När jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom, frågar föräldrar mig ofta om jag tycker att de borde berätta för sitt barn att barnet fått en Asperger-diagnos, och isåfall hur.
Svaret på den första frågan är ett definitivt JA, jag tycker att du ska berätta! Och gärna så fort som möjligt. Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att berätta så fort som möjligt är att man genom att berätta förmedlar för barnet att det är okej att vara annorlunda. Om man väntar med att berätta, kommer man ändå behöva göra det någon gång i framtiden så varför inte berätta med en gång? Om jag hade fått min diagnos som barn och mina föräldrar inte hade berättat för mig direkt, hade jag iaf blivit lite ledsen över att jag inte hade fått veta tidigare och börjat undra lite. Varför har mina föräldrar hemlighållit en sak för mig som trots allt har med mig att göra? Är det kanske för att de skäms för mig och att det är fel att ha Asperger?
En annan anledning till att jag tycker att det är bra att berätta är att det finns en risk att barnet känner på sig sitt annorlundaskap, vilket kan börja tära på självförtroendet. Om barnet får en förklaring till sitt annorlundaskap, kan det underlätta för h*nom att acceptera sig själv som h*n är.
Hur kan man ta upp ämnet Aspergers syndrom med sitt barn då? Det finns olika sätt att berätta, och jag tycker egentligen inte att det finns rätt eller fel svar på frågan. Allt beror på barnets personlighet, ålder osv. Men man kan t ex börja med begreppet ”normalitet” med barnet, prata om olika kändisar som t ex Einstein och fråga h*nom om h*n tycker att de är normala eller inte. Einstein tros ju ha haft Aspergers syndrom, och man kan diskutera fördelarna med att Einstein fungerade lite annorlunda och berätta att Einstein faktiskt hade vissa svårigheter. Sedan kan man säga till barnet att h*n också fungerar lite annorlunda precis som Einstein och säga t ex: ”Enligt utredningen fungerar din hjärna också lite annorlunda, vilket innebär att du är duktigare än de flesta människor på X, men däremot har du lite mer svårigheter än dina jämnåriga på Y. Det är inte fel att vara annorlunda för alla slags människor behövs i den här världen”.
När du diskuterar Aspergers syndrom med ditt barn, är det viktigt att du inte gör en alltför stor sak av diagnosen. När du själv har inställningen att annorlundaskap är en rikedom och att det inte är farligt att vara annorlunda, finns det en chans att barnet kommer att tycka likadant.