9 år, har Asperger och går i vanlig klass i kommunal skola. Kommunens enda skola. Det fungerar idag bra men det har varit en resa. Räddningen för oss blev att hen fick en personlig resurs. Denna resurs hade ingen större kunskap om barn med NPF innan men har med tålamod, lyhördhet, vilja och ett bra samarbete med oss föräldrar, hjälpt mitt barn att må bra i skolan med sina egna förutsättningar.
Hen har fått specialanpassning när det gäller vissa saker som mat och studier och har haft möjlighet att arbeta ostört i ett eget rum när det funnits behov. Idag arbetar hen mestadels i klassrummet tillsammans med övriga klasskamrater. Är glad och harmonisk och tycker att det mesta är roligt i skolan. En viktig nyckel för oss var att vi på tidigt stadium förstod att för att hen skulle må bra och vilja gå till skolan, behövde det fungera med den sociala biten. Kompisar är väldigt viktiga för hen och bidrar mycket till att motivera hen att vilja gå till skolan.
Nu har resursen slutat och hen har nyligen fått en ny. Vi hoppas och tror att det kommer att bli bra. Till hösten börjar hen mellanstadiet och byter då lärare. Hur det kommer att bli känns osäkert. Förhoppningen är att resursen får vara kvar och att övergången med flera nya saker kommer att fungera för hen. Vem som blir hens lärare på mellanstadiet kommer att spela en viktig roll i det hela.
Vi har haft tur. Hittills. Vilket förstås inte är så det ska fungera. Jag har sett att det finns mycket okunskap på vår skola om NPF och barn med särskilda behov. Men, under vårterminen kommer nu all skolpersonal att få genomgå en utbildning förlagd till flera tillfällen, anordnad av Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Det känns bra och jag hoppas att detta kommer att leda till att dessa barn nu kommer att få de möjligheter till stöd de behöver, än vad som tidigare varit.
Det ska inte handla om hur mycket ”tur” dessa barn har. Tur att hamna på rätt skola, få rätt resurs, tur att få en resurs överhuvudtaget, tur till anpassade studier etc. Mitt barn har haft tur att få en resurs som har haft förmågan att förstå samt föräldrar som har haft förmåga att ställa krav och känna till vilka rättigheter som finns. Alla barn har inte den turen. Ett jämlikt och rättvist samhälle?
Denna resurs hade ingen större kunskap om barn med NPF innan men har med tålamod, lyhördhet, vilja och ett bra samarbete med oss föräldrar, hjälpt mitt barn att må bra i skolan med sina egna förutsättningar.
Det räcker långt.
Till hösten börjar hen mellanstadiet och byter då lärare. Hur det kommer att bli känns osäkert.
Jag är ganska säker på att många elever med Aspergers syndrom får större problem på mellanstadiet och högstadiet än de hande på lågstadiet. Jag tror det beror på att på mellanstadiet och högstadiet ökar kraven på sociala förmågor samtidigt som studiekraven ökar.
Hej Eva!
Det glädjer mig att höra att skolan fungerar bra för ditt barn idag. Vad bra att ditt barns resurs har varit så förstående och tålamodig. Jag brukar säga att det är attityden och viljan att förstå som är det viktigaste. Om någon har kunskap men inte vill ta in den, hjälper det inte. Jag hoppas att den nya resuren kommer att vara lika förstående som den första!
Du har helt rätt i att det inte får handla om tur om man får hjälp eller stöd eller inte. Idag verkar det allt vara beroende på vilken kommun man bor i, om man har turen att få en förstående lärare osv. Vi har ganska bra lagar i Sverige, men problemet är att dessa inte alltid följs! 🙁
Jag håller med dig fullständigt om att det bör finnas både resursskolor och stöd och hjälp i den kommunala skolan. Alla Asperger-barn är olika, och det som inte passar ett barn passar kanske ett annat och tvärtom.
Jag önskar ditt barn lycka till, hoppas det går lika bra för honom/henne även i fortsättningen!
Jag jobbar som lärare och önskar inget hellre än att jag kunde möta varje elev där hen är, men även om jag kan en del om barn med olika inlärningsproblem så är det omöjligt att hinna i dagens skolsystem. Jag har 27 elever och högst 2 min/elev per lektion. Till det har jag kanske 15 min att förbereda och 15 min att efterarbeta varje lektion. Hur tror någon då att man ska kunna individanpassa i någon större bemärkelse?
Jag blir så frustrerad av alla dessa barn som behöver mer tid av mig, tid som inte finns… Barn som behöver stöd pga jobbiga hemförhållanden, kompisproblem, läs- och skrivproblem, koncentrationsproblem matematikproblem… Jag vill finnas där för alla, men hur kan man?
Även om man hade 27 barn utan några större inlärningsproblem så skulle man inte räcka till.
Önskar att alla lärare fick ha en utbildad assistent i klassrummet så att alla barn fick rätt hjälp!
Hej Stina!
Jag blir så glad över att höra att du vill hjälpa barn med alla slags problem. Och du tar upp något viktigt. Hur kan man finnas där för alla om man har 27 elever och endast 2 minuter för varje elev? Det går inte! Det skulle definitivt behövas mycket mer resurser i dagens skola. Jag pluggade ett tag på lärarhögskolan (hoppade dock av utbildningen), och jag märkte att ni lärare har hur mycket som helst att göra! Lektionerna utgör ju bara en liten del av ert arbete.
Hur tror någon då att man ska kunna individanpassa i någon större bemärkelse?
Allt handlar inte om tid. Lärarnas största problem är att de inte förstår. Det behöver inte ta mer tid att låta ett barn med Aspergers syndrom studera i ett avskilt rum eller inte leka med de andra barnen på rasterna än det tar att göra så som skilan gör i dag. Att arbeta smart innebär i regel att man behöver mindre, inte mer, tid. Lärarnas tidsbrist är en viktig delförklaring till varför skolan inte fungerar men det är inte hela förklaringen och jag tror inte att det är den viktigate förklaringen heller.
Jag hade en lärare som inför min klass frågade mig om jag hade någonting mellan öronen. Den frågan berodde knappast på tidsbrist. Det hade tagit mindre tid att inte ställa frågan. Frågan berodde på att läraren hade ett hål i huvudet. Det finns ingen tid i världen som kan få ordning på det. Det är bara ut med läraren och inte med en annan lärare som kan som hjälper.
Men du Stina ska ha all heder för att du vill. Jag tror du har ett ärligt uppsåt att ge barn med NPF en bra skolgång. Jag tror att många lärare inte ens bryr sig och att varken vilja eller kunna är en dålig förutsättning för att lyckas.
Tips och fakta om Aspergers syndrom och skolan: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/tips-och-fakta-om-autism-och-aspbergers
Tack för tipset!