Precis som jag skrivit tidigare, kan vi med Aspergers syndrom och autism ibland ha svårt för att fatta snabba beslut i och med att vi ofta har brister i våra exekutiva funktioner. Om jag inte får betänketid, kan det ibland hända att jag fattar helt tokiga beslut.
Idag hade jag ett mycket svårt beslut att fatta. Jag hade haft tid kl 10:15 hos Arbetsförmedlingen, och kl 13 skulle jag ha läkartid i en annan stadsdel. När jag var klar med Arbetsförmedlingen, funderade jag på om jag skulle åka hem emellan eller om jag skulle äta lunch i stan istället och fördriva lite tid på någon lunchrestaurang innan läkartiden.
Jag funderade fram och tillbaka och försökte ta hänsyn till alla smådetaljer för att komma fram till vad som var bäst för mig, men det var inte lätt. Om jag skulle åka hem, skulle jag hinna vara hemma endast en halvtimme, vilket skulle betyda att jag bara skulle hinna äta lunch och ta en kort tupplur i 10 minuter innan jag skulle behöva åka igen. Det kanske inte skulle vara värt det med tanke på att det tar nästan 10 minuter för mig att gå hem från tunnelbanan och jag hatar att promenera i onödan när jag är trött?
Men å andra sidan kändes det som att jag behövde lite ensamtid och en tupplur. Vad skulle ta mest energi av mig just idag: att slippa det onödiga åkandet och promenaderna, eller åka och gå fram och tillbaka och få 30 minuters ensamtid inklusive 10 minuters tupplur? Hur såg min energikvot ut idag?
Att fatta sådana här beslut är inte lätt eftersom jag har olika energikvoter: vissa dagar tar det extremt mycket energi av mig att promenera, medan andra dagar tar det energi av mig att ständigt vara bland människor. Så vad gällde idag? Jag behövde sätta mig ner och fundera i ca en kvart innan jag kom fram till att det var bäst att åka till stan. Och det visade sig vara rätt beslut, inte minst med tanke på att tänkandet hade tagit lång tid och jag därmed hade fått ännu mindre tid på mig om jag hade velat åka hem.
Ibland har andra människor blivit trötta på mig när jag inte kan fatta sådana här beslut, och då har de försökt fatta beslutet åt mig. Det har exempelvis hänt flera gånger att andra människor har frågat mig om jag vill ha mat, och när jag försökt lista ut när jag åt senast och försökt känna efter om jag varit hungrig eller mätt, har de bestämt sig att jag ska äta. Då har jag lyssnat på deras råd och blivit illamående efteråt om jag trots allt varit alldeles för mätt och egentligen inte borde ha ätit. Eftersom jag har svårt för att tolka sinnesintryck och andra signaler från kroppen och inte alltid förstår om jag är hungrig eller mätt, kan det lätt hända att jag fattar fel beslut om jag inte får tid att känna efter.
Istället för att andra människor ska försöka pusha mig att fatta ett beslut så fort som möjligt, önskar jag att de istället hjälpte mig med att komma fram till hur jag mår. Om jag inte vet om jag borde äta eller inte, blir jag glad om de frågar mig när jag åt senast och hur mycket, och då kan de svara om jag borde vara hungrig nu eller inte. Om jag inte vet hur mycket ork jag har, blir jag glad om andra människor hjälper mig med att komma fram till hur mycket aktiviteter jag har den närmaste tiden och hur mycket jag har sovit, och sedan kan vi tillsammans komma fram till vad som är bäst för mig.
11 svar på ”Ibland behöver vi Aspergare lite betänketid”
Tack att du förklarar! Det hjälper mig att förstå dem jag har runt mig.
Vad kul att höra att mitt inlägg hjälper dig att förstå dina närstående!
Mycket bra inlägg 🙂
Jag blir på dåligt humör när jag behöver äta och så funkar det knappt att göra någonting utan att det blir fel. Så numera försöker jag äta på ungefär samma tider för att komma ihåg att äta. För jag är så att om jag är hemma själv så kan jag bara tänka att nej jag är inte hungrig och sen helt plötsligt så blir allt jag gör fel och jag lägger mig och sover istället = att jag har svårt att sova på natten, ett exempel på hur det kan bli för mig.
Tack för en bra blogg 😀
Vad roligt att du gillar inlägget, Therese! 🙂
Att äta på samma tider låter som en bra strategi. Men tyvärr kan jag inte använda den i alla situationer då föreläsningarna tar mycket av min energi och är på olika tider, så jag vet aldrig när jag jobbar och/eller sover. Men om man lever ett regelbundet liv, funkar det jättebra! Själv brukar jag alltid väga min mat hemma för då vet jag att jag varken äter för lite eller för mycket. Jag förstår verkligen att du sover när du är hungrig för allt blir bara fel, samma sak skulle kunna hända mig också 🙂
Hej!
Jag är en kille som nyligen diagnostiserades med Aspergers och jag skriver det här meddelandet eftersom att jag har läst runt lite på din blogg och läst om hur allvarliga dina problem är, och jag känner att mina egna problem är så små i jämförelse, så om du inte misstycker så skulle jag vilja fråga om det jag skriver här stämmer väl överens med Aspergers.
Jag har alltid haft problem med vänner, och jag har oroat mig mycket för att jag alltid kommer att ha problem med det eftersom att jag inte umgicks mycket när jag var yngre, då det är då man brukar lära sig om sådant. Jag har aldrig trott att jag skulle ha Aspergers då jag alltid har trott att mina problem härstammar från ett dåligt självförtroende, som har att göra med min oförmåga att säga r-ljudet. Dessutom så förstår jag mig på sarkasm, och har alltid trott mig kunna tolka ansikten väl. Jag har alltid varit den som försvunnit in i bakgrunden när det är flera personer i en konversation, och jag är inte direkt jättebra på småprat.
Jag fick bra resultat på mitt WAIS-IV test; mitt VFI ligger på 128, PFI på 108, Si på 104 och mitt AI på 113. Jag hade dock problem med att läsa av ansikten (något som överraskade mig). Jag citerar papperna från min utredning:
”På de 36 bilderna bedömer Sebastian att han har svarat som de flesta människor på 28 bilder, vilket motsvarar ett resultat något bättre än medelvärdet. Resultatet är dock lägre, och mer än en standardavvikelse från medelvärdet. Förutom resultatet kan man ana en svårighet att bedöma sin egen förmåga i denna uppgift”.
Ang. min exekutiva förmåga:
”Sebastian har gjort WCST som avser att belasta den exekutiva förmågan, och här framkommer stora svårigheter, dels med att avgöra uppgiftens svårighetsgrad men också svårigheter med att hitta en lämplig strategi och mental flexibilitet, och resultatet hamnar klart lägre än förväntat utifrån begåvningsnivån, men även under ett genomsnittligt resultat utan hänsyn till begåvningsnivån. Ordflödestestet FAS anses också ge ett mått på exekutiva förmågor då uppgiften kräver mental flexibilitet. Även på denna uppgift framkom resultat som var lägre än förväntat utifrån den verbala funktionsnivån.”
Det är lite sent nu när jag skriver detta, så mitt inlägg är väl kanske inte det mest välskrivna, men i vilken utsträckning verkar detta stämma överens med Aspergers? När man läser om Aspergers så hör man mest om de värre fallen, så hur högfungerande kan man vara?
Med vänliga hälsningar
Sebastian
Aspergers syndrom (Autismspektrumtillstånd i diagnosmanualen DSM-V) är en väldigt bred diagnos. Aspergers syndrom kallas ibland extremernas diagnos. Det sägs också att har du träffat en person med Aspergers syndrom så har du träffat EN person med Aspergers syndrom dvs de individuella skillnaderna är så stora att du inte kan dra slutsatser om en enskild individ enbart utifrån diagnosen. Gemensamt för alla med Apspergers syndrom är nog ändå de sociala svårigheterna och att de går att spåra tillbaka till tidigt i livet (senast skolåren) och att de inte bättre kan förklaras av diagnoser som tex social fobi, depression eller schizofreni.
Jag tror inte den stora frågan är om du har eller om du inte har Aspergers syndrom utan jag tror frågan snarare är vad det egentligen betyder att du har Aspergers syndrom. I dag är Aspergers syndrom en diagnos som ställs utifrån att patienten uppfyller vissa diagnoskriterier men diagnosen säger väldigt lite om orsaken till att patienten uppfyller diagnoskriterierna. Det finns många teorier om vad Aspergers syndrom beror på och i nuläget talar det mesta för att det finns en stark genetisk komponent i Aspergers syndrom. Detta har man bla konstaterat i tvillingsutdier: https://sv.wikipedia.org/wiki/Orsaker_till_autism
Utredningsteamet har så klart kommit till slutsatsen att du uppfyller diagnoskriterierna eftersom de har diagnosticerat dig med Asperger syndrom. Om du har blivit utredd av ett seriöst neuropsykiatriskt utreningsteam så har de troligtvis ställt den diagnos som bäst förklarar dina svårigheter. Jag tror att du har Aspergers syndrom men vad det betyder mer än att du har vissa typer av svårigheter är en annan fråga. Om det betyder någonting annat överhuvudtaget.
SVT sände en TV-serie i början av året som hette Den som får finnas: http://www.svtplay.se/den-som-far-finnas
Jag känner inte igen mig i deltagarna i TV-serien och jag vet flera människor med Aspergers syndrom som inte heller gör det. Det kanske beror på att de som medverkar i TV-serien medverkar i en teaterpjäs som är någon form av daglig sysselsättning. De aspergare som har daglig sysselsättning har nog generellt större svårigheter än de som har någon form av arbetsanställning.
Dessutom har Paula, precis som jag, ADD utöver Aspergers syndrom. Några av Paulas problem beror på ADD och andra beror på Aspergers syndrom. Ibland förstärker ADD och Aspergers syndrom varandra och ibland tar diagnoserna ut varandra. Detta påverkar också funktionsförmågan.
Jag tror inte du är feldiagnosticerad bara för att du inte känner igen dig i mycket av det som Paula skriver. Det är mer troligt att din asperger skiljer sig från Paulas asperger än att det neuropsykiatriska utredningsteamet skulle ha feldiagnosticerat dig. Man ska iofs aldrig säga aldrig eftersom diagnosticeringen är en bedömning så finns det ju alltid en risk att bedömningen är fel. Men som sagt är det mer troligt att Aspergers syndrom yttrar sig olika hos dig och Paula och att Paula har större svårigheter än vad du har.
Jag har alltid haft problem med vänner, och jag har oroat mig mycket för att jag alltid kommer att ha problem med det eftersom att jag inte umgicks mycket när jag var yngre, då det är då man brukar lära sig om sådant.
Framförallt har barn utan autism en intuitiv förmåga att umgås. Om du har Aspergers syndrom så är det mer troligt att förhåller sig tvärtemot vad du skriver dvs att du hade få vänner för att du hade svårt att få och/eller behålla vänner. Detta berodde isf inte på att du inte lärt dig om sådant utan om att du har nedsatt förmåga till sådant. Det finns ingen motsägelse mellan att du skulle ha en autismspektrumstörning och dåligt självförtroende pga svårigheter att uttala r-ljudet. Det ena kan förstärka det andra. De sociala svårigheter som följer av autism kan mycket väl har blivit ännu värre pga dåligt självförtroende. En aspergare är inte immun mot dåligt självförtroende (tävrtom så är det nära på en naturlig konsekvens av diagnosen i det här samhället) och dåligt självföretroende kan förstärka sociala svårigheter. Vad som är vad i Aspergers syndrom är en ”evig” fråga. Är det dina svårigheter att uttala r-ljudet som är orsaken till att du har få vänner eller är det bara du som tror det för att du inte förstår den egentliga orsaken till att du hade få vänner som barn? Utredningsteamet förklarar nog dina svårigheter med autistiska svårigheter som kanske har förvärrats av svårigheter att uttala r-ljudet och dåligt självförtroende.
Jag hälsar dig välkommen till klubben ”Vi som undrar vad som är vad i Aspergers syndrom”.
Om du vill (bort)förklara dina nedsatta exekutiva funktioner på ett liknande sätt som du ifrågasätter dina sociala svårigheter så kan du ta till mild kronisk depression som förklaring eftersom just depression medför nedsatta exekutiva funktioner.
Jag har själv varit inne på att min asperger i själva verket beror på dåligt självförtroende, social fobi och mild kronisk depression (dystymi) och att dessa diagnoser skulle kunna förklara många av mina problem. Men den hypotesen gav inte det neuropsykiatriska utredningsteamet mycket för. Enligt utredningsteamet så har jag Aspergers syndrom och ADD och inte social fobi och depression.
Hej Sebastian!
Vad roligt att du hittade till min blogg! 🙂
Jag såg att Mats gav dig redan ett bra och utförligt svar på din fråga. Jag skulle vilja lägga till att det ibland kan vara så att en person som fått en Asperger-diagnos och hens familj inte tycker att personen har svårigheter (för personen själv kan ha en dålig mentaliseringsförmåga och familjen är van vid personens sätt att vara), medan andra personer t ex i skolan och på jobbet tycker att personen har väldigt stora svårigheter. Vissa personer med Asperger är väldigt medvetna om sina svårigheter och kanske t om underskattar sig själva, medan andra däremot överskattar sin förmåga. Ibland kan mentaliseringssvårigheterna göra att personen själv upplever sig som normal och högfungerande medan andra männisor i personens omgivning tycker att personen är annorlunda. Men det behöver absolut inte vara så i ditt fall! Det kan absolut vara så som du själv skriver att du är mer högfungerande än normalt. Vissa Aspergare har nämligen färre svårigheter, andra mer.
När jag frågade min läkare om jag har mer svårigheter än normalt, svarade läkaren att jag inte har det utan det handlar om att jag är extremt medveten om många av mina svårigheter plus att jag kommer ihåg min barndom extremt bra. Därför kommer jag ihåg exakt hur jag fungerade och tänkte som barn och kunde förklara utförligt för läkaren vad jag hade för svårigheter på dagis. Däremot sa hon att min begåvningsprofil är ovanligt ojämn, och att jag har mycket mer svårigheter med motoriken, automatiseringsförmågan och att tolka bilder än många andra Aspergare. Men mina sociala och andra svårigheter är inte större jämfört med andra Aspergare, tyckte hon, och många andra Aspergare har andra svårigheter som jag inte har.
Att du inte känner igen dig i vad jag skriver är inte alls konstigt. Vi Aspergare är, precis som Mats skriver, extremt olika. Jag har också träffat många andra med Aspergers syndrom på bland annat mitt jobb som har svårigheter som jag inte alls känner igen mig i, och ändå har vi samma diagnos. Om du har funderingar, skulle du kanske du kunna fråga din läkare varför hen tycker att du uppfyller kriterierna för Aspergers syndrom. För man måste ju uppfylla ett visst antal kriterier till den graden att svårigheterna är en funktionsnedsättning i vardagen om man får en diagnos.
Om du har funderingar, skulle du kanske du kunna fråga din läkare varför hen tycker att du uppfyller kriterierna för Aspergers syndrom.
Men jag tycker det är viktigt att han frågar läkare som kan Aspergers syndrom. Jag har tex träffat en läkare som sagt att han inte tycker jag har sociala svårigheter. Detta var på den tiden jag var diagnosticerad med social fobi. Några år senare blev jag diagnosticerad med Aspergers syndrom vilket om något innebär att man har sociala svårigheter!
Det finns många okunniga läkare och att fråga en vanlig läkare kan göra mer skada än nytta. Det är bättre då att fråga läkare som är specialister på olika psykiatriska diagnoser och då framförallt neuropsykiatriska diagnoser.
Det finns många okunniga läkare och att fråga en vanlig läkare kan göra mer skada än nytta.
Jag håller med helt och hållet! Vanliga läkare kan oftast inte speciellt mycket om Aspergers syndrom, och de skulle kunna svara nästan vad som helst. Jag menade att han skulle fråga den läkare som diagnostiserade honom.