Vi som har Aspergers syndrom och autism har självklart ett värde precis som andra människor. Men tyvärr är det lätt för unga autister att få uppfattningen att de skulle ha ett lägre värde än andra människor bara för att de har autism och de flesta andra människor inte har det. När man skiljer sig från normen, är det lätt att tro att man alltid har fel och alla andra rätt.
Skilde mig från normen redan i barnsben
Själv hade jag det väldigt jobbigt i skolan. Det rådde ingen tvekan om att jag skilde mig från normen, och eftersom det var jag som framstod som udda, fick andra människor mig att känna att jag hade ett lägre värde än andra barn. Det allra värsta var att jag trodde på det själv för jag hade ju ingen anledning till att ifrågasätta detta. Ingen hade sagt till mig att jag dög som jag var.
Tvingades leka med klasskamrater mot min vilja
Redan i lågstadiet fick jag höra från läraren: ”Men det är inte konstigt att dina klasskamrater mobbar dig eftersom du är den enda i klassen som inte är med och spelar bollspelet utan väljer att spendera rasterna för dig själv.” Hon sa att jag måste vara med i bollspelet oavsett om jag ville det eller ej. Det var tydligen viktigt för att mobbingen skulle upphöra.
Lärarens agerande gav mig känslan av att ha ett lägre värde
Med sitt agerande signalerade läraren att det var okej att mobba mig eftersom jag hade andra fritidsintressen än andra barn och inte var social. Om jag envisades med att lyssna på mina känslor och syssla med aktiviteter jag faktiskt tyckte om, fick jag acceptera att bli sämre behandlad. Eftersom jag var så liten och hade lärt mig att de vuxna alltid hade rätt, föll det aldrig mig in att läraren skulle kunna ha fel. Därför ifrågasatte jag aldrig detta.
Fick höra att andra skulle skratta åt mig
Vi som har Aspergers syndrom har inte sällan svag central koherens, vilket i mitt fall yttrar sig i att jag har svårt att sätta ihop detaljer i en helhet. Därför hade jag mycket svårt för att lära mig historia i skolan: det blev alldeles för mycket information för min hjärna att hantera. jag förstod inte hur alla samhällsförändringar hängde ihop och utlöste de olika historiska händelserna. Jag tog studenten utan att veta om vem Hitler var och när andravärldskriget ägde rum!
När jag frågade läraren vad jag skulle behöva historia till, fick jag till svar att andra människor skulle skratta åt mig om jag skulle vara vuxen utan att någonsin ha hröt talas om Hitler. Tydligen skulle det vara en stor skam. Även om jag tyckte att det lät konstigt att skratta åt människor som inte kunde saker man själv inte kunde, signalerade läraren att detta bara var att acceptera och att jag därför skulle skärpa mig.
Vet numera mitt värde
Idag är jag 40 år och vet fortfarande inte vad som hände i andravärldskriget. Dock skäms jag inte ett dugg. Lika lite som en rörelsehindrad person behöver skämmas för att sitta i rullstol trots att de flesta vuxna kan gå, vägrar jag att skämmas för att jag har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil. Idag har jag en bra självkänsla och väljer endast att umgås med människor som accepterar mig som jag är och inte skrattar åt mig.
Viktigt att hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde
Du som är vuxen ska verkligen tänka på hur du uttrycker dig när du pratar med ett autistiskt barn! Säg aldrig: ”Om du inte ändrar dig kommer andra barn skratta åt dig och mobba dig”. Säg istället: ”Tyvärr kommer det alltid finnas människor som mobbar folk som skiljer sig från normen. Du kan komma att stöta på dumma människor som är elaka mot dig, men du ska veta att det är de som gör fel och att du duger precis som du är:”