Louise frågar
Jag har autism 1 tillsammans med ADD, och har tyvärr stora svårigheter när det kommer till det sociala. Rädslan att vara social stärks rejält när jag bland annat är runt vissa människor på jobb.
Jag bedömer att de personerna är hårda i rösten, går rakt på sak, otydliga, att deras beteende är väldigt neutralt som om dem följer en rak linje. Jag har svårt att tyda dessa personer och få grepp om dem. Detta gör att jag blir rädd för att få kritik eller tillsägelse som jag inte riktigt vet om jag kommer kunna hantera. Känner mig väldigt övervakad fast att jag inte är det.
Det gör också att jag tar den lätta vägen ut, exempelvis inte sitta i matrummet och äta för att jag är rädd att bli bemött, hålla mig för mig själv osv.
Har snart arbetat med dessa personer i två år och sen början har jag haft dessa svårigheter. Jag har testat att skapa egna strategier, läsa om social ångest vid autism, skapa små utmaningar för mig själv jag ska klara av för att ta mig ur denna rädslan. Men inget har direkt hjälpt.
Hela denna situationen, att det känns som en ond cirkel, att få ångest nästan dagligen över rädslan att möta dessa personer, är väldigt psykiskt krävande.
Är detta något du kan känna igen dig i och har tips eller idéer vad jag kan försöka göra annorlunda?
Paula svarar
Jag känner igen mig till viss del. När jag var yngre var jag ständigt rädd för att vara till besvär vilket i sin tur begränsade mitt liv. När jag bodde inneboende hos en äldre dam klagade hon på att jag städade för dåligt och att jag inte hade kastat soporna. Jag var rädd för att göra fel vilket ledde till att jag slutade använda köket helt. Jag åt istället ute och köpte hem kex, godis och popcorn som jag kunde äta när jag blev hungrig hemma. Jag bodde hos henne i nästan ett år och betalade hyra men använde alltså aldrig köket hemma, inte ens kylskåpet!
Autister tror ofta att andra är arga
Det är faktiskt inte ovanligt att vi autister utgår från att andra är arga på oss. Det finns en studie som har visat att när vi autister feltolkar andras kroppsspråk så brukar vi misstolka dem åt det negativa hållet: när vi ser glada ansikten brukar vi misstolka dem som neutrala, och när vi ser neutrala ansikten brukar vi tolka dem som arga. Självklart finns det individuella skillnader och gäller inte alla med autism. Men det är alltså känt att vi autister på gruppnivå verkar fungera så.
Social ångest kan leda till isolering
Även Tony Attwood har skrivit i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att många tonåriga flickor med autism har blivit medvetna om sitt annorlundaskap och det faktum att de kan göra sociala tabbar, och att detta i sin tur kan få dem att utveckla social fobi. Detta kan leda till social isolering, menar han. Enligt min erfarenhet brukar även många vuxna autister oroa sig för att göra/ha gjort bort sig av samma anledning: man är medveten om sin autism och sina svårigheter att tolka sociala signaler.
Fundera på hur du vill ha det
Jag tycker att du ska fundera på hur du skulle vilja ha det om du inte hade ångest: är det ett problem för dig att hålla dig för dig själv? Skulle du innerst vilja vilja sitta i matrummet och äta eller känner du att du borde det eftersom dina kollegor gör det? Om du upplever det som begränsande och skulle gärna sitta med i matrummet om du inte hindrades av din ångest kan det vara bra att söka hjälp. Kanske kan du prata med en autismkunnig psykolog som kan hjälpa dig?
Är en del av livet
Du kan också fundera på vad du egentligen är rädd för. Hur kommer det sig att du är rädd för att få kritik? Vad är det värsta som skulle kunna hända om dina kollegor kritiserade dig? Om din rädsla mot förmodan skulle slå in och det skulle visa sig att någon av dina kollegor tycker illa om dig, varför skulle det vara farligt? Försök påminna dig själv om att vi människor är olika och tycker om olika människor. Därför kommer det alltid finnas någon som tycker om oss och någon som tycker illa om oss, och det är en del av livet! Och när du tänker efter gillar du kanske själv inte heller alla människor, eller hur?
Möt din ångest
Försök möta din ångest istället för att fly den. Om du sätter dig i lunchrummet och dina kollegor låter otrevliga, stanna upp i din ångest och uppmärksamma hur den känns i kroppen. Om du börjar skaka och känner en klump i halsen, uppmärksamma det istället för att försöka slå bort känslorna. Konstatera bara neutral för dig själv: ”Nu känns det jobbigt i kroppen, nu känner jag mig skakig o s v”.
Du har två val
När du känner att du inte kan tyda dina kollegor har du två val: antingen accepterar du att du inte kan tyda dem. Då kan du säga tyst till dig själv: ”Nu kan jag inte förstå vad min kollega menar, och osäkerheten känns lite jobbig. Men det är ingen fara för jag behöver inte förstå allt!” Eller så är du öppen med dina känslor. Du kan berätta för dina kollegor att du har autism och att du är rädd för att få kritik och att bli illa omtyckt. Du kan också be dem vara tydliga mot dig! Men det är du som vet vad som är bäst för dig. Om du inte tycker att mina tips hjälper kan det som sagt vara bra att söka stöd från en autismkunnig psykolog!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
21 svar på ”Hur kan en person med autism hantera social ångest?”
Ja, allting skapar ju ångest. Det har varit och är så fint väder nu. Var och tog en öl och en shot på en uteservering i Malmö igår. Och med lite alkohol märker jag då plötsligt hur det känns att inte gå omkring med den obligatoriska bakgrundsångesten. Jag fungerar även bättre socialt då eftersom jag är mer avslappnad och inte har lika mycket hämningar och oroar mig inte för hur jag uppfattas eller att jag ska säga något fel.
I vardagen annars är det så mycket som ger ångest. Jag pratade med dem i telefon på Hyresägstföreningen igår och när vi pratade om bilar som körde förbi så menades det på att det gick att tillkalla polis vid störningar, men jag skrattade lite, eftersom det känns ganska hopplöst att komma till bukt med. Så kom vi in på motorcyklar och då skrattade jag också och hon la då på luren efter ett långt samtal. Ingen aning om vad som gick snett! Idag var det en tråd på nätet som stängdes ner efter mina inlägg. Osv…
Vad tråkigt att du får ångest av sociala situationer. Jag kan tänka mig att det tar väldigt mycket energi! Jag har svårt att tänka mig att hon på hyresgästföreningen skulle lagt på luren p g a något du sagt. Det var säkert något annat som gick snett.
OM det mot förmodan hade varit något som du sade som hon störde sig på så kan du försöka tänka att du inte känner henne och att du förmodligen inte kommer att träffa henne någonsin. Därför ”måste” hon inte tycka om dig. Och att en tråd stängdes ner efter dina inlägg måste inte heller ha med dig att göra! Om någon skulle bli irriterad p g a något du sagt så måste det inte heller vara du som är ”problemet”. Det kan vara den andre som har tolkat dig fel!
Tack! Vad gäller trådar som stängs ner så var det ytterligare en som mötte samma öde på ett annat forum i en annan tråd och ett annat ämne samma dag efter att jag publicerat mina inlägg. Jag tror att det ibland är så att det finns inlägg som redan ogillas av somliga och när jag då skriver i en inaktiv tråd så får jag ingen varning för jag har inte brutit mot någon regel, men admin gör bedömningen att det spårat ur och raderar tråden.
Det är ju den där svåra diskussionen om hur mycket moderatorer ska lägga sig i och inte. Personligen är jag en stark förespråkare av att låta trådar vara som de är för jag står hellre ut med kaos och otrevliga inlägg än får min egen röst tystad! Däremot kunde det städas lite ibland så att vissa inlägg flyttades till en annan tråd istället. Det görs ofta på Flashback.org t.ex. Men å andra sidan finns det inlägg som även jag tycker går över gränsen för vad som borde vara tillåtet; t.ex. läste jag en gång en kille som uppmanade en tjej att skära upp handlederna istället för att bara helt enkelt skriva ”jag fördömer dig för vad du gjort” eller ”det där är helt oacceptabelt”.
Det är nog så som du skriver att hela diskussionstrådar ibland kan raderas eftersom tidigare kommentatorer har gått över gränsen för vad som är tillåtet!
Jag gillar själv demokrati och står egentligen för yttrandefrihet. Samtidigt kan det ibland vara svårt för mig att bedöma vilka kommentarer som ska vara kvar och inte. Jag låter de allra flesta kommentarer vara kvar även om det uttrycks en åsikt som jag absolut inte står för (t.ex. att kvinnor som stannar kvar hos män som misshandlar är dumma och får skylla sig själva eller att kommentatorn ej gillar homosexuella!), men jag har alltid i så fall svarat att jag absolut inte håller med kommentatorn. Anledningen till att jag sällan raderar kommentarer är att jag inte tror att det gör någon nytta att vissa röster tystas ner. Jag tror att dessa personer kommer att bli ännu bittrare i så fall och sprida mer hat på andra ställen.
Jag har dock vid några enstaka tillfällen tagit bort vissa kommentarer. Däremot skulle jag definitivt ta bort en kommentar där någon uppmanas att skära upp handledarna. Det är enligt mig en ytterst olämplig kommentar!
Louise, jag undrar om din ADD kan spela in här också. Jag har ADHD och vi med AD(H)D känner ofta känslor starkare än andra människor. Folk kanske har sagt till dig att du överreagerar eller inte behöver ta saker så hårt. Det kan vara baserat på att de inte känner känslor lika starkt som du. Det här att känna starkare kan göra att du tolkar dina kollegors beteende som kritiskt mot dig på ett sätt som folk utan AD(H)D inte skulle göra. Det kan ju naturligtvis vara så att de inte är särskilt trevliga människor också.
Ett exempel jag kan ge från mitt eget liv är att en anledning att jag inte tycker om att ringa folk är att om den andra personen låter negativ på något sätt tar jag lätt åt mig. Jag vet att det inte behöver ha något med mig att göra utan kan bero på stress t.ex., men det är något jag aktivt måste påminna mig om och det tar inte bort det lilla sticket jag känner.
Andra sätt det här kan visa sig på är att fundera mycket på andras beteenden. Man kanske t.ex. hälsar glatt på en person som inte/knappt svarar och då kan tankarna gå och man funderar på varför, om vederbörande är arg på en, vad man kan ha gjort, etc.
Du kan googla på Emotional Dysregulation och Rejection Sensitive Dysphoria och se om du känner igen dig. Det finns en hel del videor på youtube t.ex.
Både med autism och AD(H)D får man ju också kritik p.g.a hur man är. Det kan ju också leda till att man blir extra bra på att upptäcka också subtil kritik som en svag ton av irritation hos någon och man blir påmind om alla gånger man blivit kritiserad tidigare.
Ja även vid Tourette, jag har inga problem att ringa , men avskyr när de spelar musik när man väntar i telefon.
Minns tillbaka hur sårad jag blev när nån hade uttryck som hm.
Eller log om jag berättade en svårighet.
Att ha tics har varit ett lidande. Har nästan gett mig social fobi. Sen skäms för min röst.
Vad tråkigt att du skäms för din egen röst och att du lidit av att ha tics!
Tack för att du delar med dig av hur det är för dig, Solregn! Jag förstår att det tar energi att ringa telefonsamtal när man lätt tar åt sig.
Jag håller med dig om att vi med npf ofta får kritik, troligen betydligt oftare än de flesta andra människor. Precis som du skriver är vi vana vid att få kritik vilket kan göra att vi p g a våra tidigare erfarenheter oroar oss för att ha gjort något fel igen. Så var det även för mig när jag som inneboende aldrig använde köket: damen jag bodde hos hade kritiserat mig, och jag hade även fått kritik på t.ex. hemkunskapslektionerna i skolan. Därför hade jag erfarenheter av att ha varit i vägen och stört andra.
Och det är också ofta kritik för hur man är, kritik som grundar sig i ens svårigheter (som man kanske inte alltid vetat vad de beror på). Jag upplever däremot att andra människor ofta tar åt sig av att man påpekar faktafel. Jag känner det inte som en kritik av mig personligen om någon påpekar att jag har faktamässigt fel om nånting, men för många verkar det vara så.
Det är säkert inte helt ovanligt att vi med npf tar till drastiska åtgärder för att skydda oss själva från kritik som du gjorde när du inte använde köket. Du kanske då inte heller hade ord för att förklara varför du inte städade och tog ut soporna i den utsträckning som damen önskade. Även om det ju inte är säkert att hon visat någon förståelse om du haft det.
Intressant iakttagelse att många tar åt sig av att man påpekar deras faktafel, och jag tror att du har rätt! Jag vågar faktiskt knappt påpeka faktafel längre eftersom jag har märkt att vissa blir irriterade när man gör det. Men för mig är det mycket värre att bli kritiserad för sina svårigheter funktionsnedsättning som man inte kan rå för än att få faktafelen rättade.
Precis, jag hade inga ord för att förklara varför jag inte städade. Den enda förklaringen jag hade var att det var alldeles för svårt (trodde också att jag var lat som inte förmådde mig till att öva på det), men sådana förklaringar godkänns ju inte. Och jag kunde inte förklara varför det var svårt för mig eftersom jag inte visste varför de flesta människor tycker att det är enkelt att städa. På den tiden hade jag ingen diagnos och visste inte heller om att man kunde få boendestöd som jag har idag!
Jag rekomenderar dessa youtubekanaler:
https://m.youtube.com/@HowtoADHD
https://m.youtube.com/@adhdjesse
Varför är vissa artiklar signerade Adpiration och inte Paula?
Jag är faktiskt osäker på varför det blivit så! Men ni kan bortse från vad det står för det är jag som skriver alla blogginlägg!
Du bedömer att personerna är hårda i rösten, både går rakt på sak och är otydliga och har ett väldigt neutralt beteende som om de följer en rak linje. Kan det var så att de tar på sig en slags jobbpersonlighet? Eller är reserverade, och du trivs bättre med mer öppna människor?
Jag tycker de värsta är när nån ler eller har en mjuk röst, oftast så falskt.Eller att folk ljuger, trots jag sagt såra mig hellre med sanningen än gläd mig vid en lögn.
Exempelvis är jag kraftigt överviktig väger nu 102 kg och är 165 cm.
Allt från de säger jag ej är överviktig till jag ska inte vara fixerad. Eller säger jag är lång. Men sanningen är att jag längre inte orkar gå i trappor. Så blir mera sårad av falska typer.
Jag förstår dig precis! Jag gillar inte heller falskhet. Samtidigt vet jag att vissa föredrar falskhet framför att få kritik.
Det där är ju bara dumt att de säger så. Det är klart att du är överviktig och jag förstår att du tycker att det är förolämpande att folk uttrycker sig som om du inte förstod det. Jag hoppas du får hjälp med övervikten så du inte behöver ha ont. Det är nåt med vikt i Sverige (och kanske hela västvärlden) som är så laddat. Folk tar det mer lättsamt i mellanöstern och östasien uppfattar jag det som. Folk kallar sig själva tjocka (om de är det) som ett konstaterande och det är inte så mycket mer med det. På många andra platser i världen skulle du vara lång, men inte i Sverige.
Jag tänker att det finns likheter mellan dem som säger sånt som inte är sant med mjuk röst och de som tar på sig en reserverad jobbpersonlighet; nämligen att de inte riktigt visar sig själva. Man ska så att säga tolka dem under ytan.
Min pappa är faktist från Iran och märker också de kan både säga de är tjocka/ smala, de kan säga vad de är bra respektive dåliga på. Men här blir de aja baja.
Precis, det finns många kulturer där det inte är tabubelagt att diskutera vikten.
Hur hittar min son, 20 år, en autismkunnig psykolog? Gärna med videomöte.
Han hade tidigare men bra psykolog som inte var specialist inom autism, utan på ångest. Men min son uppfattade att hon lyssnade och förstod honom.
Hon har tyvärr slutat ta patienter och skriver istället böcker.
Vad tråkigt att hans psykolog slutade! Hoppas han hittar en ny som förstår honom lika bra som den tidigare psykologen gjorde.
Jag har nyligen svarat på en läsarfråga om autismkunniga psykologer:
https://paulatilli.se/blogg/var-finns-psykologer-med-kompetens-om-autism/