Hur stöttar jag en tonåring med autism utan att tränga mig på?

Cirklar och stjärnor i en fyrkantig värld frågar

Hur kan vi föräldrar och syskon hjälpa vår autistiska dotter att utvecklas när det kommer till socialt samspel och relationer? Hon har flera bra vänner i gymnasiet som hon umgås med även på fritiden, trots att hon är i skolan väldigt lite p.g.a. bristande energi, svårigheter att komma iväg mm. Att de sökt sig till samma gymnasielinje och därmed delar intresset för det som genomsyrar deras utbildning lär ju vara en betydande anledning till att de trivs med varandra, och till att hon har lätt att umgås med just dessa vänner, utöver andra egenskaper som hon uppskattar såklart.

När det kommer till umgänge med andra, inklusive släkt, tidigare nära vänner och lagkamrater som hon tidigare umgåtts med mycket, och skrattat med och haft bra kontakt med, är det numera mer utmanande.
Det har t.ex. nyligen kommit fram att hon aldrig känt sig inkluderad i laget, även innan det psykiska måendet försämrades av att hjälp och stöd i skolan uteblev pga sen NPF-utredning och diagnoser, vilket ledde till att hon kraschade totalt. Att plötsligt inte få utöva sin sport med sitt lag p.g.a. pandemirestriktioner, inte få lära känna nya klassen och den icke- självvalda isoleringen som pandemin i allmänhet inneburit, har haft enorma konsekvenser för hennes personliga utveckling, skolgången och mentala hälsa. En lång period i isolering har tydligt bidragit till att det blivit alltmer obekvämt med socialt umgänge för henne.

Hon har tidigare uttryckt att hon inte är den som tar initiativ till att hitta på något med sina kompisar, men att hon gärna hakar på när någon föreslår nån aktivitet eller umgänge. Under skolloven senaste åren har hon därför emellanåt känt sig väldigt ensam, trots att hon har ett bra och tight kompisgäng. Vi föräldrar stöttar så gärna på alla sätt och vis, men då hon har väldigt hög integritet och vill vara självständig är det svårt för oss att vara det stöd vi vill vara för henne. Vi försöker verkligen ta hänsyn till att hennes behov och förutsättningar skiljer sig från våra egna när det kommer till socialt samspel och umgänge.

Att se sitt barn gå miste om den känslan av gemenskap som hon ser de flesta andra uppleva smärtar i våra föräldrahjärtan, och vi känner oss emellanåt så maktlösa efter att på olika sätt försökt hantera detta. Det kan handla om att vi märkt att hon verkar ha hamnat utanför i sällskapet och att vi då försökt ”smyga in henne i sällskapet” genom att prata om något som vi tror kan vara intressant för dem alla, och sen lämnat när vi märkt att hon kommit igång.

Hon har tidigare uppfattats som social och utåtriktad, men har med det försämrade måendet och pandemins konsekvenser blivit mer och mer obekväm i sociala situationer. Hon behöver mycket egentid, men vill också umgås då hon själv väljer att göra det och ork till det finns. Ju längre tid det gått sedan hon varit i skolan eller t.ex. träffat sina lagkamrater, desto högre har tröskeln att göra det igen blivit.

Vår dotter har emellanåt svårt att uttrycka det hon vill kommunicera, och för en person som inte vet att hon är autistisk och vad det kan innebära, kan hon nog lätt uppfattas som ointresserad av att umgås med andra. Det hon med sitt kroppsspråk och minspel kommunicerar, sett från de flesta andras perspektiv, uppfattas förmodligen på ett annat sätt än hur det verkligen ligger till. Detta bidrar ju till att det även blir svårare för andra att lära känna/ kommunicera/umgås med henne.

Hon älskar sin sport och bidrog innan pandemin mycket till lagets framgångar. I takt med att orken försvann, var hon ju även mindre och mindre med på träningar och matcher, självförtroendet sjönk och hon hamnade då mer och mer utanför i laget, medan andra tvärtom kom varandra närmare, inklusive en av hennes tidigare bästa vänner.

Hur kan vi göra för att stötta henne, utan att hon känner sig ”fel” eller osjälvständig? Vi vill ju inte lägga oss i för mycket, men klarar inte heller av att bara se på när hon p.g.a. sitt försämrade mående tillsammans med de utmaningar hon har hamnar utanför och känner sig obekvämt avvikande, när vi vet att hon vill känna sig inkluderad.

Paula svarar

Puberteten är inte sällan en mycket svår tid för oss autister. Det är vanligt att en autist haft kompisar och varit inkluderad när hen varit yngre men känner sig utanför i tonåren. Det gläder mig att hon i alla fall har vänner på gymnasiet som hon trivs med. Det jag undrar är hur det kommer sig att hon inte tar initiativ till aktiviteter och träffar med vännerna. Är det så att hon inte vågar? Det är inte omöjligt att vännerna tror att hon är ointresserad och inte orkar umgås på fritiden när hon aldrig föreslår något. Om hon inte vågar föreslå träffar muntligt kan hon kanske mejla eller SMS:a vännerna och ta initiativ till träffar på så sätt?

Hon kan testa en ny hobby

Jag vet inte hur mycket energi din dotter har, men om hon känner sig rastlös och ensam på fritiden kan hon kanske börja med en till hobby? Bara en idé jag fick! Om hon tycker att det är läskigt att delta i aktiviteter där hon inte känner någon kan ni ansöka om en ledsagare från kommunen som följer med henne till aktiviteter och stöttar henne. Jag vet inte var ni bor, men många kommuner stöttar ungdomar med funktionsnedsättning med idrotts- och andra aktiviteter. Hon kan även delta i sommarkollo enligt LSS.

Hon kan lära känna andra autister

Det finns även andra alternativ. Hon kan ansöka om en kontaktperson enligt LSS, skriva en kontaktannons på aspergerforum eller på olika Facebook-grupper och efterlysa vänner med autism. Hon kan även delta i träffar som intresseföreningar anordnar. Det ingår nämligen i autismens natur att man känner sig utanför i sociala sammanhang, och många gör felet att hoppas på att problemet kommer att försvinna av sig självt och att man plötsligt kommer att bli känna sig som en i gänget. Tyvärr blir det emellertid sällan så. Däremot finns det goda chanser för att en förändring kan ske om autisten börjar tänka i andra banor och försöker söka gemenskap bland helt andra typer av människor, det vill säga likasinnade. Det är nämligen ofta betydligt lättare för autister att hitta vänner bland personer som också har autism vilket är anledningen till att jag tipsar om autismträffar. Många autister har hittat gemenskap tack vare dessa träffar.

Försök lära känna andra familjer

Nu kom jag från din ursprungliga fråga som var hur ni föräldrar kan stötta henne utan att lägga er i för mycket. Jag tycker att ni ska vara lyhörda och fråga henne hur mycket det är okej för henne att ni föräldrar lägger er i. Om hon är okej med det kan ni föräldrar försöka lära känna andra föräldrar med autistiska tonårsbarn som delar din dotters intressen och styra upp gemensamma träffar. Säger hon nej till förslaget kan ni säga till henne att dörren alltid är öppen och att hon kan vända sig till er om hon behöver hjälp eller om hon skulle ändra sig.

Upp till henne

Ni kan vidare ”smygstötta” henne genom att exempelvis hitta på fritidsaktiviteter med henne som hon gillar. Om hon är okej med att ha en kontaktperson enligt LSS kan kontaktpersonen också stötta henne med det sociala. Ni kan också kolla upp om habiliteringen eller någon annan instans anordnar kommunikationskurser för autistiska tonåringar i närheten av där ni bor. Det kan vara betydligt lättare för många att acceptera stöd från utomstående men säga nej till stödet från föräldrar. Men det är helt upp till henne att avgöra hur mycket stöd hon vill ha!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn