När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågor från boendestödjare om hur man kan hitta en bra balans mellan att ta initiativ i klientens hem och att köra över klienten och låta den förlora bestämmanderätten i sitt hem. Precis som jag berättade i gårdagens inlägg, kände jag också förut för länge sen att jag hade förlorat bestämmanderätten i mitt hem när boendestödjare ville att jag skulle sluta ha fördragna gardiner på dagarna och att låta köttfärsen tina i mikron. Och allt mot min egen vilja. Vid tillfället var jag närmare 30 år gammal och hade flyttat hemifrån långt tidigare. Nu kände jag mig plötsligt igen som ett barn som fick lyda andra om vad jag ”fick” och ”inte fick” göra hemma.
Samtidigt som en boendestödjare inte bör ta över för mycket, kan det ju också bli fel om klienten uppenbarligen har svårt för att ordna sitt liv. Boendestödjaren skulle ju kunna hjälpa till med strategier som skulle underlätta klientens liv, sådana som klienten aldrig har kommit på tidigare. När man har Asperger syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser, kommer man inte alltid på lösningar på egen hand. Klienten kanske mår dåligt och önskar att någon skulle kunna hjälpa till samtidigt som boendestödjaren kanske inte vågar komma med egna förslag av rädsla för att ta över för mycket i klientens hem.
Jag tycker att det är bra när nya boendestödjare frågar mig i början av uppdraget hur mycket det är okej för mig att de tar över hemma hos mig. Får de öppna mina köksskåp, skafferier och kylskåp självmant och kolla om de hittar gammal mat som bör slängas? Får de öppna mina garderober? Får de slänga skräp? Och ja, hos mig får de absolut göra sådana saker! Jag föredrar att de gör det för skulle de inte göra det, skulle det kunna ligga kvar gammal mat som möglar i skafferier och kylskåpet och det kanske hänger nya klädesplagg i garderoben som jag glömt bort att klippa bort prislappar på (och ja, med mina uppmärksamhetssvårigheter händer det faktiskt att jag inte upptäcker prislapparna och går ut med plaggen med prislapparna på). Däremot har jag sagt till mina boendestödjare att de får tala om för mig innan de slänger någonting för det kan faktiskt vara någonting som jag absolut inte vill ska slängas.
Jag gillar också när mina boendestödjare kommer med egna förslag. Förut hade jag länge irriterat mig på att städsskåpet i mitt kök inte kunde stängas och jag hade trott att dörren helt enkelt var sådan och att den inte gick att göra något åt. En dag talade en av mina boendestödjare om för mig att hon tänkte flytta förklädet som hängde i kroken i städsskåpet till en annan krok i städskåpet eftersom det var det som gjorde att dörren inte hade gått att stänga. Förklädet var helt enkelt i vägen! Jag var väldigt tacksam för att hon talade om det för mig och tog initiativet till att flytta förklädet för annars hade jag fortfarande irriterat mig på städskåpet idag. Hon läste mina tankar och kunde se vad jag behövde! Idag känns det otroligt skönt att köksskåpet går att stänga.
Någon annan med Aspergers syndrom kanske inte alls tycker om att boendestödjarna ska komma med egna idéer. Då känner de sig pressade och tvingade att acceptera allt som boendestödjaren föreslår. De föredrar istället att boendestödjaren ska göra exakt en viss uppgift, det som står i beställningen. Så därför är det viktigt att en boendestödjare kollar upp innan ett påbörjat uppdrag vilket förhållningssätt man bör ha i klientens hem! Två personer med Aspergers syndrom och autism kan ju vilja bli bemötta på helt olika sätt.