En återkommande fråga jag får från både vuxna aspergare och deras anhöriga är hur mycket man borde tåla från en oförstående omgivning, vilket ibland kan vara klurigt: å ena sidan är det orimligt att förvänta sig att alla direkt ska förstå vad Aspergers syndrom och autism innebär men å andra sidan vill vi aspergare inte behöva ta vad som helst!
Vi får ibland irriterande kommentarer
Många aspergare undrar om de borde tåla irriterande kommentarer i stil med: “Men kom igen och ta dig i kragen, det kan inte vara bra för dig att ha aktivitetsersättning och alla människor ogillar att arbeta”, “ibland blir jag irriterad på dig eftersom du förstår vissa saker långsamt” “alla barn skulle bete sig dåligt om man inte uppfostrade dem.” Men ibland kan det också handla om i grund och botten välmenande skämt såsom: ”Haha, menar du allvar, har du verkligen svårt för det här?”
Aspergare kan grubbla mycket
Ibland kan vi aspergare ha svårt för att agera och reagera i stunden, och det kan hända att vi grubblar och grubblar över saker som andra människor har sagt till oss. Risken finns att ältandet får oss att må dåligt inombords. I sådana lägen kan det uppstå tankar som: Är det fel på oss eller ligger felet hos andra? Borde vi försöka lära oss att bli mer toleranta? Eller borde vi acceptera att dessa människor inte är så bra för oss och vore det bästa kanske att säga upp kontakten?
Har hittat en strategi
Alla vi aspergare har olika gränser, och ingen annan än man själv kan svara på frågan hur mycket man borde tåla. Men för länge sedan gav min psykolog mig rådet att försöka bestämma mig i förväg var mina gränser går så att jag inte behöver ta ställning till frågan för stunden. Denna strategi har visat sig fungera jättebra! Eftersom jag har bestämt mig ungefär var jag ska dra gränsen (även om gränsen kanske inte är huggen i sten och kan variera beroende på vem jag har att göra med) känner jag mig rätt säker på vad jag vill.
Tål vissa irriterande kommentarer
Även om jag tycker att kommentarer i stil med: “Det syns inte på dig att du har Aspergers syndrom”, “Din asperger måste vara av den lindriga sorten”, “Stackars dig, jag beklagar att du har Aspergers syndrom, hoppas det går över” och “Men alla människor har det som du” är fruktansvärt irriterande vet jag att människor som häver ur sig kommentarerna sällan menar något illa. Därför tycker jag att det vore totalt orimligt för mig att sluta umgås med en person som ibland säger saker som irriterar mig om umgänget fungerar bra i övrigt.
Vissa aspergare tål mindre
Vissa andra aspergare har däremot en lägre tolerans än jag och vill att alla människor de umgås med är kunniga om Aspergers syndrom. Även om okunniga människor inte skulle mena något illa så resonerar vissa aspergare att okunniga kommentarer skulle bli så irriterande i längden att det inte är värt att utsätta sig själv för dem. De känner inte heller någon gemenskap med människor som inte är insatta i autism. Helt förståeligt enligt mig! Jag ser det som något naturligt att man inte vill bli missförstådd ständigt och jämnt.
Vill må bra av relationen
Nu när jag vet var mina gränser går är jag inte rädd för att sluta umgås med någon om jag känner att jag nästan aldrig blir förstådd eller att personen ständigt och jämt häver ur sig kommentarer jag stör mig på. Om man ständigt och jämt känner sig irriterad i någons sällskap är det enligt mig inte värt att fortsätta umgås med vederbörande. Tycker jag mycket om personen, säger jag såklart ifrån först. Men skulle det inte bli någon ändring skulle jag konstatera att jag och personen är för olika och att det inte är bra för mig att umgås med personen i fråga. Det är tack vare min psykolog jag har förstått att man ska må bra av att umgås med andra, inte dåligt! Vilket tyvärr inte var solklart för mig förut.
Det viktigaste är att man är nöjd
Det viktigaste är inte var man drar gränserna utan det viktiga är att man själv är nöjd! Sedan kan man ju alltid undantagsvis flytta på gränserna i någon specifik situation om man känner för det. Det är ju inte säkert att man vill säga upp kontakten med sin gamla mamma även om hon tycker att autism inte borde vara ett hinder att söka jobb, men däremot skulle man kanske inte umgås med någon annan som resonerar likadant. Man kan vilja ge fler chanser till någon man tycker mycket om. Hur man vill göra bestämmer man själv!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
11 svar på ”Hur mycket bör man som aspergare tåla från sin omgivning?”
Tycker det är mer kränkande från myndighetspersoner som är oförstående.
Minns kvinnan på tandvårdsstödsenheten på SLL, som var fördomsfull, och ville sätta in mig i ett sorts Aspergerfack, Aspergergrupp eller vad hon tänkte om mig, sådant är tråkigt.
Eller psykiatikern som sa till mig ”Vill du inte jobba” i samband med att han inte ville skriva ett nytt läkarintyg till mig i samband med min utförsäkring.
Svenskar tycker jag är allmänt fördomsfulla och även åldersfixerade i det här landet som man bor i.
Det är rätt som du skriver att man ska må bra av att umgås med andra.
Sedan var det en arbetsförmedlare jag hade som ville framställa sig som någon Aspergerexpert för hon hade jobbat på något som hette Frösunda.
Sedan är jag trött på alla stadsdelsnämndspolitiker här i Stockholm som inte kan hålla i budgeten så de drabbar personer med Autism/Aspergers syndrom när de söker LSS insatser. (Tänker vad jag läste om Älvsjö stadsdelsnämnd och deras underskott på 12,9 miljoner i budgeten.
Skillnaden mellan myndighetspersoner och vänner och andra närstående är dock att man inte kan göra ”slut” med myndigheter (tyvärr) men däremot kan man säga upp kontakten med privatpersoner i sin omgivning. Mitt inlägg handlade om privatpersoner och när man borde säga upp kontakten med dem, men jag håller med dig om att det är värre med myndighetspersoner. Jag förväntar mig betydligt mer av myndighetspersoner än vad jag förväntar mig av privatpersoner.
Ja såna som vill sätta oss i ett fack finns det många av, och det har jag själv också mycket svårt för 🙁 Det är farligt att tro att alla som har asperger är likadana!
Jag har också råkat ut vid ett par tillfällen för läkare som frågat mig om jag inte vill jobba 🙁 Det var fruktansvärt irriterande! Dock fick jag inte uppfattningen att just dessa läkare som sa så till mig avsåg att håna mig utan jag uppfattade dem snarare som okunniga. Deras fråga om jag inte vill jobba tolkade jag som klumpig ärlighet/nyfikenhet. Det verkade som att de ville veta om jag inte ville jobba och att de inte förstod varför jag inte gjorde det. Dock reagerade jag kraftigt på kommentaren vid båda tillfällena. Jag vill absolut inte ha okunniga läkare, och därför bytte jag. Det tycker jag att man ska göra om man råkar ut för liknande kommentarer!
När det gäller åldersfixering och fördomsfullhet i Sverige så har jag lite andra erfarenheter. Trots alla okunniga människor som jag råkat ut för så tycker jag faktiskt att svenskar generellt sett är mindre fördomsfulla och mindre åldersfixerade än människor i många andra länder. Jag ser Sverige som det allra bästa landet jag någonsin bott i, och jag är tacksam för allt jag får och har fått från Sverige som lönebidrag, boendestöd och tandläkarintyg. Sånt är riktigt ovanligt och finska aspergare kan knappt tro mig när jag berättar det för dem! Och jag ser det också som något riktigt stort i Sverige att jag har släppts fram som föreläsare här trots att jag har egen diagnos. Men det är bara min upplevelse och ingen absolut sanning 🙂 Sen finns det såklart fördomsfulla människor överallt i världen, även i Sverige. Men jag tycker ändå att fördomsfulla svenskar är betydligt mindre fördomsfulla än människor i många andra länder.
Jag är precis som du trött på att stadsdelsnämnderna har en budget för det ska inte ha något med LSS att göra! Många kommuner gör fel. Det som är tråkigt är att många aspergare inte vet att man kan överklaga kommunens beslut. Om kommunen har brutit mot LSS-lagen så får man i alla fall ett rättsäkert beslut från domstolen om man överklagar. Det har nämligen hänt att kommunerna har brutit mot LSS-lagen och personen har fått rätt i domstol.
Ja det är bra att förvaltningsrätten, kammarrätt och högsta förvaltningsrätten finns så man kan överklaga beslut om de är felaktiga.
Ja verkligen 🙂
”Alla” säger att man bara ska bryta kontakten med såna som får en att må dåligt.. Men som du skriver så har vi aspisar en tendens att grubbla, grubbla och grubbla över saker som andra människor har sagt till oss. Och trots att jag brutit kontakten med jättemånga som jag känt mig kränkt eller illa behandlad av, så har jag fortsatt att älta det de sagt och blir fortfarande arg! Aldrig nämner någon det, att de negativa känslorna stannar kvar hos en och förstärks varje gång en liknande situation inträffar.
Jag har inte lyckats hitta ett sätt att komma ur ältandet och ilskan, så jag ska nu ta hjälp av psykolog.
Mig har det hjälpt att säga upp kontakten med människor som fått mig att må dåligt. Mitt problem har inte varit att jag inte kunnat släppa det gamla när jag väl sagt upp kontakten utan mitt problem var tidigare att det tagit alldeles för lång tid innan jag sagt upp kontakten.
Jag tycker att det är klokt att kontakta en psykolog om man har svårt att släppa saker. Jag behövde själv kontakta en psykolog tidigare för att jag hängde kvar i destruktiva vänskapsrelationer. Så för mig var det inte heller bara att ”säga upp kontakten och släppa” utan jag behövde stöd med det första steget.
Varför kan jag inte släppa oförrätter och gå vidare när jag inte längre har dessa personer i mitt liv? Andra verkar kunna det hur lätt som helst oavsett de har diagnos eller inte. Varför kan jag inte det?? Varför ältar jag och känner ilska så lång tid efteråt? Har diagnoserna Asperger och ADHD samt är högkänslig personlighet.
Jag har till och med skrivit hatbrev till några personer från mitt förflutna, och vräkt ur mig saker som inte lämpar sig att återge här. Efteråt har jag känt mig friare och kunnat ”släppa” det skit som de personerna lämnat kvar i mig.
Varför känner jag så otroligt mycket hat efter oförrätter när ingen annan verkar göra det? Tror inte att jag är en sämre eller mer hatisk person, men ibland undrar jag faktiskt om jag har en hjärnskada som gör mig så hatisk och aggressiv. Jag behandlar alla jag möter med respekt, men upplever jag att någon bemöter mig illa så gör jag ALLT jag kan för att få hen att må dåligt och lida. Har många gånger fått höra: ”Du är ju SJUK!!” vilket naturligtvis inte får mig att bli mindre arg.
Det skulle inte förvåna mig alls om ditt problem hade med din asperger att göra. Om jag minns rätt läste jag i någon bok (kan ha varit Gillberg eller Attwood som var författaren) att vissa aspergare kan ha svårt att släppa saker, men jag kan minnas fel.
Jag minns iaf med säkerhet att Attwood skrivit i sin bok Den Kompletta Guiden till Aspergers syndrom att svag central koherens kan göra att aspergare minns saker väldigt detaljerat från långt tillbaka i tiden. Kanske är det p.g.a. extremt bra minne du har svårt att släppa saker? Du kanske minns tydligare än neurotypiker vad som hänt exakt och hur du mådde när kränkningen skedde?
Jag har faktiskt även andra bloggläsare som skrivit att de är arga på sina gamla mobbare och fortfarande tänker på taskiga saker andra sagt till dem flera år tidigare så du är definitivt inte ensam om att älta! Och jag upplever själv att det är vanligare bland aspergare än hos andra neurotypiker att älta. Jag tycker att det är jättebra att du kontaktar en psykolog om du känner att du fortfarande känner ilska p.g.a. gamla oförrätter som skett flera år tidigare. Jag hoppas att psykologen kan hjälpa dig att hitta strategier för att komma vidare!
Tack för svaret!
Ja det kan vara som du säger, men jag stör mig på att när man läser om AS på nätet så beskrivs vi ofta som ”elaka, våldsamma, känslokalla” etc. Jag tycker mycket oftare att det är folk utan AS som är elaka, våldsamma och känslokalla gentemot oss, och när vi reagerar på detta blir det att de vänder allting emot oss och skyller på oss eller på vår AS! NT är väl iofs mer psykiskt och verbalt våldsamma, och vi aspisar har inte de psykologiska eller sociala verktygen som krävs för att försvara oss, så därför använder vi oftare fysiskt våld.
Vad menas med ”svag central koherens”? Här stör jag mig på ordet ”svag”, eftersom det verkar handla om att man har en större förmåga än andra, som du nämner extremt gott minne.
Jag brukar kunna minnas saker som skapar starka positiva eller negativa känslor inom mig. Annars har jag väldigt dåligt minne.
Jag kan fortfarande gå och skratta åt roliga saker folk sa i högstadiet (är 40+) och det är ju bra, haha! Fick t.o m. höra av en gammal klasskamrat att jag hade extremt bra detaljminne, när jag återberättade saker som hon sagt och gjort under skoltiden (hon var skolans clown).
Jag vet att du Paula blev mobbad som ung; har du behövt ta någon hjälp för att bearbeta det? Jag önskar att jag var mer som du; lugn, cool, förstående! Du verkar ha förmågan att”se in i andra” och veta varför de gör eller säger som de gör.
Kram 💗
Tack Linda, fint skrivet ♥ Jag pratade om mobbningen med psykologen, men jag behövde inte så lång bearbetningstid för att komma över just mobbningsbiten. Jag mådde absolut inte bra av att bli mobbad, men jag har ändå upplevt värre saker.
Det jag och psykologen fokuserade väldigt mycket på var mina erfarenheter av tvång att delta i sociala sammanhang mot min vilja och skaffa kompisar när jag velat vara ensam. Mina erfarenheter hade gjort att jag hade fastnat i skadliga relationsmönster och hela tiden gjort allt för att vara andra till lags för jag hade ju lärt mig i barndomen att jag ska umgås med andra för andras skull, inte för min egen. Jag hade ingen fritid ens för hela min fritid gick till aktiviteter andra människor ville att jag skulle delta i. Det jag behövde lära mig var alltså att våga lyssna på mina egna behov och framför allt identifiera vilka behov jag hade. Det tog lång tid innan jag hade förstått vem jag var och vad jag behövde!
Central koherens betyder att man har en förmåga att se helheten och förstå orsak-verkan-sambandet. En person med svag central koherens har alltså svårigheter med detta, men i gengäld fastnar personen ofta för detaljer ingen annan lägger märke till. Svag central koherens är alltså definitivt inte bara en svårighet! 🙂 Att du kommer ihåg vissa detaljer från din skoltid extremt utförligt kan vara ett tecken på svag central koherens, men precis som du skriver kan man diskutera om det är bra att använda ordet ”svag” i sammanhanget.
Jag gillar inte heller att vi autister beskrivs som känslokalla, men jag tycker ändå att det var betydligt värre med den saken i början av 00-talet! Jag upplever att det idag finns fler människor än förr som känner till att autism inte medför en ökad risk för brottslighet.
Kram ♥