Många människor frågar mig om tips på hur de bör bemöta oss med Aspergers syndrom och autism. Eftersom vi som har Asperger är väldigt olika varandra, är våra svårigheter individuella. Men jag har ett tips på bemötande som enligt mig aldrig kan gå fel. Det tipset lyder: Acceptera oss som vi är!
Vad menar jag med acceptans? Jo, det är enkelt: alla människor vill förmodligen bli accepterade som de är, så varför skulle vi som har Aspergers syndrom fungera annorlunda? Visserligen måste vi kanske ibland hitta strategier för att kompensera för våra svårigheter i vissa situationer om vårt beteende verkligen stör omgivningen på riktigt. Men när vi inte stör någon utan ”bara” beter oss annorlunda, varför skulle vi behöva ändra på oss? Vem skulle må bra av att leva i en värld där man ständigt behöver försöka ändra på sin personlighet och alltid få höra: ”du gör fel”?
Tyvärr är det så verkligheten ser ut för många av oss med Aspergers syndrom. Men jag vill gärna tro att omgivningens ivrighet att försöka ändra på oss i de flesta fall inte handlar om illvilja utan okunskap. Många tror förmodligen att vi skulle bli lyckligare om vi blev så normala som möjligt. Men för mig har det varit tvärtom. Sedan den dagen jag vågade börja bejaka mitt annorlundaskap och lyssna på mina egna känslor, mår jag riktigt bra.
Omgivningen försökte förut ändra på mig i framför allt följande situationer:
1. De försökte göra mig mer social. När jag var barn, var jag inte speciellt intresserad av att hitta vänner. Jag tog ofta hem vänner bara för att det var så man skulle göra, jag visste att det gjorde mamma glad. Men jag såg ofta fram emot att vännerna skulle gå hem, då skulle jag äntligen få vara ensam! Om jag hade fått vara ensam och sluppit pressen på att skaffa vänner, hade jag mått mycket bättre.
2. De försökte få mig att skaffa fler intressen så att jag inte skulle fastna i mina specialintressen för mycket. Nu är jag vuxen och får fastna hur mycket jag vill. Vem är det som säger att det ideala är att ha många intressen? Mig veterligen är inte personer utan Aspergers syndrom lyckligare än jag trots att många av dem har betydligt fler intressen än jag. Tvärtom brukar de ofta klaga på att de är uttråkade, vilket jag aldrig är tack vare att jag numera tillåter mig själv att fastna i mina specialintressen. Jag brukar säga att jag mår som bäst när jag får fastna, då är jag riktigt lycklig 🙂
26 svar på ”Hur bör man bemöta personer med Aspergers syndrom?”
Jeg har det også bra med spesialinteressene mine. Og det var da jeg skulle prøve å ha kjærester som andre at ting var virkelig umulige. Mine bekjente, kan ikke kalle de venner lenger, men bekjente, stifter familie, får barn, osv. Men jeg er ikke der, og kommer ikke dit. Og jeg kunne ønske verden godtok det. For jeg må godta det. Så her sitter jeg med mitt kamera og mine dukker to ganger om dagen. Og i de minuttene, har jeg det litt bedre.
Vad tråkigt att du inte fått vara dig själv! Tror tyvärr att många av oss känner igen det här med att omgivningen försöker ändra på oss. Omgivningen tror ofta att specialintressen är något dåligt men så är det ju oftast inte.
Ja min personlighet vill jag absolut inte ändra på för att andra vill det.Jag är ofta för mig själv långa perioder och har inga problem med det,men andra kanske har det.Det händer att jag blir bjuden på någon trevlig aktivitet,men tackar ofta nej.Har blivit bra på att slippa undan och hittar ursäkter snabbt.En gång var det en kompis som tyckte jag behövde träffa folk och bli social,men jag sa till han att på festen vi skulle till så är ju knappast folk sociala när dom blir skitfulla,då gav han med sig.Men jag kan också bli social och vara med och prata om det känns kul och intressant.Tror nog att det i framtiden blir accepterat med människor med olika npf,det har ju inte funnits så jättelänge,det blir ju vanligare med tiden,även bland äldre som mig.Det finns ju många med specialintressen bland folk i allmänhet som inte har varken asperger eller adhd och då är det accepterat.Tror att som Gunilla Gerland sa nån gång att alla människor har dom här dragen och diagnoser egentligen inte finns,men myndigheter kräver ju ett namn för att man som barn/ungdom för att man ska kunna få hjälp.Att få vara i sin egen lilla värld är ju inte alls så tråkigt
Det här med att andra vill få en att följa med på aktiviteter känner jag igen. Och när jag sedan följt med och haft en ganska okej kväll, säger de ibland: ”nu ser du att det är roligare att vara social än att vara ensam”. Men ibland har de haft fel. Trots att jag ibland känt att jag haft en rolig social kväll, har jag ibland känt att jag skulle haft det ännu roligare om jag hade fått vara ensam 🙂
Bra att du är bra på att slippa undan aktiviteter du inte gillar. Jag har också blivit bra på det de senaste åren, men när jag var yngre, var jag tyvärr ofta med på aktiviteter jag egentligen hatade.
Jag håller med Gunilla Gerland. Jag brukar säga att många människor kan ha problem med samma saker som vi, ofta handlar det bara om gradskillnad.
Tror att som Gunilla Gerland sa nån gång att alla människor har dom här dragen och diagnoser egentligen inte finns,men myndigheter kräver ju ett namn för att man som barn/ungdom för att man ska kunna få hjälp.
I bästa fall får barn med diagnoser hjälp men ibland undrar jag om inte diagnoserna fungerar som en bortförklaring för ett intolerant samhälle. Det är enklare att klassa annorlunda barn och vuxna som ”sjukdomsfall” än att skapa ett samhälle som accepterar människor som de är. För vuxna handlar det mycket om försörjning. Det var först när jag vände mig till socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som det blev aktuellt med diagnoser. Jag är ganska säker inte att jag hade haft någon Asperger-diagnos om jag hade klarat av att försörja mig själv vilket jag också hade haft lättare för att göra om jag hade växt upp på 60-70-talet när det fanns gott om jobb och när jobben kanske inte ställde riktigt lika höga krav på social kompetens. Jag hade fortfarande varit den jag är så klart men jag hade knappast haft en NPF-diagnos även om diagnosen hade funnits på 60-70-talet. Jag tror inte heller att det är en tillfällighet att NPF-diagnoserna blir aktuella på 80-90-talet. Jag upplever att samhället har plockat upp Hans Aspergers gamla forskning för att den passar som handen i handsken som samhällets bortförklaring till varför människor med vissa personlighetsdrag slås ut. Om 100 år kanske det är viktigare att vara introvert och förstå datorer och då kommer samhället plocka upp någon annan gammal forskning som de kommer att luta sig mot för att diagnosticera dem som är tex extroverta och otekniska och som inte fungerar i samhället. Jag misstänker att Aspergers syndrom säger mer om samhället vi lever i än den säger om mig som människa. Aspergers syndrom är en diagnos på 80-, 90- och 2000-talets samhälle och framförallt på den svenska arbetsmarknaden på 90-talet och framåt. Aspergers syndrom kan också vara en diagnos på andelen ensamhushåll i samhället. Människor kompletterar varandra och kanske är det så att många människor inte hade uppfyllt kriterie C i Aspergers syndrom om de hade haft en partner som kompenserat för sociala svårigheter mm. Det är klart att människors svårigheter märks mer om de måste sköta allt som hör ett hushåll till på egen hand jämfört med om flera människor kompletterar varandra genom att göra det som var och en har lätt för. Den ena betalar räkningarna och skriver brev till myndigheter, den andra lagar mat och städar etc. Man talar ibland om ”nödvändigt ont”. Jag anser att Aspergers syndrom är en ”nödvändig diagnos i ett intolerant samhälle”.
Jag upplever att samhället har plockat upp Hans Aspergers gamla forskning för att den passar som handen i handsken som samhällets bortförklaring till varför människor med vissa personlighetsdrag slås ut. Om 100 år kanske det är viktigare att vara introvert och förstå datorer och då kommer samhället plocka upp någon annan gammal forskning som de kommer att luta sig mot för att diagnosticera dem som är tex extroverta och otekniska och som inte fungerar i samhället.
För att ni ska förstå vad jag menar så kan jag ta Boolesk algebra i matematiken som ett ex. Samhället brydde sig inte ett dugg om George Booles forskning från 1850-talet till det att den blev väldigt användbar inom digitaltekniken 100 år efter att Boole först introducerat forskningen. Att Booles forskning blev så viktig var inte ett resultat av att den var så mycket bättre än annan gammal matematisk forskning utan för att samhället hade utvecklats till ett samhälle som behövde ett matematiskt system av den sorten förstå och förutsäga digitaltekniken.
Det finns nog hur många Hans Asperger som helst i psykologiforskningens historia. Det är bara det att ingen bryr sig ett dugg om gammal forskning i psykologi om den inte passar in för att förklara eller bortförklara de personlighetsdrag som samhället för stunden vill ha en diagnos på. Men som sagt den dagen samhället ser annorlunda ut och kräver helt andra personlighetstyper så kommer det garanterat dyka upp nya Gillberg, Attwood, Baron-Cohen, Wing mfl kommer att damma av någon gammal forskning i psykologi. Den största förklaringen till att de kommer att göra det är inte att den gamla forskningen har kommit fram till så fanstastiska slutsatser jämfört med annan gammal forskning utan att den passar in som förklaringsmodell till varför vissa människor inte passar in i samhället så som det ser ut för stunden. Och en förklaringsmodell måste samhället ha för annars låter det falskt att påstå att alla människor har lika värde samtidigt som samhället uppenbart diskriminerar människor med vissa personlighetsdrag. Med diagnoser är det vi som är problemet. Utan diagnoser är det samhället som är problemet.
Jag känner att jag behöver förtydliga mig lite grann.
Jag upplever att samhället har plockat upp Hans Aspergers gamla forskning för att den passar som handen i handsken som samhällets bortförklaring till varför människor med vissa personlighetsdrag slås ut. Om 100 år kanske det är viktigare att vara introvert och förstå datorer och då kommer samhället plocka upp någon annan gammal forskning som de kommer att luta sig mot för att diagnosticera dem som är tex extroverta och otekniska och som inte fungerar i samhället.
För att ni ska förstå vad jag menar så kan jag ta Boolesk algebra i matematiken som ett ex. Samhället brydde sig inte ett dugg om George Booles forskning från 1850-talet till det att den blev väldigt användbar inom digitaltekniken 100 år efter att Boole först introducerat forskningen. Att Booles forskning blev så viktig var inte ett resultat av att den var så mycket bättre än annan gammal matematisk forskning utan för att samhället hade utvecklats till ett samhälle som behövde ett matematiskt system av den sorten förstå och förutsäga digitaltekniken.
Det finns nog hur många Hans Asperger som helst i psykologiforskningens historia. Det är bara det att ingen bryr sig ett dugg om gammal forskning i psykologi om den inte passar in för att förklara eller bortförklara de personlighetsdrag som samhället för stunden vill ha en diagnos på. Men som sagt den dagen samhället ser annorlunda ut och kräver helt andra personlighetstyper så kommer det garanterat dyka upp nya Gillberg, Attwood, Baron-Cohen, Wing mfl kommer att damma av någon gammal forskning i psykologi. Den största förklaringen till att de kommer att göra det är inte att den gamla forskningen har kommit fram till så fanstastiska slutsatser jämfört med annan gammal forskning utan att den passar in som förklaringsmodell till varför vissa människor inte passar in i samhället så som det ser ut för stunden. Och en förklaringsmodell måste samhället ha för annars låter det falskt att påstå att alla människor har lika värde samtidigt som samhället uppenbart diskriminerar människor med vissa personlighetsdrag. Med diagnoser är det vi som är problemet. Utan diagnoser är det samhället som är problemet.
Jättebra skrivet, Mats! Och jag har tidigare skrivit inlägg om normalitet och personliga egenskaper i olika kulturer. Det som anses vara avvikande idag var ju helt normalt förr i tiden och kanske även normalt i andra kulturer i vår tid. Jag brukar säga att Aspergers syndrom är en funktionsnedsättning i dagens samhälle eftersom
1) samhället ser ut som det gör, och annorlundaskap tolereras inte
2) vi ska få hjälp att leva i dagens samhälle (bland annat socialbidrag, aktivitetsersättning, boendestöd, LSS osv).
När jag gick i skolan, hade t ex normen bestämt att alla skulle behöva lära sig att sätta upp en strykbräda och veta vem Madonna är, vilket är även fallet idag i dagens skolor. Men jag har aldrig förstått varför alla ska behöva kunna och veta allt. Precis som du skriver så ställdes det inte samma krav i arbetslivet för bara 50 år sedan. På den tiden behövde man inte vara ”allt-i-allo” utan det var mer accepterat att alla gjorde sin grej, och man behövde inte heller vara lika social. Jag tycker att samhället borde ta vara på våra styrkor istället för att haka upp sig på våra svårigheter. Min skoltid hade kunnat bli så otroligt mycket lättare om jag inte hade dumförklarats bara för att min begåvningskurva råkade vara annorlunda än det som anses vara ”normalt”.
Om du växt upp på 60-70 talet som mig så hade du inte fått asperger eller nåt annat,och du skulle fått jobb och klarat din försörjning.Min skolgång blev ju inte godkänd men jag fick ju jobb ändå,det var lätt att få jobb då.Jag fick min diagnos för bara 1 år sedan…jag har haft flera jobb,tagit körkort och gjort militärtjänst,så skulle jag börja om livet och starta nu så kanske det skulle bli svårt.Jag är ju 60+ nu och bryr mig inte om andra skulle uppfatta mig som udda,men jag förstår ju att unga människor tycker det är jobbigt.Jag är fortfarande samma som på 60-70 talet men har en vassare tunga idag om jag skulle känna mig orättvist behandlad,som sagt var på 60-70 talet visste jag inte om att jag hade asperger/adhd,hade bara läst om det.Jag t.o.m har gjort en uppsats på vårdskolan om asperger ca 1980 och kunde inte i min vildaste fantasi ana att jag skulle ha det.Då fanns det ingen info mer än om Hans Asperger och hur han var
Jag kan verkligen förstå att du inte förstod att du hade Asperger när du skrev uppsatsen. Den infomationen som fanns förr i tiden var ju mer stereotypisk. Själv läste jag nyligen en av Lorna Wings böcker, och jag måste säga att jag inte kände igen mig alls i hennes beskrivning av Aspergers syndrom! Läste även Sven Olofs Dahlgrens bok, och där kände jag inte igen mig heller. Om jag bara hade haft de böckerna att gå efter, hade jag aldrig någonsin kunnat tro att jag har Asperger.
Tack för att du delar med dig av din berättelse Thomas. Intressant.
Det är också intressant att du inte kände igen dig i Aspergers syndrom när du gjorde en uppsats om det och det är intressant att Paula inte känner igen sig i Lorna Wings beskrivningar. Ibland misstänker jag att jag inte har Aspergers syndrom utan att jag är dement eller befinner mig i ett förstadie till demens. Jag tror inte det på riktigt för isf har jag befunnit mig i det förstadiet hela livet och det är nog inte så troligt. Men ibland undrar jag om jag har Aspergers syndrom eller inte. Men något är det ju för normal är jag hur som helst inte.
I Danmark har de konstaterat att ökningen av autismsdiagnoser till stor del hänger ihop med förändrade diagnoskriterier och hur de rapporterar diagnoser: http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/barnsjukvard/andrade-diagnoskriterier-viktig-orsak-till-okning-av-autism/
Jag misstänker att en del av ökningen av Asperger-diagnoser hos vuxna hänger ihop med arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet leder till hårdare krav och större utslagning i arbetslivet. Vi som är ”känsliga” drabbas tidigare mer andra av att kraven hårdnar. En Asperger-diagnos är ett bekvämt sätt för samhället att ursäkta utslagningen. Det är den som har en diagnos som är problemet. Inte samhället och arbetsmarknaden.
Ja, hårdare krav på arbetsmarknaden kan säkert vara en bidragande orsak till att fler och fler blir diagnostiserade med Aspergers syndrom. I mitt fall berodde diagnosen iofs på att jag inte orkade spela ”normal” längre. Jag hade aldrig fått sparken från något jobb när jag fick min diagnos, och på den tiden hade jag ett helt vanligt jobb som jag försörjde mig på, men jag orkade helt enkelt inte längre. Om jag inte hade fått min diagnos, hade jag troligen inte levt idag.
helt sant håller med dig vi vill ju också bara bli sedda accepterade respekterade och bli visad omtanke och hänsyn som vem som helst i samhället .. man kan undra hur det skulle se ut om vi hela tiden skulle behöva ändra oss pga andra och samhället .. i vissa fall så får man väl försöka kompromissa och komma till en bra slutsats eller slutledning ifrån två parter så att det funkar är synd på dagens dåliga syn på saker och ting som är annorlunda och som är utanför dom sk normala normerna
Jag tror att neurotypiska människors ivrighet att försöka ändra på oss ofta handlar om okunskap. Det verkar som att alla inte förstått att jag vill leva ett rutinbundet liv och fastna i mina intressen. De kanske tror att jag skulle bli lyckligare om jag blev som de, men så är det ju inte.
mjoo så är det nog också ja .. men man blir så trött på att ingen lyssnar på en i en diskution och får höra samma innehålls lösa snack jämt allt ska vara så lätt .. och lyssnar inte på vad man förklarar .. där emot har jag märkt många är jävligt duktiga på att vifta med pekfingret och föreläsa hur jag ska vara ..och ibland så blir man så trött så sur så man vill bara skrika och morra och när dom tycker man inte lyssnar så ja då blir många rätt sura särskilt gällande relationer och kärlek eller att man är och tänker samt beter sig själviskt och egoistiskt ..
Tråkigt att dina känslor ofta blivit ignorerade och att du även gjort dåliga erfarenheter i kärlek och dejting. Jag har också dåliga erfarenheter av att mina känslor inte blivit tagna på allvar, men ofta har det handlat om okunskap från omgivningens sida. Men sen har jag även träffat många underbara människor som faktiskt lyssnat på mig och tagit mig på allvar! Sen har jag inte gjort speciellt många dåliga erfarenheter i kärlek och dejting heller. Visst har jag haft förhållanden som inte fungerat, men jag är ändå vän med de flesta av mina ex idag.
mm ok jaa jag har tyvärr flera gånger om i flera års tid bara hittat personer som aldrig är pålitliga snälla ärliga eller seriösa som säger en sak som man ska följa och gör sen helt tvärt emot sina egna ord ställer krav sätter upp regler lovar mer än man kan stå för att hålla bryter löften ändrar sig hur som helst och vid konflikt så är det jag som är boven och blir sedd .. och för mig handlar det mycket om trygghet förtroende att bli visad hänsyn omtanke med värme tagen på allvar och att man står för vad man säger och lovar och håller löften och inte bara ändrar sig hur som helst
haft väldigt otur att bara hitta falska opålitliga omogna playser som bara tar och utnyttjar hur snäll go givmild naiv kille jag är ..som avvisar nekar mig men sen är det ok ha skoj med andra som dom ljuger för mig om att dom inte gör och lockar vilseleder mig lämnar mig frustrerad gråtandes uppriven och det gör ont otillfresställd .. inte så kul precis ..
Vad tråkigt att du har gjort så dåliga erfarenheter, Matte! 🙁
jo men det där är otrygga osäkra personer som själva söker uppmärksamhet och bekräftelse men dom kan inte ge sånt ingen trygghet eller respekt ej heller förtroende .. bara ta av en och slita sönder själv så utseendefixerade och kan inte hantera sina egna impulsiva lustar och ger mig ett helvete gällande närhet som försvårar för mig gällande kärlek .. den första sa jag våldtog henne en medveten lögn 3gånger om den andra anmäler och skyller på missförstånd efter 2 års tid och gömmer sig bakom jamen jag har man och barn emellan dom är det 4 andra såna här elaka tjejer 10 års tid .. och en har bara utnyttjat mig ekonomiskt och varit dåligt på att återbetala ..turligt nog så har jag lärt mig saker och ting tänka efter konsekvensmässigt stå på mig tjurskalligt och inte låter mig köras över eller hunsas utav någon och står för mig mitt och gör rätt för mig och vid behov visar jag mina huggtänder och sätter mig tjurskalligt på tvären en del ska inte jobba inomrättsväsendet om dom inte kan göra ett ordentligt jobb utan att slarva medvetet med flit pga okunskap fördomar och vara korkad .. idag får jag skriva av mig i dikter eller noveller …….
Matte’s reflektioner om kärlek och relationer tycker jag är intressanta och värda att utveckla,det är ju sånt som jag själv funderat på genom livet…det är ju svårt att prata om sånt rakt av bara
Kärlek är ett alltid intressant ämne, tycker jag! Jag skrev tidigare ett par inlägg om ämnet:
http://blogg.aspiration.nu/asperger-dejting-och-karlek/
och
http://blogg.aspiration.nu/asperger-dejting-och-karlek-del-2/
Kommer kanske skriva mer i framtiden för det är ett ämne många Aspergare funderar på.
Helt knäckt
Något tips hur man ska bemöta en tonåring 18 år som fått slut med sin tjej efter 3 år?
Han ha ADD och Asberger och helt fastnat och gråtit en vecka
Hej Ann!
Det var tråkigt att höra, jag beklagar 🙁 Alla vill bli bemötta på olika sätt, och uppbrott är jobbiga för alla och inte bara oss för Aspergers syndrom. Du kanske kan fråga honom om det finns något du kan göra för honom? Om han vill prata av sig kan du finnas där för honom och låta honom älta. Om han inte vill prata med dig, får du låta honom vara ifred. Men frågan är svår att svara på generellt sett eftersom alla vill bli bemötta på olika sätt. Hoppas det löser sig för honom! Kram
Första gången jag skriver här men jag har läst en del. Jag tänker att aspergers är mycket vanligare än vad vi tror. Jag har sökt mig hit för att se om min man sedan 25 år har aspergers men hittar även sånt som kan stämma in på mig själv. Min man är mycket intelligent men glömmer stänga av gasen på spisen, glömmer låsa dörrar osv. Alla tycker om honom men han har få närma vänner. Han har två specialintressen, allt annat är nödvändigt ont. Sitter vi vid fikabordet håller han ofta på med telefonen under bordet. Har vi gäster i soffhörnan somnar han ofta. Under åren har jag tappat målföret många gånger då han mitt i en trevlig konversation kan komma med sånt som: min morfar var alkoholist, jag och min förra fru gjorde en abort osv. Detta kan hända bland människor vi inte känner men som vi hamnat vid samma bord som. Han kan få för sig att göra något i köket och kör på utan att säga något till mig som finns i rummet bredvid. Sedan börjar det osa bränt och jag frågar om han har något på spisen. Helvete ropar han och rusar ut för att försöka rengöra ännu en bränd panna. Jag tjatar, gnäller, blir frustrerad och försöker prata med honom. Om du hade sagt att du tänkte koka gröt då kunde jag hjälpt dig hålla koll. Ja du har rätt. Ska tänka på det. Nästa dag händer något liknande. Han har varit så här åtminstone så länge som jag känt honom. Han har alla kläder på avigan för att sömmarna skaver, han är vältalig men märker inte om omgivningen lyssnar. Jag vill ha råd, inte hur jag kan ändra på honom, utan vad jag kan göra för att vi ska fungera bättre ihop. Tänkte att vi kunde gå och prata med någon men vet inte var jag ska vända mig. Tack för att du läst ända hit.