Elin frågar
Jag har konstant problem med att släppa taget om vad andra människor sagt till mig o behandlat mig i det förflutna, jag ältar i princip jämt. Det är handikappande o det går åt mkt energi. Andra talar om för mig att släppa o låta det vara. Det är inte så enkelt. Om det vore så enkelt så skulle jag göra det. Ältar mobbing som skedde för typ 20 år sen eller nåt som hände för 1 v sen.
Paula svarar
Du har redan tagit det första steget genom att erkänna att du har ett problem vilket är positivt. För att skapa motivation till en förändring är lämpligt nästa steg att du funderar på varför du vill sluta älta. En anledning kan vara att ältandet inte är konstruktivt utan tar bara energi. Visst, det kan vara vanligt att grubbla över saker som hände för en vecka sedan, men har man blivit mobbad för 5 år sedan eller rent av för ett par decennier sedan är det vettigt att försöka gå vidare för sin egen skull! Dessutom riskerar ältandet att förändra ens syn på omvärlden: kanske kommer man utveckla det skadliga grundantagandet att alla människor är onda. Kanske kommer man att irritera sig på att det gått bra i livet för ens gamla mobbare vilket kan vara ett hinder för en att leva ett lyckligt liv. Negativa grundantaganden kan också få andra människor att ta avstånd från en och försvåra för en att skaffa vänner och hitta en partner. Det positiva är att det går att förändra skadliga tankemönster!
Formulera ett mål
När du har identifierat av vilka anledningar du vill sluta älta kan du formulera ett realistiskt mål. Hur skulle du vilja förhålla dig till ditt förflutna i fortsättningen? Jag tror inte att målet nödvändigtvis måste vara att du ska glömma det som hänt. Dels är det ofta omöjligt att glömma och dels riskerar man att tränga undan de negativa känslorna om man tvingar sig själv att glömma. Jag tror att det kan vara skadligt med bortträngning för man kommer i vissa situationer ändå påminnas om mobbningen vilket kan ge upphov till ångest utan att man förstår varför. Däremot tror jag att ett konstruktivt mål skulle kunna vara att du försöker förlåta dina gamla mobbare! Med ”förlåta” menar jag inte att du måste bli vän med dina gamla mobbare eller ens lita på dem, men däremot kan ett vettigt mål vara att du inte längre ska vara arg på dem. När du har förlåtit dina tidigare mobbare blir det ointressant för dig att grubbla över om de lyckats i sitt liv eller inte och du kan lägga din energi på konstruktiva saker!
Analysera dina känslor
Hur ska man kunna förlåta sina gamla mobbare då? Just nu är det ju ett faktum att du ältar det som de gjort mot dig. Kanske är du arg på dem? Försök analysera dina känslor närmare utan att fördöma dig själv. Vad kan vara anledningen till att du känner som du gör? Känner du innerst inne sorg över att du inte fick en bra skolgång? Hur kommer det sig att det förflutna har stor betydelse för dig idag? Har mobbningen kanske haft negativa effekter på din självkänsla, och hur skulle du i så fall kunna göra för att höja den? Du har rätt att ”sörja”, men samtidigt ska du tänka på att du kan få en mycket bättre livskvalitet genom att sluta tänka på gamla saker. Du vill ju inte gå vidare för mobbarnas skull utan för din egen!
Du kan skriva ett brev
Om du vill ha ett bra avslut kan du skriva ett brev till dina gamla mobbare utan att skicka iväg det. I brevet kan du förklara hur du känner dig, varför du känner som du gör och hur du tänker agera för att gå vidare. Du kan också skriva att du jobbar för att förlåta dem och att du inte vill låta det förflutna stå i vägen för din lycka. Du kan berätta att du kommer att försöka glädjas åt att du inte är mobbad idag (förutsatt att det stämmer) och att du har människor i ditt liv som tycker om dig och respekterar dig. Du kan slutligen skriva hur du skulle kunna agera i fortsättningen om du skulle bli dåligt behandlad i framtiden igen. Anledningen till att det kan vara bra att skriva ner ens tankar är att vi med autism (antar att du också har det?) kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem muntligt, och därför kan det vara bra att analysera och skriva ner dem på ett papper.
Du kan ha grubbelstunder
Om du fortfarande har svårt att sluta älta kan du tillåta dig själv att ha en grubbelstund varje dag. Du kan exempelvis bestämma dig för att älta varje kväll mellan klockan 18 och 18:15. Om negativa tankar skulle dyka upp under andra tider på dygnet säger du till dig själv: ”Nu är det fel tidpunkt. Dessa tankar kommer jag att spara till grubbelstunden.” Du kan skriva ner de negativa tankar som dykt upp vid fel tidpunkt ifall du är rädd för att glömma bort dem. Om du vill göra annat samtidigt som du ältar kan du ju ta en löptur i skogen under grubbelstunden! Pulshöjande motion får ofta en att må psykiskt bättre, och på det sättet känner du förhoppningsvis att grubbelstunden inte är bortkastad tid utan du tar faktiskt hand om din hälsa.
Terapi kan hjälpa
Observera att jag i mitt svar använde mobbningen som ett exempel, men du kan använda dessa tips varje gång du ältar oavsett vad det gäller samt oavsett om det handlar om händelser som skedde för 20 år sedan eller för en vecka sedan. Viktigt att känna till är emellertid att ältande i vissa fall kan vara ett symptom på depression och ibland även PTSD. Om inget hjälper kan det alltså vara PTSD eller depression du har. I så fall rekommenderar jag dig att kontakta psykiatrin! KBT eller kognitiv terapi kan hjälpa en att förändra skadliga tankemönster och negativa grundantaganden.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
29 svar på ”Hur kan vi med autism sluta älta?”
Vem bestämmer hur snabbt man ska ha bearbetat något och ”gått vidare” för att ha gjort rätt?
Om man varit mobbad i många år så kanske det tar några år innan man själv förstått hur mycket skada man tagit?
Autister processar väl inte sällan saker långsammare än gemene man också? (Gissar att det delvis kan ha att göra med att det kan vara svårt att få i hop alla delar till en helhet).
Jag kände mig vid ett tillfälle väldigt stressad av en person som uttalade att jag ältade en allvarlig händelse. Men jag kan inte se att jag hade kunnat göra något annorlunda. Det behövde få ta den tid det tog även fast det handlade om flera år. Det gick bra för idag är jag ”befriad” från händelsen i tankarna.
Vill tillägga att jag då och då har jag stött på autister som verkar älta mycket.
Fast annorlunda än jag själv. Jag kunde stänga av händelsen/traumat jag ältande ska jag tillägga och bara älta någon timme då och då. Jag visste någorlunda när det inte var lämpligt att ta upp mitt trauma i möten med andra människor också. Det behövde få finnas där i flera år. Men dessa autister kunde ta upp sin mobbing, sin olycka/trauma varje vecka vi sågs utan att något verkade hända mellan gångerna. I och för sig kan jag inte veta om de bara var inne i aktiva bearbetningsfaser..men jag tror inte det.
Det jag varit bekymrad över när jag träffat dessa autister har varit att jag inte vetat vem som klarar hjälpa dom? Jag är rädd att t ex psykiatrin eller vårdcentralen ej skulle klara möta dom där dom är. Många är dömande mot de som ältar på de sätt vissa autister gör och det kan vara både professionella (som man kan tycka borde veta bättre) samt andra autister. Istället borde de vara mera ödmjuka och kärleksfulla. Min upplevelse är att en hel del autister behöver mera kärlek och ödmjukhet generellt då en hel del har mycket tunga ryggsäckar parallellt med konstanta utmaningar i vardagen!
Jag tror många inte lockas till nyfikenhet av ältande personer utan man tar avstånd när det är just en nyfiken hållning som kan vara nyckeln till först förståelse för ältandet, dess funktion, positiva och negativa konsekvenser. Det upplever jag drabbar en del autister som ältar ”gammalt” mycket.
Bra skrivet! Och det är mycket bra frågor du ställer. Hur mycket ska det vara ”okej” att älta för att man ska infria samhällets förväntningar om hur man ska vara? Jag tycker att det ibland till och med kan vara positivt för en autist att älta när det behövs, men endast under förutsättning att vederbörande inte lider av ältandet själv, det inte leder till negativa grundantaganden om livet och andra människor samt att hen inte tar upp sitt trauma med andra människor vid olämpliga tillfällen.
Det sistnämnda kan, precis som du skriver, få andra människor att ta avstånd från autisten. Vissa som ständigt ältar sina trauman kan också vara duktiga på att ständigt byta samtalsämne till att handla om traumat och de negativa grundantagandena, och sådant kan sprida negativ stämning. Vill autisten hitta nya vänner eller en partner kan det vara svårt att att göra om man tänker negativt om livet och andra människor. Och ju ensammare autisten blir desto mer ökar risken för att hen börjar älta ännu mer och så vidare. Ältandet kan alltså i dessa fall starta en ond spiral!
En optimal lösning borde vara att hitta en autismkunnig psykolog som förstår autisten och precis som du skriver intar en nyfiken hållning. En psykolog som får autisten att förstå att det är skadligt att inta inställningen: ”Det är omöjligt att vara lycklig när människor är onda och världen är en hemsk plats. Så länge andra människor gör som de gör kommer jag vara olycklig.” En förändring kan ske först när autisten förstår att det är möjligt att påverka sitt eget liv och leva ett bra liv trots trauman. Man kan inte ändra andra människor, men däremot är det fullt möjligt att ändra sig själv och sin egen grundinställning.
Jag önskar att habiliteringens psykologer skulle kunna ta emot dessa autister och hjälpa dem, men man får ju tyvärr inte behandling på habiliteringen utan endast stöd med att förstå funktionsnedsättningens konsekvenser och att hitta strategier för att hantera funktionsnedsättningen. Men just ältande kan faktiskt vara en konsekvens av autism!
Jag håller med dig om att vi autister kan behöva mer tid för att processa saker. Ibland tar det lång tid för oss att förstå att vi faktiskt blivit dåligt behandlade. Detta tillsammans med det faktum att vi med autism kan ha ett väldigt bra långtidsminne (Tony Attwood har skrivit i sin bok Den kompletta Guiden till Aspergers syndrom att det är fallet) gör det logiskt att vissa autister kan ha svårt att sluta älta.
”Vem bestämmer hur snabbt man ska ha bearbetat något och ”gått vidare” för att ha gjort rätt?
Om man varit mobbad i många år så kanske det tar några år innan man själv förstått hur mycket skada man tagit?”
Bra poäng.
Problemet är att det händer nytt hela tiden. Och inget positivt som uppväger det. Hela mitt liv har också handlat om mobbning, elakhet och svek från människor, både hela skoltiden och senare. Det är väldigt svårt att sova p.g.a. alla minnen. Och nu kan jag inte skaffa mig några nya erfarenheter p.g.a. pandemin, fastän det precis vad min plan. Då jag varken kan vaccinera mig eller få viruset.
Förra helgen då jag var ut för första gången i år, som alltid i gryningen numera då det är som minst folk ute, så blev jag angripen av två tjejer i 25-årsåldern som kom ut från ett hyreshus, korsade gatan för att gå direkt fram till mig där jag gick och fråga vad jag hade där i kvarteret att göra för att jag såg ”skitskum” ut med munskyddet och att ingen annan alls var ute den tiden. Klockan var närmare 7 på morgonen och solen sken… Bägge var initialt mycket fientliga och otrevliga. Jag sa precis som det var och de ändrade sig då efter en stund, men fortsatte ändå följa efter mig en bra bit på trottoaren, då på ”behörigt avstånd”, för att förhöra mig ytterligare och sen ge mig tips på hur jag kunde skydda mig på bästa sätt då den ena, hon som kommit fram, sade sig vara sjuksköterska. Jag sa aldrig att jag själv hade bott där i hela mitt liv då jag inte visste deras avsikt initialt. Det chockade mig och var väldigt obehagligt. Hon som kom fram hade grå mjukisdräkt och tatueringar över hela armarna. Vad hade hon själv tyckt om någon kom ut ur sitt hus för att angripa henne i tron om att hon var kriminell och strök omkring där av något sånt syfte när hon var ute på en morgonpromenad, bara p.g.a. det? För bara kanske 25, 30 år sen var det fördomen hos många om folk som var kraftigt tatuerade. Det är bara nu det har blivit normen.
Kanske Tegnell kunde ställa sig i rutan igen och meddela allmänheten att pandemin fortfarande inte är över… Åtminstone utbilda vårdpersonalen, som ju hon sade sig tillhöra, till att inte ha fördomar om folk som fortfarande väljer munskydd och ta dessa som bovar som maskerar sig.
Ytterst märkliga tjejer om man frågar mig! Då det var tidig helgmorgon var de kanske fulla eller påverkade av narkotika kan jag tänka mig då normala vuxna inte beter sig så! Jag vet en person som fortfarande bär en mask offentligt, och vad jag vet har hen aldrig blivit trakasserad eller ifrågasatt trots att det är mycket ovanligt idag att bära mask offentligt. Jag bär själv fortfarande det i Finland då jag inte vill riskera att bli smittad och smitta mina föräldrar. Och vid dessa tillfällen har jag inte sett en enda person i Helsingfors som burit en mask så jag har varit ensam om det.
Alkohol- och narkotikapåverkade människor kan bete sig märkligt och vara påflugna. Själv brukade jag förut vara ute på helger och plocka blåbär i skogen vid tider då vanliga människor sov, och då stötte jag ibland på märkliga människor som var påverkade. Jag blev bland annat bjuden på LSD, tillfrågad om jag vill delta i på deras rave-fester i skogen o s v. Ingen av dem var någonsin otrevlig mot mig, men jag tyckte ändå att det obekvämt att jag inte blev av med dessa personer trots att jag försökte förmedla att jag ville vara ifred och plocka blåbär.
Jag vet inte riktigt om jag var imponerad av Anders Tegnells råd, och vi i Sverige valde ju en annan väg att förhålla oss till pandemin än andra länder. Men man kan såklart ha olika åsikter om vilken metod som är den rätta! Jag måste faktiskt erkänna att jag inte ens har koll längre om de nya stammarna av covid fortfarande är lika farliga som de tidigare varianterna och om covid numera är farligare än vanlig influensa. Jag trodde inte att det var lika farligt att bli smittad av covid längre eftersom jag trodde att de nya virusvarianterna varit av en ofarligare sort, men jag kanske bara har inbillat mig att det är så eftersom man knappt pratar om pandemin längre! Jag förstår att du tycker att det är väldigt jobbigt med pandemin eftersom du absolut inte får bli smittad och smitta din mamma.
Det är jättetråkigt att höra att du har svårt att sova p.g.a. alla minnen 🙁 Du kanske har PTSD? PTSD kommer efter trauman, och i diagnosen ingår bland annat sömnsvårigheter och återupplevelse av gamla minnen.
Jag vet hur mycket du lidit p.g.a. mobbningen, och det är fruktansvärt att människor kan bete sig så. Du har också berättat hur dina grannar beter sig, och det är självklart inte okej! 🙁 Ytterst märkligt beteende av vuxna människor! Mina grannar skulle aldrig göra så!
”eftersom du absolut inte får bli smittad och smitta din mamma.”
Det är främst henne jag tänker på. Hon är redan svårt lungsjuk, kan inte vaccinera sig p.g.a. allergier då ingen läkare kan garantera att hon kommer tåla det och kan absolut inte få corona. Och hon ska verkligen inte få det via mig. Hon är den enda jag har och så har det alltid varit.
Glad över att jag hittade hit i alla fall! 🙂 Trevlig plats.
Jag förstår verkligen att du tänker på din mamma! Jag är också väldigt försiktig när jag är hos mina föräldrar och bär alltid en mask när jag är i stan så att jag inte smittar dem.
Jag är också väldigt glad över att du hittade till min blogg och läser och kommenterar bloggen! 🙂 Jag vill att min blogg ska vara en trevlig plats där alla ska bli accepterade som de är.
Det är omtänksamt av dig att tänka på din mamma, Kane. Svårt lungsjuk och ovaccinerad mot Covid är ingen bra kombination.
Hon lever helt isolerad sen det startade, utom när hon behöver ta sig till vårdcentralen för koller etc. Även jag, då vi bor tillsammans. Endast gått ut just i gryningen innan folk hunnit vakna i tre år nu. Livet är helt förändrat. Jag hade precis tänkt satsa på nya positiva upplevelser som uppvägning till hur allt har varit. Nu innebär allt en risk. Det enda jag fortfarande önskar och hoppas på är att viruset upphör och försvinner, åtminstone blir säsongsrelaterat och inte på somrarna.
Jag förstår. Jag håller med Dr. Blom om att det är omtänksamt av dig att tänka på henne. Jag vet tyvärr inte om viruset någonsin kommer att försvinna, men däremot hoppas jag att det blir ofarligt i framtiden och jämförbart med ett vanligt förkylningsvirus.
Hon betyder allt för mig, så det är självklart. Hon är som sagt den enda jag har och så har det alltid varit genom livet. Skulle aldrig klara mig utan henne. Det har jag alltid tänkt.
Jag önskar jag såg en mellanväg. Väldigt svårt att acceptera att livet är förstört för alltid p.g.a. det här.
Jag vet att du skrivit förut att det är uteslutet för dig att flytta hemifrån och bo i egen lägenhet under pandemin så att du skulle kunna leva friare. Jag hoppas verkligen att viruset försvinner så att du slipper isolera dig!
Det är farligt att leva – man kan dö.
Jag tror att risken är nästintill obefintlig att din mamma blir smittad om du bär andningsmask med P3-filer och undviker att vistas inomhus med människor från andra hushåll. Men tänk på att andningsmasken måste sitta korrekt för att ha god skyddseffekt.
https://www.camm.regionstockholm.se/aktuellt/saker-anvandning-av-andningsskydd/
Du kan komplettera med heltäckande skyddsglasögon om du vill för ytterligare säkerhet.
Om din mamma skulle uppvisa förkylningssymtom kan ni göra ett antigentest. Det finns antigentest som har hög tillförlitlighet vad gäller positivt testsvar. Om antigentestet visar positivt kan ni följa upp antigentestet med ett PCR-test inom sjukvården. Observera att antigentester inte kan användas för att utesluta Covid-infektion. Om din mamma skulle testa positivt på antigentest och/eller PCR-test kan hon ta medicinen Paxlovid. Har hon medicinen hemma kan hon ta den om hon upplever förkylningssymtom oavsett vad antigentest och PCR-test visar. Det är inte omöjligt att ni kan få medicinen utskriven redan idag om ni berättar för läkaren hur oroliga ni är och hur mycket Covid begränsar era liv.
https://www.prisjakt.nu/c/munskydd?102301=34091&102312=34099
https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/kommentar/2023/01/antiviral-tablettbehandling-av-covid-19-ett-vardefullt-tillskott/
https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2021/april/antigentester-for-personal-ett-komplement-till-andra-skyddsatgarder/
Viruset lär successivt mutera till ett allt mindre farligt virus. T ex är delta-varitanten av Covid-viruset mindre farlig än tidigare varianter. Det virus som ger mildast symtom är oftast också det virus som får störst spridning. Det beror framförallt på att människor som inte får allvarliga symtom fortsätter leva ungefär som vanligt varpå sannolikheten är större att de smittar andra människor i sin omgivning. Samtidigt får fler och fler människor ett immunförsvar mot viruset. Till slut blir smittspridningen väldigt låg och Covid-viruset inte farligare än vilket genomsnittligt förkylnignsvirus som helst. Det är väl så virus och människan (människans immunförsvar) har gått hand i hand under årmiljonerna.
Försök att styra dina tankar till nuet och framtiden istället för att tänka på det förflutna. Eller för att citera den amerikanske affärsmannen Doug Ivester: ”Låt aldrig dina minnen bli större än dina drömmar.”.
Du kanske skulle kunna bli hjälpt av att prata med en psykolog om ditt ältande. Förhoppningsvis kan psykologen hjälpa dig att utveckla strategier som gör det lättare för dig att fokusera på nuet och framtiden istället för det förflutna.
Jag tycker inte att jag ältar särskilt mycket. Träffat flera psykologer genom livet och har bara negativa erfarenheter av dem. Sen skulle jag ju ändå inte kunna det i vilket fall då jag lever helt isolerad.
Det är ju en sak med elaka människor, som hela livet bestått av, de kommer ju aldrig tillbaka i alla fall. Men pandemin slutar ju aldrig och har förstört allt. Sen skulle jag nog inte kunna skydda mig mer, om jag redan blir angripen av vissa ute endast för att jag har vanligt munskydd… För tre år sen skulle alla förstått orsaken, nu tror alla att det är över. Pandemin upphörde med restriktionerna.
Jag skulle vilja se något annat än mitt hemområde. Men man måste passera en bro för att komma till nästa stadsdel och det blir en för smal ”flaskhals” där man kommer för nära folk. Med cykel (har ingen bil) går det ju snabbare än att gå och bästa tiden då vore just i gryningen innan alla hunnit vakna. Men då måste jag hinna hem igen innan alla kommit ut. Känns så absurt bara med hur allt har blivit… Jag hade både ett liv, drömmar och planer innan mars 2020. Då trodde jag att det skulle handla om några månader och vara över igen till sommaren. Blir värre rön om detta hela tiden.
Vill bara förtydliga att mitt förra svar om att prata med en psykolog var till Elin som ställt frågan som Paula svarade på.
”Jag skulle vilja se något annat än mitt hemområde. Men man måste passera en bro för att komma till nästa stadsdel och det blir en för smal ”flaskhals” där man kommer för nära folk.”
Det är nog större risk att du träffas av blixten än att du blir smittad av Covid om du passerar en bro samtidigt som du har en andningsmask med P3-filter och eventuellt även heltäckande skyddsglasögon. Om du håller andan när du passerar en annan person på nära håll minskar risken att bli smittad ytterligare. Intensivvårdspersonalen kan arbeta i timmar med skyddsutrustning på sig i rum som innehåller höga doser aerosoler med Covid-virus utan att bli smittade av Covid.
Jag vet att du inte vill prata med en psykolog! Men om du i framtiden skulle ändra dig så kan det vara bra att känna till att det numera går bra att träffa psykologer online. Det är dessutom lätt att boka och få tider hos dem förutsatt att man har bank-ID. Jag vet att det inte är aktuellt för dig idag, men någon annan som kan behöva psykologkontakt kan ha nytta av den kunskapen!
Du kan fundera på Dr. Bloms förslag. Jag håller med honom om att risken för dig att smittas med Covid skulle vara försvinnande liten om du skulle bära den utrustning han nämner.
”Vill bara förtydliga att mitt förra svar om att prata med en psykolog var till Elin som ställt frågan som Paula svarade på.”
Jaha! Trodde du menade mig eftersom du just hade svarat mig där ovanför.
Förr hade man så mycket drömmar och planer. Nu är drömmen att ta sig över till nästa stadsdel i sommar… Det är lockande att bara strunta i det, låtsas som om det inte finns och leva precis som man skulle gjort annars. Och hade gjort hela livet fram till den punkten. Särskilt då alla andra tror det är över och beter sig därefter. Tyvärr går ju inte det heller.
Sen går det ju inte att skydda sig med olika masker, skyddsglasögon osv i ansiktet hur mycket som helst heller och bli lämnad ifred utan folks blickar, fördomar och kommentarer… Det bevisade ju de där två tjejerna om något, som reagerade sådär kraftigt bara på ett vanligt munskydd. Och det är ju ändå inget som håller i längden. Annars vore väl en gasmask bästa alternativet nu egentligen, som världen har blivit. 😉
Det är så många platser jag saknar. Tänker tillbaka på när man brukade kolla vad som hände i Stockholm förr om somrarna. Önskar jag hade haft bil, det hade ju tagit hand om allt i princip. Då hade man bara kunnat köra vart man ville, när man ville och gå ur där det inte var så mycket folk! Det är ju mest transportproblemet nu som är problemet.
Men tack för svar och omtanke i alla fall! 🙂
”Jaha! Trodde du menade mig eftersom du just hade svarat mig där ovanför. ”
Vi missförstod nog varandra. Jag ber om ursäkt om jag var otydlig.
Ingen fara alls! 😉 Och tack för råd och omtanke!
Vad tråkigt att du inte kunnat besöka många platser som du saknat! Jag förstår att situationen känns hopplös för dig. Om du skulle ändra dig om psykologkontakt någon gång i framtiden så finns det något som heter ACT (Acceptance and Commitment Therapy) som går ut på att lära sig att leva det liv man önskar trots de hinder och svårigheter man möter! I ditt fall hade det kunnat handla om att våga gå ut med masker och skyddsglasögonen trots folks blickar och kommentarer. Man kan inte ändra på andra människor men däremot kan man ändra på sig själv! Då menar jag att man kan ändra på sin egen inställning till märkliga människor och strunta i dem. Jag har själv fått väldigt bra hjälp av en psykolog för att få verktyg för att ändra på min egen inställning till livet och andra människor.
Jag har själv gått ut med skyddsglasögon flera gånger och fått en del blickar men jag har lärt mig att leva med det! Jag förstår att det är uppseendeväckande, men jag tycker samtidigt att det är så befriande att kunna sticka ut utan att bry sig om folks blickar och åsikter. Bland annat sådant kan man öva på med hjälp av bra psykolog. Jag vet att du inte är intresserad av det idag, men tänkte ändå tipsa om ACT ifall du skulle i framtiden må jättedåligt av isoleringen!
Det måste finnas någon lösning och väg runt det här också… Jag har bara inte kommit på det än.
Jag vet inte om det skulle hjälpa om du hade på dig nån sorts arbetskläder. Om nån frågar varför du har mask och skydsglasögon kan du säga ”Oj då! Har jag kvar dem på?!”, gå vidare och låtsas börja plocka av dem.
Vid den här tiden kan ju ”Det här är det enda som hjälper mot min kraftiga pollenallergi.” vara något också.
De flesta människor är ju inte som tjejerna du nämnde tidigare, utan de kanske bara hajar till när de ser nån i munskydd nu när det blivit ovanligare. Jag har själv gjort det utan att det varit illa ment på något sätt. Jag kan tänka mig att dina erfarenheter av aggressiva och kritiska människor gör att du tar det hårdare än du skulle gjort annars.
Det var ett bra tips att ha på sig arbetskläder!
Jag håller med dig om att de flesta människor inte är som dessa tjejer tack och lov. När jag gått ut i skyddsglasögon som sticker ut har vissa tittat men ganska få har sagt något. Och de få som har sagt något har mest varit nyfikna (en gång skämtade iofs ett kassabiträde om glasögonen när jag skulle betala, och jag uppskattade inte skämtet…men han menade nästan garanterat inte illa utan försökte nog bara vara rolig!). Om någon har sagt något dumt så har det i så fall oftast varit ungdomar, absolut inte vuxna människor! Och jag såg senast igår en vuxen man bära ett munskydd offentligt utomhus i mitt bostadsområde! Och ingen verkade bry sig!
Jag hoppas verkligen att du hittar en lösning som fungerar för dig!
”Jaha! Trodde du menade mig eftersom du just hade svarat mig där ovanför. ”
Vi missförstod nog varandra. Jag ber om ursäkt om jag var otydlig.