Idag firas en speciell årsdag

Idag firar jag en mycket speciell årsdag: den 7 januari 2001 packade jag min resväska och tog mig till Helsingfors-Vanda flygplats för att flytta helt ensam till det underbaraste landet i världen: Sverige! Detta innebär att jag har bott i Sverige i exakt 20 år idag. Min första tanke var att flytta hit för att plugga till lärare och möjligen stanna kvar här i ett par år efter utbildningen och jobba för att sedan flytta tillbaka till Finland. Jag hade aldrig känt mig hemma i Finland och ville pröva på något nytt, men tanken på att flytta för gott till ett främmande land vars språk jag knappt behärskade kändes ändå både främmande och skrämmande. Därför var min tanke att bo här i möjligtvis 10 år för att sedan flytta tillbaka till Finland.

Pappa skulle skickas till Sverige

Låt mig ta allt från början. Jag hade som barn besökt Sverige några gånger och hade alltid gillat landet, speciellt Stockholm. Redan som liten hade jag tänkt att det skulle vara roligt att bo i Stockholm någon gång under mitt vuxna liv, men när jag var 13 år förändrades allt: pappa släppte bomben att hans arbetsgivare skulle skicka honom till Sverige där han skulle jobba och bo i två år. Eftersom jag inte kunde ett ord svenska hade mina föräldrar bestämt sig att jag skulle gå på en internationell engelsk skola i Stockholm.

Han skulle flytta ensam

Min lillebror protesterade och sade att han inte ville flytta. Han kunde ju inte språket och ville därför vara kvar i Finland. Mina föräldrar fortsatte att fundera och kom fram till att antingen skulle hela familjen flytta med pappa eller så skulle han flytta hit helt ensam. Han jobbade nämligen långa dagar och hade ingen möjlighet att ensam ta hand om den tonåring som jag var på den tiden. Det blev bestämt att pappa skulle flytta till Sverige ensam men besöka oss på helgerna och loven i Finland, och så skulle också vi andra besöka honom under skolloven.

Bestämde mig som 13-åring

Jag blev både besviken och arg för att jag inte hade fått flytta till Sverige med pappa. Jag hade ju sett fram emot att lära mig svenska och hade tyckt att det skulle vara jättehäftigt att bo i ett annat land. Att bara besöka honom på loven vilket jag visserligen också gjorde var inte alls samma som att få bo och gå i skolan i ett helt annat land. Så där och då tog jag beslutet att jag skulle flytta till Sverige som vuxen och lära mig flytande svenska. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå till, men jag visste med säkerhet att jag ville bo i Sverige någon gång när jag hade blivit vuxen. Möjligtvis inte för gott men i några år i alla fall.

Fick en massa varningar

Beslutet att flytta till Sverige från början var alltså rätt galet och jag hade fått en massa varningar om att jag var på väg att ta det dummaste beslutet i mitt liv genom att tacka nej till ett utbildningsprogram jag hade blivit antagen till på ett finskt universitet ( i Finland är det rätt svårt att koma in till universitet, det går inte bara att anmäla sig som man gör i Sverige utan man måste skriva ett inträdesprov) för att istället välja att flytta till ett land där jag inte kände någon och vars språk jag knappt behärskade. Det var många som såg flytten som ett meningslöst och dumt infall.

Struntade i varningarna

Varningarna jag fick var många: Jag skulle bli halvspråkig då jag så småningom skulle glömma bort min finska men aldrig lära mig ordentlig svenska eftersom det inte var mitt modersmål. Och att vara halvspråkig skulle tydligen vara riktigt illa! Dessutom skulle jag känna mig rotlös då jag inte hade någon familj här och inte kände någon. Och skulle jag bli kär och skaffa barn skulle det inte gå att bara flytta till Finland bara sådär tillsammans med barnen om barnens pappa skulle motsätta sig flytten. Och då skulle jag vara fast här tills barnen skulle bli myndiga. Oj oj så många varningar jag fick, men jag struntade i dem allihop.

Sverige är mitt hem

Den första tiden var kaosartad. Jag visste ingenting om hur det svenska samhället fungerade och tyckte att det var jobbigt att jag inte förstod vad människorna sade och fick ofta ta hjälp av engelskan. Skillnaderna mellan Sverige och Finland var dessutom mycket större än vad jag hade trott! Men med hjälp av SFI och ihärdig träning vande jag mig både vid språket och samhället, och här är jag fortfarande 20 år senare! Nu ler jag bara åt min ursprungliga plan att flytta tillbaka till Finland efter några år.. Precis som jag blev varnad för i början blev jag fast här, men inte på grund av barn utan för att Sverige är mitt hem ♥