Hur får jag mitt barn med autism att bli socialt delaktig?

Majsan frågar

Hur kan jag hjälpa min ungdom med diagnos autism att orka/våga vara i sociala sammanhang? Hen blir ledsen då hen ofta väljer att inte delta socialt eller så blir hen helt energidränerad då umgåtts med fler än en person samtidigt. Hur kan jag hjälpa hen att vara sociala på ett sätt som funkar?

Paula svarar

Först och främst är det viktigt att du tar reda på hur ditt barn känner innerst inne. Då alla barn och ungdomar med autism är olika är det svårt att ge generella råd. Vågar hen inte vara med i sociala sammanhang, eller är det så att hen inte orkar eller inte vill? Det är helt olika saker!

Ta reda på vad hen vill

En autist som inte vågar vara med i sociala sammanhang behöver hjälp med att stärka sitt självförtroende. I vissa fall kan det behövas terapi om det finns social ångest i botten. En autist som däremot inte orkar vara med i sociala sammanhang behöver lära sig att prioritera sin ork, och en autist som inte vill vara med i sociala sammanhang måste få välja själv. Det kan såklart också vara så att autistens bristande ork och ovilja för socialt umgänge egentligen beror på att autisten inte vågar vara med då det tar energi att ständigt oroa sig för vad andra tänker om en. Därför ska du ta reda på vad hens känslor beror på!

Drevs av yttre motivation

Om din ungdom uttrycker en önskan att bli socialt delaktig ska du inte nöja dig med det svaret. När jag var ung sade jag alltid att jag ville delta socialt, men tyvärr ville jag det av fel anledning: jag drevs av yttre motivation! Jag fick belöningar i form av beröm när jag var socialt delaktig mot min egen vilja, och när jag sysslade med ensamaktiviteter fick jag kritik trots att jag verkligen trivdes med livet då. Och eftersom jag ville få beröm ”ville” jag delta socialt (även om jag alltså ville det av fel anledningar!). Tänk på att ungdomar med autism ofta har låg självkänsla och kan vara beredda att gå väldigt långt för att vara andra till lags!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Helt okej att sakna intresse

Frågan är alltså hur det kommer sig att din ungdom önskar att bli socialt delaktig. Vill hen det för sin egen skull eller tror hen att det är vad som förväntas av hen? Tror hen att du kommer att bli besviken om hen inte lever upp till dina förväntningar? Observera att jag inte säger att hen vill bli social för andras skull, men skulle det visa sig att det är så måste du hjälpa hen att förstå att hen duger som hen är och att det är helt okej att sakna intresse för det sociala (i sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att ointresse för umgänge med jämnåriga tas upp i diagnoskriterierna för autism).

En arbetsterapeut kan hjälpa

Om det visar sig att din ungdom egentligen trivs i sociala sammanhang men blir dränerad på energi av socialt umgänge kan du be hen att fundera på vad det är som tar energi. Blir hen utmattad av att umgås med vissa specifika personer? Då kan det vara så att dessa personer inte är bra för din ungdom, och i så fall bör hen skaffa andra vänner. Eller blir hen utmattad efter vissa aktiviteter? Då bör hen skaffa vänner som delar hens intressen så att ungdomarna kan välja aktiviteter som passar alla! Hur många återhämtningsdagar behöver hen efter socialt umgänge? Hur ofta eller sällan ska hen umgås med andra för att må bra? Kanske kan en arbetsterapeut hjälpa hen att hitta aktivitetsbalans!

Hen kan delta i autismträffar

Det låter som att din ungdom föredrar att umgås med en person åt gången. Det kan vara så att det tar energi av hen att umgås med många samtidigt. I så fall bör hen söka sig till ungdomar med liknande preferenser. Det är inte alls ovanligt att personer med autism föredrar att umgås med en person åt gången så kanske kan hen söka sig till autismträffar eller autismgrupper på sociala medier? På sådana forum kommer hen förhoppningsvis lära känna likasinnade!

Måste inte vara autistens bästa

Sammanfattningsvis är det svårt att säga hur du ska gå till väga eftersom du först måste ta reda på vad din ungdoms sociala utmaningar beror på. Låt hens behov styra, och glöm inte att lyssna på vad hen säger. Om hen inte vill vara socialt delaktig, visa absolut inte för hen att du önskar att han var mer social (om det alltså är det du önskar!) för det kan få hen att tro att hen bara duger om hen beter sig så neurotypiskt som möjligt. Kom ihåg att en ungdom med autism kan må bra av helt andra saker än vad hens förälder tror. Neurotypikerns bästa måste inte vara autistens bästa!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.