Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Hur förklarar man sin omfattande funktionsnedsättning?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Bloggläsare frågar:

Om man själv upplever att ens autism innebär omfattande funktionsnedsättningar i vardagen – hur kommunicerar man då bäst ut det, hur får man så många som möjligt att förstå och ta en på allvar?

Hur ska man göra egentligen när man snabbt, t ex på besök hos vårdcentralen, LSS-handläggare, släktingar man inte känner så väl, vill ge dom insyn i vissa av de osynliga utmaningar man har?

I dessa situationer kan man ofta bli ”förhörd” om sin vardag och jag märker att många har svårt att förstå vad det är som gör att man inte lever ”ett liv som de flesta andra” och varför man kanske inte heller har det som ”mål”/önskan.

Jag har blivit skrattad rakt i ansiktet åt när jag berättat för vissa i min omgivning att min autism innebär omfattande funktionsnedsättningar. Då har jag också försökt förklara att OM det inte varit så att jag haft omfattande funktionsnedsättningar hade jag aldrig fått en diagnos och att utredningar kostar jättemycket pengar och att utredningar bara görs när det finns misstanke samt om man tror att individen skulle vara hjälpt av en diagnos på olika sätt. Men det är inte främst de redan resistenta personerna jag är ute efter att nå utan snarare ”den stora massan”, de människor som man ofta kan möta i sin vardag som man lättare vill ska förstå de egna nedsättningarna och hindren man kan leva med i sin vardag.

Paula svarar:

Åh vad jag känner igen mig! Om du bara visste hur mycket jag grubblat över samma typer av frågor. Hur jag ska liksom få den stora massan att förstå att min autism medför en omfattande funktionsnedsättning? Vad gör jag för fel när jag blir ifrågasatt gång på gång? Kanske har jag varit otydlig? Ibland händer till och med att jag nästan börjar tvivla på mig själv och fundera: ”Tänk om andra har rätt i alla fall? Tänk om jag överdriver mina svårigheter? Tänk om jag bara gillar att klaga och ser hinder där det inte finns några?” Men å andra sidan har habiliteringen gång på gång påmint mig om att det inte är fallet. Dessutom har autismutredningen också bekräftat att jag verkligen har autism. Och det allra viktigaste i sammanhanget är att jag själv uppfattar mina svårigheter som grova!

Försöker acceptera situationen

Habiliteringen fick mig att inse att det inte är jag som varit otydlig utan det är mina samtalspartners som saknat kunskap. När svårigheterna är osynliga ligger det inte sällan i sakens natur att folk har svårt att förstå. Med åren har jag börjat acceptera mer och mer att alla människor har utmaningar men att jag har betydligt fler sådana än genomsnittsmänniskan och att en av mina allra största utmaningar består i att jag ständigt blir ifrågasatt. Det är och kommer förmodligen alltid att vara så, och det är ingenting jag kan förändra. Det kändes väldigt befriande för mig att äntligen acceptera ovanstående! Hur mycket jag än önskar att man kunde ändra på andra människor går det tyvärr inte utan man kan bara ändra på sig själv.

Kommer att tvingas leva med detta

Med ovan sagt har jag märkt att det underlättar att ha en förutbestämd strategi för att hantera dessa typer av situationer. Man kan t.ex. bestämma sig i förväg att man kommer att säga till privatpersoner: ”Jag har autism och vet med säkerhet att jag fått rätt diagnos då jag gjorde utredningen på en seriös klinik. Jag har verkligen stora svårigheter vilket är anledningen till att jag behöver sjukersättning/boendestöd. Däremot orkar jag inte redogöra för mina svårigheter, men om du vill lära dig mer om autism kan du läsa forskning på området alternativt böcker och bloggar skriva av personer med egen diagnos.” Självklart kan man modifiera detta hur man än önskar! Men principen är att man förklarar vänligt och bestämt att man har fått rätt diagnos men inte vill diskutera saken närmare, förutsatt att man inte vill det.

Kan vara bra att vara selektiv

Sedan kan det också vara bra att vara selektiv i fråga om vilka man umgås med. Visst, det är naturligt att okunniga människor inte förstår sig på autism i början, och det är också naturligt att de ställer frågor. Vissa kan oavsiktligt råka fälla konstiga kommentarer utan att mena något illa då de uppriktigt kan tro att det är en komplimang att säga till en autist att hen inte verkar vara autistisk. Däremot är det respektlöst att insistera och fortsätta ifrågasätta ens anpassningar när man redan förklarat att man fått diagnosen av ett behörigt utredningsteam och gett tips på relevant forskning och litteratur. Stöter man på människor som vägrar acceptera ens svårigheter och anpassningar tycker jag att det är dags att ta sig en funderare över om man vill fortsätta ha kvar dessa människor i sitt liv.

Det går att byta läkare

Vid möten med yrkesverksamma (läkare, LSS-handläggare osv) kan det vara bra att ha med sig ett läkarintyg där ens funktionsnedsättning och dess manifestation framgår. Upplever man att läkaren fortfarande inte förstår en och man blir ifrågasatt och otrevligt bemött tycker jag att man ska byta läkare! Vad gäller LSS-handläggare så kan man också kolla upp om man kan byta ifall man inte tycker om handläggaren man blivit tilldelad. Själv brukar jag förvisso försöka stå ut med mina LSS-handläggare och sedan överklaga deras beslut om jag skulle vara missnöjd! Men det är verkligen allt annat än lätt så jag förstår ditt dilemma. Det är inte alls enkelt att få myndigheter, vårdpersonal, vänner och grannar att förstå

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

7 svar på ”Hur förklarar man sin omfattande funktionsnedsättning?”

Bra artikel och svar, Paula. Kan verkligen relatera till detta också, fast det i mitt fall handlar om förtidspension. 9 av 10 bemöter en otrevligt efter svaret om vad man jobbar med. Trots att det också bedöms av läkare och på väldigt goda grunder. Man kunde lika gärna sagt att man var kriminell, för det hade nog inte varit någon skillnad. Troligen hade ingen kränkt en då, för då hade alla varit rädda istället och vänliga för att de inte vågat något annat. Jag upplever att vi fortfarande lever i ett starkt hierarkiskt klassamhälle, där jobb och status är det enda som betyder något och aldrig hur man behandlar andra. Annars skulle ingen gilla någon med den människosynen.

Jag vägrar ringa några samtal själv nu, gå ensam till läkare etc efter alla oerhörda kränkningar, påhopp, okunnighet, fördomar och elakhet jag fått utstå överallt. Jag skulle aldrig varit lika mot någon själv. I sitt eget huvud ser alla sig själva som bra människor, hur mycket de än dömer och kränker andra.

Det är bättre att ha attityden att folk får tro och tycka precis vad de vill. Man behöver inte bli omtyckt av alla, det är helt okej. Däremot borde alla få leva i en värld där ingen är otrevlig och elak mot en, när man aldrig har varit det mot någon själv. Men människor är så oerhört mycket sämre och det är det enda livet har lärt mig. Det har nästan varit skönt under denna tid med pandemin att bara vara inne och slippa allt och alla. Det har ändå aldrig funnits något gott alls därute.

Jag håller med om att många troligen skulle tigit om man hade ljugit och sagt att man var kriminell. Dock upplever jag att kriminella döms ut väldigt hårt i vårt samhälle av den stora majoritet som inte är kriminella, och detta gäller även efter att de sonat sina brott. Jag tror att folk skulle prata om kriminella bakom deras rygg och döma ut dem, men troligen hade de varit för rädda för att säga något rakt ut.

Jag håller med om att man inte måste bli omtyckt av alla! De som inte tycker om en och behandlar en illa kan man bara ignorera. Värre är däremot med de människor som innerst inne är snälla och som man själv tycker om men som har svårt att förstå att man har en funktionsnedsättning. Ibland kan det uppstå missförstånd utan att den andra parten menar något illa. Detta gäller självklart i de fall när någon kränker en annan människa med mening.

Svara

Fördelen då skulle vara att man slapp höra det. Så jag tror man skulle haft allt att vinna på det. Respekt för de flesta är detsamma som rädsla. Det har jag insett sen länge nu.

”Haha, han är en sån jävla mes, så han vågar ändå inte säga något tillbaka ändå vad man än gör!” (Direktcitat från en mobbare.)

”Nej, han har suttit inne och är en riktigt farlig kille, så honom ska du nog ha respekt för och inte reta upp…”

Och folk med behovet att ta ned andra söker efter ”svaga” (snälla) personer som de känner ändå inte kommer kunna försvara sig. Och ger sig på dessa ända tills de får se något tecken på aggressivitet. Då slutar de direkt och blir rädda. Och samma personer underordnar sig totalt folk som är elaka mot dem istället och ligger ”högre” på rangstegen. Samma personer har återfunnits genom hela livet.

Ja, de som har personlighetsstörningar och behov av att trycka ner andra söker sig tyvärr alltid till personer som är snälla och inte försvarar sig. Det är logiskt och är samma sak som när brottslingar söker sig till gamla människor för att lura dem på pengar och stjäla deras plånböcker eller att pedofiler söker sig till de barn som har allra svårast att säga ifrån. Jag var själv alldeles för snäll som barn vilket gör det logiskt att de som hade ett behov av att mobba någon utsåg just mig som ett offer.

Svara

Det går att bryta, dock. De var alltid rädda när de var ensamma och inte hade back up med sig, för att sen bara fortsatta nästa gång de kom med sällskap igen. Mönstret fortsätter år efter år om man själv inte bryter det, de slutar aldrig. Inte förrän man uppvisat ett aggressivt beteende, då faller hela deras bild av en och de blir rädda. Då börjar de ge sig på någon annan istället, eftersom de alltid måste ha någon under sig. Och den personligheten är något man både föds och dör med. Men till stor del föräldrarnas fel, förstås. Men vissa verkar bara tycka det är tufft när deras barn mobbar någon annan, för det betyder att de är ”starkare” och kommer klara sig bra i livet. Vilket dessa personer tyvärr oftast gör också, till skillnad mot för deras offer.

Något man alltid kan lita på med mobbare är deras feghet. De vill inte ha någon ”utmaning”, det är precis då de slutar. Det måste vara någon som inte kan försvara sig och redan är ”svag”, precis som i naturen ute på savannen. Och även då måste de komma i sällskap av andra för att våga, så att det ska vara så fegt och ojämnspelt som möjligt.

Ja, det är inte kul för dem längre att mobba någon som försvarar sig. Det är logiskt att de slutar då och ger sig på någon som inte gör det.

Jag håller med om att mobbning ofta kan handla om bristande uppfostran i hemmet och dåliga värderingar, men jag vet faktiskt också en mobbare som har jättegulliga och snälla föräldrar som definitivt inte accepterar mobbning! Så jag antar att det även är andra faktorer som påverkar.

Svara

Lämna ett svar till Kane Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *