Hur berättar man om sin Asperger-diagnos?

Igår skrev jag om anledningarna till att jag valt att vara öppen om min Asperger-diagnos, och idag tänkte jag ge er lite tips på hur man kan berätta för andra att man har Aspergers syndrom. Jag vet att det finns många som vill berätta men inte vågar eftersom de inte vet hur.

Det allra viktigaste är naturligtvis att sättet man berättar på ska kännas bra för just en själv. Det ska ju kännas naturligt och inte tillgjort. Men om man inte vet hur man bör ta upp saken, kan man vänta tills frågan kommer upp på ett naturligt sätt.

Hur kommer frågan upp på ett naturligt sätt då? Jo, när det gäller mig så brukade det förut komma upp genom att jag fick frågan vad jag arbetade med och jag sanningsenligt svarade att jag gick hemma med aktivitetsersättning. Då fick jag ibland frågan varför jag hade aktivitetsersättning, och då svarade jag att jag inte klarade av stress eftersom jag har Aspergers syndrom. Idag brukar det däremot komma upp genom att jag får frågan vad jag jobbar med. Och i och med att jag är föreläsare och författare om Aspergers syndrom ur ett inifrån perspektiv, skulle det vara svårt för mig att dölja min diagnos 🙂

Om frågan inte kommer upp på ett naturligt sätt men man ändå jättegärna vill berätta för sin vän, kan man isåfall ta upp diagnosen vid ett lämpligt tillfälle, som när man exempelvis lagar mat ihop, och då kan man exempelvis säga: ”Jag har lite svårt att äta exakt allt eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta har känsliga sinnen, och därför klarar jag inte av alla smaker”. Eller mitt i en diskussion: ”Nu förstod jag inte om du skämtade eller inte, vi Asperger-personer kan ibland ha svårt att tolka andra människors kroppsspråk och röstlägen”.

Om man oroar sig för att man kanske skrämmer bort andra genom att berätta, kan man helt enkelt säga: ”jag är en person som har ganska svårt med X och Y” utan att nämna att när man har de svårigheterna, heter diagnosen Aspergers syndrom. Om man däremot vill nämna diagnosen, tycker jag att det är bra att man inte gör en alltför stor sak av den. När andra ser att man är bekväm med sin diagnos, finns det en chans att andra också kommer att känna sig bekväma. Skulle man däremot säga stammande: ”Duu, jag har något jätteviktigt att berätta, det är nämligen så att jag har Aspergers syndrom”, kan det låta som att det är en större sak än vad det är och om personen i fråga är okunnig, kan det tolkas på fel sätt.

Men å andra sidan kan jag också tycka att man inte ska vara för rädd för vad andra kan tycka. Själv resonerar jag lite så här: om någon inte accepterar att jag har Aspergers syndrom och reagerar negativt till min diagnos, är vi förmodligen för olika och passar inte som vänner. Och då är det ändå bäst att vi slutar umgås. Varför skulle jag umgås med någon som inte accepterar mig som jag är? 😉