Har barnet autism eller en HSP-personlighet?

Anna frågar

Jag har länge misstänkt autism/asperger hos ett närstående barn och behöver råd med hur jag ska göra.

Barnet har från tidig ålder visat flera tecken och jag var övertygad om att BVC skulle upptäcka det vilket de inte gjorde. Förskolan reagerade vid tre års ålder och sade rätt ut till föräldrarna att de trodde barnet hade autism och bad dem ta kontakt med en barnläkare. Föräldrarna fick enbart kontakt med läkaren via telefon, läkaren träffade aldrig barnet men hävdade att barnet troligen inte hade autism.

Barnet är nu 10 år och jag tycker vissa drag har blivit tydligare och har tagit upp min oro med andra närstående och även tankar på att det kan vara autism. De har också sett, tror också det kan vara det eller att barnet är väldigt introvert.

Den ena föräldern säger att barnet har en HSP-personlighet vilket föräldern säger skulle förklara att hen inte vill leka med jämnåriga barn, rädd för höga ljud, problem med sömmar/kläder, selektiv med maten, ingen ögonkontakt, känslig för starkt ljus, ogillar stimmiga miljöer och större samlingar bland annat. Den föräldern känner igen sig mycket i sitt barn och oroas inte över beteendet. Den andra föräldern har känt oro över kompissituationen.

Skolan går jättebra för barnet och hen är mycket duktig i alla ämnen men har lite svårt med vänner på rasten. Skolan har inte reagerat på eventuell autism men hjälper nu barnet att hitta vänner och lekar på rasten.

Barnet är mycket lugnt, tyst och snällt och hen sticker inte ut med utbrott eller liknande. Jag har dock sett sterotypiska beteenden vid större sammankomster. Men hen älskar sin dator och spelar online varje dag med sina vänner där och verkar nöjd med det.

Jag såg tecken det här året på att barnet blivit ännu mer inåtvänt och nästan deprimerat och har känt lite mer oro nu. Jag träffar detta barn vid sammankomster med andra närstående, på lov och ledigheter, så jag ser hen dock inte varje dag men får ofta höra hur det går för barnet.

Bakgrunden till min oro är att jag har andra närstående med ett barn som var tyst och snällt till 7:an. Sen kraschade hen fullständigt och blev hemmasittare och djupt deprimerad. Hen fick sin diagnos Asperger vid 17 års ålder och då vände det och hen kände att hen äntligen blivit förstådd, kunde förstå sig själv bättre och mår idag jättebra. Jag ser många likheter med detta barn.

Ska jag släppa min oro? Kanske överanalyserar jag detta? I vilken ålder är det vanligt att ”kraschen” kan komma? Vilka tecken ska man leta efter innan det gått för långt?
Kan ett barn med högfungerande autism faktiskt klara sig bra i skolan utan stöd och utan diagnos?

Jag vill verkligen barnets bästa men tycker det är jättesvårt att ta upp detta med föräldrarna.

Tacksam om du som är så klok kan råda mig!

Paula svarar

Jag tycker absolut inte att du ska släppa din oro! Du upplever ju att barnet blivit deprimerat, och om det är så att dina farhågor stämmer och barnet mår dåligt är det viktigt att det får hjälp. Här måste jag inflika att jag själv i vissa perioder betett mig inåtvänt vilket felaktigt tolkats som depression, men i själva verket har min inåtvändhet bara handlat om att jag sysselsatt mig med mina specialintressen och varit väldigt fokuserat. Med andra ord måste det inte vara så att barnet mår dåligt även om det blivit tyst och inåtvänt, men om barnet mår dåligt är det viktigt att problemet uppmärksammas och åtgärdas. Enligt min mening gör du helt rätt i att reagera!

Autism missas ibland

Det kan mycket väl vara så att barnet har autism. Svårigheter i det sociala samspelet måste förvisso inte bero på autism utan kan också ha andra orsaker, men jag tycker att det är viktigt att barnet får genomgå en utredning hos ett kunnigt team så att autism antingen kan bekräftas eller uteslutas. Att skolan inte har reagerat på barnets beteende betyder inte att barnet inte kan ha autism. I mitt fall reagerade inte skolan alls, och ändå fick jag en autismdiagnos i 24-årsåldern! Vi är många vuxna som fått diagnosen sent i livet eftersom vi var snälla och tysta i skolan och aldrig störde någon. Speciellt hos flickor är det vanligt att barnet bara ses som blygt och osäkert vilket gör att autismen missas helt, men det kan även förekomma hos pojkar att autismen misstas för social ångest eller något annat.

HSP-personlighet utesluter inte autism

Vad gäller en HSP-personlighet så kan det mycket väl vara så att barnet är högkänsligt och inte har autism. Men i sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att en HSP-personlighet inte är en medicinsk diagnos! Det finns personer som känner igen sig i beskrivningarna för HSP-personlighet men det är alltså ingen diagnos som ställs av läkare. En högkänslig person kan men måste inte ha autism så det ena utesluter inte det andra. Enligt min erfarenhet kan högkänsligheten både medvetet och omedvetet användas som en bortförklaring för att intala sig själv att det absolut inte handlar om autism. Kanske har man fördomar om autism, och tanken på att man själv eller ens barn skulle kunna ha autism kan kännas outhärdlig varför man hellre tar till alternativa förklaringar.

Autism är ärftligt

Att barnets förälder känner igen sig i barnet skulle kunna indikera att barnet har autism då autism har en stor ärftlighetsfaktor. Det finns forskning som har visat att 5% av mödrarna och ca 20% av fäderna till barn med Aspergers syndrom också har syndromet. Det finns enligt forskning även många som ingår i en bredare fenotyp av autism vilket innebär att dessa personer har autistiska drag utan att för den skull uppfylla tillräckligt många diagnoskriterier för att en autismdiagnos ska kunna fastställas. Inte sällan tillhör släktingar till autister denna fenotyp. Att föräldern känner igen sig i barnet kan alltså indikera att föräldern själv antingen har autism eller en liknande begåvningsprofil med autistiska drag vilket är ytterligare en anledning till att barnet borde genomgå en autismutredning.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Finns två kritiska perioder

Enligt min erfarenhet brukar kraschen komma antingen i tonåren eller i tidiga vuxenlivet. Psykologen och autismforskaren Tony Attwood har skrivit en bok som heter Den Kompletta Guiden till Aspergers syndrom, och i den skriver han att många autistiska barn får problem i tonåren då det dels börjar krävas en större planerings- och organisationsförmåga, dels får barnet många olika lärare vilket skapar otrygghet och dels brukar vänskapsrelationerna ändra i karaktär då tonåringar inte längre leker med varandra utan umgås i större grupper för att prata med varandra. Dock kraschar vissa först som unga vuxna då de i skolåldern haft turen att ha förstående vänner och trygga rutiner men däremot inte klarat av vuxenlivets krav på självförtroende och en förmåga att söka och behålla ett jobb. Författaren Liane Holliday Willey klarade grundskolan och gymnasiet utan problem tack vare att hon hade snälla och omhändertagande vänner men fick däremot stora problem på universitetet. Att barnet får bra betyg utesluter alltså inte autism.

Tecken på autism

Du undrar vilka särdrag man ska leta efter för att söka tecken på autism. Det kan t.ex. vara bristande ögonkontakt, sensoriska över- eller underkänsligheter, stresskänslighet, bokstavligt tankesätt, tendens till intensiva specialintressen, rutinbundenhet, social naivitet, svårigheter i att umgås i grupp och mycket annat. Men det kan även vara osäkerhet och blyghet. Barnet kan vara medvetet om sina sociala svårigheter vilket kan göra att det varken vågar göra eller säga något på egen hand utan behöver bästisens stöd och bekräftelse. Att vara väldigt beroende av sin bästis kan alltså också vara ett tecken på autism! Med detta sagt är det viktigt att känna till att alla kännetecken inte måste finnas för handen för att en autismdiagnos ska kunna fastställas vilket betyder man kan ha autism även om man t.ex. inte är rutinbunden, inte har svårigheter med ögonkontakt osv.

Oftast positivt med en diagnos

Jag hoppas att barnet får göra en autismutredning för att undvika framtida problem. Psykisk ohälsa är vanligt vid autism varför det oftast är viktigt att diagnosen ställs så tidigt som möjligt. Enligt Tony Attwood reagerar de allra flesta autister positivt på en diagnos då de länge känt sig annorlunda utan att förstå varför, dock finns det enligt honom även en liten undergrupp som tar avstånd från diagnosen och inte alls är glada för att ha fått den. Men allra oftast är diagnosen som sagt bara något positivt både för oss autister och våra anhöriga! Jag tycker att du ska lyfta din oro med barnets föräldrar igen. Jag hoppas verkligen att de tar dig på allvar!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.